Buckingham Palace inifrån
Det spelar ingen roll hur hårt man anför argumentet att man inom teatern minsann kan sätta upp samma pjäser, om och om igen – inom filmen är en remake alltid en remake. Och en remake är per definition en konstnärlig reträtt, ett tydligt talande tecken på filmskaparens bristande egensinnighet.
Nåväl. Den inställningen har väl så sakteliga börjat luckras upp, och om en sisådär 400 år, när exempelvis Gudfadern är lika gammal som Hamlet är nu, ser vi kanske gladeligen och ideligen nya versioner av gamla filmklassiker.
Men i dag känns det ändå inte helt oproblematiskt att se favoriten Martin Scorsese göra en egen »uppsättning« av den fem år gamla Hong Kong-hiten Infernal Affairs. Han, om någon, har pondus och pengar nog att satsa på något originellt. Men okej, viss logik finns det onekligen; för kanske handlar det i detta fallet mer om en evig recycle än remake – denna maffiathriller om brödraskap, lojalitet och våld var ju redan från början gravt inspirerad av den amerikanska filmsfär där Scorsese är en av bossarna (som i sin tur naturligtvis har snyltat en del på Shakespeare).
Någon större insats för världskulturen är Departed (12/1) i alla fall inte. Jo, visserligen sevärd, men originalet (som jag faktiskt såg efter Scorseses version) vinner ändå klart på poäng.
•l•
En annan stor men mindre älskvärd man på duken nu i januari är den gamle diktatorn Idi Amin, i Last King of Scotland (26/1), här dock i skådespelaren Forest Whitakers gestalt. Filmen bygger på den sanna historien om en skotsk läkare som driven av sin ungdom, äventyrslusta och västerländska naivitet blir Amins livmedikus. Uppvaknande-temat är ordinärt men berättelsen och livsödet desto mer udda och spännande att skåda.
Den egentliga regenten över Skottland, och resten av Storbritannien, är som bekant drottning Elizabeth II och förhoppningarna var stora när det berättades att Stephen Frears skulle ta sig in i Buckingham Palace med filmen The Queen (2/2). Frears har ju tidigare visat sig ha naturlig begåvning för att ta bort smink och på ett vänligt men bestämt sätt blottlägga människan därunder, denna gång dock med betoning på vänligt. En bit in i filmen kommer jag på mig själv med att nynna »Kungligheter är väl också människor, ja, det är just vad de är, i fablernas värld, i fablernas värld…« Sålunda, barntillåtet och välvilligt: kungahuset är uppenbarligen fortfarande fredat från seriös inspektion (hit räknas alltså ej tabloid-snasket), men ändå en välskapt bit nutidshistoria med en fullständigt formidabel Helen Mirren i huvudrollen.
•l•
Och är man inte en storhet kan man ju alltid påstå att man är det. Som bedragaren Alan Conway som under några år på 1990-talet låtsades vara den nu avlidne filmskaparen Stanley Kubrick. Conway var så framgångsrik i sin maskerad att den gav upphov till såväl berömmelse som till spelfilmen Me, myself & Kub-
rick, som kommer direkt på dvd den 17 januari.
Måhända smärtar det Conway att tvingas se
någon annan (John Malkovich) spela honom
spelandes någon annan.
Fredrik Sahlin är filmrecensent och joournalist. Han tipsar om filmoch dvd i ST Press.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.