Att förbättra sjukvården
En gång för länge sedan måste det ha funnits en dröm om att sjukvården skulle kunna byggas ut till en så hög standard att människorna skulle tacka sina beslutsfattare. Hela befolkningen skulle samfällt konstatera: Äntligen har vi fått en vård som gör oss friska och nöjda!
Det blev tvärtom. Ju mer sjukvården kostar, och ju märkligare saker den kan klara, desto mer missnöjda blir människorna. Och ju mer sjukvård människor får tillgång till, desto mer skador kan själva vården orsaka. 18 procent av alla sjukhusinläggningar beror nu på läkemedelsbiverkningar. De direkta sjukvårdskostnaderna för dessa inläggningar beräknas av Socialstyrelsen till två miljarder kronor per år. ”Men uppemot 80 procent av dem är möjliga att förebygga”, menar Johan Fastbom, docent i geriatrik, Socialstyrelsens ansvarige för en ny utredning om saken (SvD 9/1). Detta gäller kroppssjukvården.
De sjukdomar som ökar mest är de psykiska och där är problemet att det knappt går att få vård, inte ens för den som är riktigt galen. Hela psykiatrin är under utredning efter fjolårets förfärliga serie av våldsdåd med psykiskt sjuka gärningsmän. De brister som sjuka och anhöriga försökt slå larm om i många år utreds äntligen.
”Världsförbättrare” är ett gammalt uttryck som nästan fått en klang av skällsord. Om det gick att förbättra världen skulle det varit klart för länge sedan, det är jag övertygad om, så många briljanta hjärnor som haft den ambitionen. Själv har jag länge velat bli en ”vårdförbättrare”, ett lika omöjligt projekt.
Inom psykiatrin har jag mött hur mycket personal som helst, på alla nivåer, som varit överens med mig om behovet av en omvälvning. Inte ens en verksamhetschef, som formellt är den ytterst ansvariga på en psykiatrisk klinik, anser sig kunna förändra något.
Nyligen träffade jag en överläkare i kroppssjukvården som suckade lika tungt. ”eDessa personalmöten knäcker mig”e, sa han, ”jag har slutat gå dit. Det är bara klagomål, hela tiden, det är så improduktivt, jag vill hellre ägna mig åt patienterna.” Då blev jag orolig för hans framtid på sjukhuset. Kan personalen tåla en läkare som föredrar att ägna sig åt patienterna? Antagligen inte. Antingen slutar doktorn frivilligt eller också blir det ännu en av alla dessa personkonflikter i vården som till slut hamnar i nyhetsfloden i medierna.
När jag var yngre kunde jag ligga vaken om nätterna och tänka ut lösningar på alla världens och vårdens problem. Det händer fortfarande, men jag vet att jag har åldrats genom att jag så snabbt inser att det är bortkastad tankemöda. Det kommer inte att bli bättre. ”Hur kan du ens tänka så!” utbrast en kär väninna.
Jag tänker så därför att jag insett att resten av mänskligheten fungerar ungefär som jag. Man vill mycket och får väldigt lite gjort. Av det man gör blir mycket fel. Har man tur märker ingen annan felen. Det är det vanligaste, eftersom andra är upptagna av sina egna brister. Det är faktiskt en trösterik tanke.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
