Alla behöver forum för sin besvikelse
Alla människor behöver uttrycka sin frustration. Några beklagar sig i en statusuppdatering på Facebook, andra poserar med dyster uppsyn inför ortens tidningsfotograf. Alexander Armiento skriver om bloggen Dagens lokaltidningsbesvikelse.
Benke på Ica klagar över att Trafikverket inte gör något åt att man ibland får vänta länge vid järnvägsbommarna mellan Hovmantorp och Linneryd. Birgitta och Rainer är irriterade på Telia för att telefonen i deras fritidshus utanför Stjärnsund inte fungerar som den ska. Avgångseleverna på Strömbackaskolan i Piteå är upprörda för att kommunen lagt deras examensdag på en tisdag. Och pensionärerna Birgitta och Janeric bojkottar konserterna med Norrköpings symfoniorkester sedan biljettpriserna höjts.
På senare tid har jag allt oftare fått tips om dessa och andra besvikna människor. De har samlats på en blogg som heter just »Dagens lokaltidningsbesvikelse«, med artiklar från lokala medier om vardagsproblem Sverige runt.
Kanske är den här sidan extra rolig för den som i likhet med mig någon gång arbetat på en lokaltidning och av en ivrig nyhetschef skickats ut för att ge röst åt klagomålen från Benke, Birgitta och alla de andra.
Här får denna genre ett namn och en mängd exempel, ofta så klockrena att de skulle kunna användas i journalistutbildningen. I alla fall om man där skulle inrätta en särskild kurs i att författa artiklar om missnöjda ortsbor.
—•l•—
Den person som står bakom bloggen kallar sig Helmer Sigm. På några rader förklarar han de enkla kriterierna för en äkta lokaltidningsbesvikelse: Ett trivialt problem och en bild på den drabbade där minen är konstlad och mungiporna så långt ned som möjligt.
Tillsammans skapar dessa artiklar ett komiskt intryck, en mosaik av buttra ansikten och sura repliker. Det är inte svårt att se varför länkar till bloggens samling av små epos sprids i sociala medier. Det är lätt och ofarligt att skratta åt dem – särskilt för den som liksom jag betraktar världen från Stockholms innerstad och som har mycket viktigare problem att tackla i sin tillvaro.
Eller har vi det? När jag följer flödet på Twitter och Facebook finns där mängder av lokaltidningsbesvikelser utan lokaltidning. Stopp i kollektivtrafiken, besvärliga förskolor, dålig täckning i mobilnätet, brister i butikernas sortiment. Dagens sociala medie-besvikelse skulle kunna bli en minst lika fyllig blogg. Men kanske inte lika rolig – för mig, i alla fall. Det är ju som bekant svårare att skratta åt sig själv.
—•l•—
Det är inte så konstigt att de slentrianmässigt illustrerade lokaltidningsbesvikelserna är så många att de förärats en egen blogg. Alla människor känner behov av att uttrycka sin frustration när saker inte fungerar så som de borde. Några beklagar sig i en statusuppdatering, andra poserar med dyster uppsyn inför ortens tidningsfotograf. Var och en vänder sig till sin gemenskap – vännerna på Facebook eller läsarna av den lokala morgontidningen.
Jämför man de två forumen syns det tydligt: Vare sig man bor på Södermalm eller i Hovmantorp, och vare sig man är besviken på tunnelbanan eller på järnvägsbommarna, så vill man dela sin besvikelse med andra.
Det är tur att det finns medier som gör det möjligt.
Alexander Armiento är chefredaktör för ST Press.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
