Alla barnen hade det bra...
För cirka tio år sedan var det populärt med de korta rimramsorna som började med ”Alla barnen…” Det kom till och med ut en bok där flera av dessa fanns med. En del av dem var förhållandevis milda i sin framtoning, men några var det definitivt inte. Under ytan på dessa barnsliga ramsor fanns många gånger något annat, något som slår an en ton av allvar.
Vi människor har under en längre tid lekt med ord och skapat rim och ramsor som ett sätt att tala om saker som vi inte riktigt känner oss bekväma med. Vi har gjort sådana saker tillåtna att tala om bland annat genom att vi använt rim och ramsor som ett filter.
Många av dessa ”Alla barnen-ramsor” avspeglar en del av vår verklighet och tjänar som omskrivningar för sådant som vi kanske har svårt att tala kring. Men är det verkligen något att eftersträva? Är det inte bättre att tala om förhållanden och situationer i livet som de verkligen förhåller sig?
Under de tio år som jag arbetat fackligt har jag hunnit möta förhållandevis många människor som på olika sätt haft en svår situation. Det har rört den egna arbetssituationen och på ett sådant sätt att man inte längre känner att man klarar av det själv utan behöver något slags stöd.
Problemet är bara att man nästan väntat för länge. Det är oftast inte för sent att reda ut det som är problematiskt men väntan kan ha gjort att personen tappat självförtroende och energi vilket kan ta lång tid att återfå.
Åtskilliga gånger har jag tänkt: Varför tas inte kontakt tidigare? Varför har denne person väntat så länge? Jag tror att svaret är det att vi i det längsta försöker hantera vår egen situation för att inte besvära någon annan. Vi vill inte i onödan belasta någon annan med det som bekymrar oss.
Denna inställning leder ofta till att vi, när någon frågar hur det är, automatiskt säger ”Tack det är väl bra”. Men till slut så fungerar det inte. Så småningom går det inte att skyla verkligheten och då har det ibland gått väldigt långt.
”Alla barnen-ramsorna” är kanske inget som kan används för att slippa berätta om hur det verkligen förhåller sig på arbetsplatsen, men problematiken är ändock densamma. Vi filtrerar det som vi inte tycker vi kan prata om med hjälp av omskrivningar så att vi inte ska behöva berätta om hur det egentligen är.
Den här försiktigheten gör att vi inte direkt ventilerar svåra situationer med kollegor och vänner. Den innebär också att vi stänger ute möjliga lösningar. Vi måste arbeta bort vår feghet inför varandra. Vi måste våga berätta om det som känns problematiskt, men vi måste också våga lyssna till det som berättas.
Om vi kan komma så långt att vi redan i den situation som känns besvärlig vågar lämna ut våra funderingar helt och fullt, så tror jag vi kan minska antalet tillfällen i vilka vi känner oss maktlösa och utan utväg.
Kanske kan vi när vi nått dit slippa filter av det slag som ”Alla barnen-ramsorna” utgör.
Vi kan aldrig vara säkra men det är värt ett försök.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
