Amerikanska antiamerikaner

KRÖNIKA2003-12-16

Dagarna efter terrordådet i USA förstod jag något som jag tidigare bara uppfattat på det teoretiska planet: Att svenska folket i så oerhört hög grad är amerikanskt. Under ett antal år har idén förts fram att vi borde bli mer av européer och om inte upphäva den nationella identiteten så i vart fall komplettera den med en europeisk.

Av:  Göran Greider

Dagarna efter den elfte september insåg jag hur utsiktslöst ett sådant företag i grunden är: Ty är vi något utöver svenskar så är det amerikaner! Och är vi ytterligare något utöver dessa två identiteter så är det nog världsmedborgare och som sådana kapabla att drömma om en demokratisk världsordning.

Svenska folkets historiska band till USA är slitstarka. I botten ligger emigrationsvågen. 1850 till 1910 utvandrade 1,2 miljoner företrädesvis unga svenskar till Amerika. De lämnade efter sig saknad och de skickade brev från sitt nya hemland. Några av dem återvände hem igen.

Efter andra världskriget har amerikansk kultur haft ett dominerande inflytande. Våra reaktionsmönster är, på djupet, därför amerikanska. Kanske har det också betytt något att både Sverige och USA slapp feodalismen?

Livegenskapen slog aldrig rot i Sverige och av naturliga skäl heller inte i USA – i alla fall i de nordstater där slaveriet aldrig fanns i masskala.

Den antiamerikanism som finns hos vänstern, inklusive mig själv, har därför alltid också gått hand i hand med en märklig kärlek till Amerika. Denna nyttiga antiamerikanism gör att vi inom vänstern ofta förälskar oss särskilt mycket i amerikanska kritiker av USA-imperialismen: Noam Chomsky är väl typfallet. Vänsterradikalerna har också alltid varit rätt amerikanska i sin musiksmak: Bob Dylan, Woodie Guthrie, Bruce Springsteen, liksom otaliga jazzmusiker. Begreppet ”Det and-ra Amerika” har inrymt både antiamerikanismen och amerikanismen i oss alla.

Men låt oss se detta på lite sikt. När den kinesiske författaren Gao Xingjian häromåret fick Nobelpriset i litteratur undrade många: Vem är det? Men Kina är världens största nation till folkmängden och redan nu en ekonomisk stormakt; inom en generation kommer landet också att vara en kulturell stormakt. Inom ett par generationer kommer världen sannolikt att vara långt mer kinesisk och även indisk. Kommer populärkultur därifrån att bli självklar?

Ja. Och det oerhörda är att vi ingenting vet om hur allt detta kommer att gestalta sig. En kinesisk Elvis? En indisk Shakespeare? Nej, givetvis något annat.

Den fullständigt okända kulturrevolutionen rycker närmare! Liksom en kulturimperialism vi kommer att älska, underkasta oss och hata. Mina kommande barnbarn, uppvuxna i ett hörn i Europa, står redan där, lyssnande!

Vi amerikanare gör därför bäst i att redan nu ifrågasätta vår identitet.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

ÄMNEN:

Internationellt
Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA