Att forska med entusiasm
I början av min doktorandtid sa en kollega till mig att för att bli doktorand måste man vara tillräckligt galen för att söka in och tillräckligt normal för att komma på tal. Då skrattade jag och kan väl fortfarande idag göra det, men nu vet jag att det är mer sanning i utsagan än jag då trodde.
För det måste ju vara så att en person som kommer på tanken att ägna fyra år till att läsa, skriva, bli kritiserad, kritisera andra, tappa självförtroendet och kämpa för att återuppbygga det, utöva minimalt socialt umgänge och därtill ha avhandlingsarbetet i tankarna all vaken och sovande tid måste ha minst en skruv lös.
Fast det är ju klart, man visste ju inget om hur ens liv skulle gestalta sig när man sökte till forskarutbildningen. Där i början drevs man istället av en stor portion entusiasm som bara växte sig större av tankarna på att äntligen få ägna sig åt det intressantaste i världen under fyra hela år.
Kanske är det så att just entusiasm och engagemang förblindar. Kanske var det så att min kollega förväxlade entusiasm med galenskap eller kanske är dessa båda tillstånd i detta sammanhang två sidor av samma mynt.
Vad är då det normala? Troligen är det förmågan att anpassa sig som utgör det normala.
I dagarna skickas en doktorandenkät skapad av Inger Ehn Knobblock (ST) och Ulf Andreasson (TCO) ut till landets doktorander. Syftet med enkäten är att få en bild av doktorandernas livssituation. Det har visat sig i ett antal undersökningar att doktorander vid universiteten i Sverige jobbar mer än lagstadgad årsarbetstid (för doktorander t o m 29 år 1 756 timmar, från 30 år 1 732 och från 40 år 1 700 timmar).
40 timmars arbetsvecka samt lagstadgad semester är alltså det som gäller även för antagna till forskarutbildningen, dock säger många av doktoranderna som jag mött att 80 timmar i veckan utan någon semester inte är ovanligt. Är det med en sådan arbetsinsats möjligt att leva och forska eller måste man leva för forskningen?
Nu verkar det kanske som om doktorandtiden är ett enda lidande, så är det ju faktiskt inte. Det är en stor utmaning och en ynnest att få ägna fyra år till något så intressant som en egen studie. Denna möjlighet att jobba oavbrutet med min studie tillsammans med det faktum att jag trivs på min arbetsplats, med mina kollegor, utgör behållningen. Gemenskapen på arbetsplatsen och diskussioner kring likartade upplevelser och känslor innebär mycket för det egna självförtroendet.
Så här i slutet av min doktorandtid kan jag se att min kollegas uttalande bör ändras och få några tillägg: ”För att bli doktorand måste man vara tillräckligt entusiastisk för att söka in och tillräckligt normal för att komma på tal. För att stanna kvar måste doktoranden, med samhörighet liknande den Frodo* känner för Härskarringen, arbeta mot disputationen. Dock är det svårt att nå sitt mål utan trogna följeslagare. Därför bör man leta efter följeslagare som kan kritisera, stötta och peppa.”
*Frodo - en av huvudkaraktärerna i bl a Sagan om ringen.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
