Dansen kring guldkalven
Den fåfänga som leder förra Röda Kors-chefen Johan Af Donner till fängelse är densamma som leder vanliga människor till Lyxfällan. Vi borde alla fundera över vad som är viktigt i livet, skriver Alexander Armiento, chefredaktör för ST Press.
Jag skulle faktiskt säga att det i hög grad är fåfänga som drivit mig. Så säger han, mannen som blev symbol för en ohämmad girighet, mannen som berikade sig själv på bekostnad av sjuka, hungriga och katastrofdrabbade människor.
Mitt blygsamma månadsbidrag till Röda Korset kändes ganska poänglöst när det avslöjades att Johan af Donner, tidigare chef i organisationen, förskingrat åtskilliga miljoner från sin arbetsgivare. Sveket var djupt och samvetslösheten svår att begripa.
När han nu talar ut i ett par stora intervjuer, med Stina Oscarsson i tidningen Tvärdrag och med Claes de Faire i Resumé, så märks det att han själv hunnit reflektera en hel del över sin gärning.
Utan att försvara sina handlingar analyserar Johan af Donner vad som hände. Han talar om sin uppväxt i en familj där det adliga namnet inte innebar något materiellt överflöd men däremot förväntningar och krav. Han berättar hur det också i en välgörenhetsorganisation fanns en kommersiell dimension, och hur han gradvis gick över gränser för att få vara del av en gemenskap som definierades i materiella termer. »Jag ville att min familj också skulle ha guldkant på tillvaron och därför stoppade jag fingrarna i syltburken.«
— •l• —
Johan af Donner väljer att kalla det fåfänga, ett ord med mycket negativ klang. Men faktum är att vårt samhälle bygger på vår önskan att ge våra närmaste – och oss själva – guldkant på tillvaron. Slutar vi jaga materiellt välstånd kommer ekonomin att kollapsa. Tillväxten kräver en ökande privat konsumtion, som det skulle kunna beskrivas i synbarligen neutrala ordalag i en dagstidningsartikel eller en riksdagsdebatt.
Med fåfängan bygger vi inte bara upp vår välfärd, utan också oss själva. Som mannen som ertappades med fingrarna i syltburken själv uttrycker det: »det är klart att jag i dag ser mycket tydligare att identitetsskapandet till stor del sker genom konsumtion och att det är de enda värden som räknas«.
Kruxet är att dosen guld i guldkanten ständigt måste ökas. Konsumtionssamhällets definition av lycka och framgång har en svindlande inflationstakt: det finns alltid en ny teknisk pryl, en maffigare bil och en mer exklusiv skidresa.
— •l• —
Många finansierar sin guldkant genom att jobba mer än de egentligen orkar eller vill, och hamnar till slut hos terapeuten eller läkaren. Andra drar på sig dyra kontokortsskulder och hamnar hos kronofogden. Några går över lagens gränser och hamnar i fängelse, som Johan af Donner.
Även för den som inte berikar sig på andras bekostnad, utan väljer en laglig och socialt accepterad väg till statusprylarna, kan Johan af Donners ord vara nog så träffande: »Att vara fåfäng handlar om att vara någon man inte är. Att leva ett liv man egentligen inte klarar av att leva.«
Svindlaren, vars samvete nu hunnit ikapp honom, är bara ett extremt exempel på en kultur som leder människor till Lyxfällan. Själv har han nu hunnit fundera en hel del över vad som är viktigt i livet.
Det borde kanske även vi laglydiga, men likväl fåfänga, medborgare göra.
Alexander Armiento är chefredaktör för ST Press.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
