ALTERNATIVET TILL VÄNSTER
Det går utför för Expressen, ganska dramatiskt denna höst när 230 miljoner ska sparas. Ett par hundra tjänster ska bort av 646 på Expressen, Kvällsposten i Malmö och GT. Som medarbetare på konkurrenten Aftonbladet skulle man kanske känna skadeglädje, men det har jag inte hört någon som gör.
Kan det bero på att vi är många som är gamla nog att ha upplevt den omvända situationen, ett decennium mellan 1975 och 1985 när Aftonbladets upplaga bara minskade och minskade? Personalnedskärningarna avlöste varandra, det sparades och sparades och framtiden såg ut som en oundviklig katastrof.
Nu när man får läsa en lång rad utfall mot olika inkompetenta chefredaktörer som störtat Expressen i fördärvet kommer jag ihåg – som om det var igår – den serie chefer som misslyckades med Aftonbladet.
Så småningom tog underduon Thorbjörn Larsson–Amelia Adamo ett gemensamt järngrepp om tidningen. Efter tio år av upplageframgångar hände det otroliga: 1996 blev Aftonbladet större än Expressen.
En lång rad utomordentliga journalister hann vara dåliga chefer dessförinnan och själv fick jag erfara varje byte inpå huden. Jag var kolumnist, en av tidningens synliga profiler. Varje ny chef ville förändra profilen enligt sin egen näsa, de ville alla bli av med företrädarens kolumnister. Jag kom rätt lindrigt undan i den råa hanteringen av oönskade medarbetare, men det är sorgligt att läsa om Expressen idag och se hur mycket som upprepas när en kris blivit tillräckligt djup.
På det paradoxala sätt som tillvaron är inrättad kan man nu i efterhand se att Aftonbladets lycka var att dess avgörande kris kom i god tid före Expressens, och att ägarnas inkompetens och ointresse tidigt blev så tydlig. Under 80-talet hade jag någon gång äran att vara med när utvalda medarbetare åt middag med tidningsstyrelsen. Där satt LOs fackförbundsledare och skämdes i kapp över att behöva befatta sig med något så kommersiellt som en kvällstidning, det var nästan komiskt.
Idag har arbetarrörelsen inget inflytande över tidningens ekonomi, men däremot ett löfte om att ledarsidan även i fortsättningen ska spegla rörelsens värderingar. Det har Aftonbladet gjort på ett lysande sätt, också på kultursidan och till och med på nyhetsplats, med reportageserier som ”Fattiga och rika”.
Och här ser vi ännu en paradox: I den värld som under 90-talet sjungit marknadens lov i alla politiska tonarter har läsarna gjort sitt val på den mest kommersiella av marknader, den dagliga kvällstidningsmarknaden.
Och läsarna valde vänsteralternativet.
För högern måste det vara ett streck i räkningen att det just i den branschen fortfarande fanns ett vänsteralternativ att köpa. Det gör det sällan, på något område. Högtidstalens marknadsvalfrihet har i praktiken omsatts i en vardagsutgåva vars rätta namn är vallöshet.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
