– Viktigt att ta sig tid med människor som söker skydd
– Den som arbetar med asylärenden måste ha självförtroende och får aldrig vara rädd för det okända. Och man måste vara stresstålig – det är ett väldigt högt tempo
Nevine Mawati är beslutsfattare i asylärenden på Migrationsverkets kontor i Malmö. En hårt bevakad och ofta ifrågasatt yrkesgrupp. Men själv använder hon nästan bara positiva begrepp när hon beskriver sitt arbete och sin arbetsplats: professionalism, samhörighet och teamkänsla. Och arbetets goda sidor dominerar också i relationerna till de asylsökande.
– Att söka asyl är att söka skydd. Det är en stark känsla när jag möter en människa som behöver skydd och jag är den som skriver det positiva beslutet, säger Nevine Mawati.
Hon började på dåvarande Invandrarverket 1989, men var under många år tjänstledig för arbete på FNs flyktingkommissaries (UNHCR) kontor i Turkiet och norra Irak. Med den erfarenheten var det roligt att komma tillbaka till Migrationsverket, säger hon.
Det var en lättnad att kunna besluta om asyl även för människor utan flyktingskäl enligt Genèvekonventionen, vilket var begränsningen inom UNHCR. Åren utomlands gav också inblickar i olika länders asylmottagning, och där står sig den svenska väl, anser hon.
– Vi har korta väntetider jämfört med exempelvis England. Mottagningssystemet är bra, och de asylsökande kan bo hos släktingar medan de väntar på beslut.
På Migrationsverket är handläggningen i asylärenden uppdelad mellan handläggare, som gör utredningar, och beslutsfattare. En något oegentlig terminologi, kan tyckas, eftersom beslutsfattaren också träffar de asylsökande för samtal. Dessutom är man alltid två om besluten.
Den tid Nevine Mawati lägger ned på ett ärende varierar, men snittet är omkring tio timmar, bedömer hon. Hon ska träffa den asylsökande, ta reda på för tillfället gällande praxis för området, läsa länderrapporter och eventuellt diskutera med länderansvariga kollegor. Och så till sist skriva beslutet, som ska vara motiverat.
– Jag tycker att vi har goda förutsättningar att göra ett rättssäkert jobb. Vi är två om beslutet, vi har mycket diskussioner och ett bra materiellt stöd genom lagar, förordningar och praxisenheten på huvudkontoret i Norrköping. Dessutom har vi tillgång till rapporter från andra länder och från organisationer som Amnesty.
Handläggarens erfarenhet är mycket viktig i samtalen med de asylsökande, framhåller hon. Man kan till exempel inte fråga en kvinna och analfabet om hon varit politiskt aktiv.
– Det förstår hon inte, även om hon varit det.
En stor majoritet av dem som söker asyl i Sverige får avslag. Motiveringen är vanligen att de inte anses ha behov av skydd. Bristande trovärdighet är däremot sällsynt, enligt Nevine Mawati.
– Det är väldigt sällan jag upplever att människor direkt ljuger. Ibland syns motsägelser, och sådana är mycket viktiga att utreda. Personen kanske är blockerad eller nervös, och då kommer berättelsen fram först när man börjar fördjupa sig.
Migrationsverket har ett formulär med standardfrågor för asylärenden. Men Nevine låter ofta människor börja med att berätta fritt.
– I Irak mötte jag en äldre kurdisk man som varit ledande i motståndsrörelsen i många år. Han svarade inte alls på frågor. Men när han fick berätta fritt fick jag höra en fantastisk skildring och jag lärde mig mycket om motståndsrörelsen. Om jag hade hållit mig till frågorna hade jag kanske ifrågasatt honom.
Hon säger att det ofta kommer en speciell sorts tystnad över människor som varit med om hemska upplevelser. Någon kan säga att hon greps, och får frågan hur hon blev behandlad i fängelset.
– Då kan det ta några sekunder innan en människa samlat sig för att kunna berätta. Jag kallar det Tystnaden.
Men så finns å andra sidan de som till synes utan känslor beskriver de mest bestialiska övergrepp, och det gäller att inte misstro dem av den anledningen.
Etnologen Eva Norström, som skrivit en avhandling om asylhandläggning, anser att Nevine Mawatis arbete är ett riskyrke. En anledning är att handläggarna möter så mycket ångest och sorg och får veta så mycket om vad människor är i stånd att göra mot varandra. En försvarsreaktion kan bli distansering och cynism.
Men Nevine är tveksam till påståendet. Vi är en myndighet och har vår professionalism, menar hon. Och inlevelsen underlättas av det unika i varje människas berättelse.
Det finns stödpersoner att vända sig till om arbetet blir för psykiskt tungt, men Migrationsverket i Malmö har ingen kontinuerlig handledning för handläggarna. Inte heller det tycker Nevine Mawati är något problem, åtminstone inte för egen del.
– Vi har god samhörighet och rådgör mycket med varandra. De vardagliga behoven av reflektioner tillgodoses i vardagen.
De arbetsmiljöundersökningar som ST gjort 1999 och 2001 pekar dock ut Migrationsverket som en av de mest problembelastade statliga arbetsplatserna. Det gäller sådant som upplevelse av våld och hot, trötthet, kränkande särbehandling och fysiska smärtor.
– Jag tror att det är stressrelaterade symptom, kommenterar Nevine Mawati. Det finns en press att handlägga i hög takt.
Stressen är det enda negativa hon kan komma på om sitt arbete. De asylsökande blir besvikna och irriterade om beslut försenas, och även myndigheten sätter tryck på handläggarna. Den som inte klarar den uppsatta tiomånadersgränsen måste förklara sig för chefen.
Och arbetssituationen är ojämn. Ena veckan kan Migrationsverket i Malmö ta emot hundra personer, nästa vecka kan det vara flera hundra.
– Det enda som hjälper är att vi får mer resurser. Numera finns en pool med extrapersonal, vilket är en förbättring, men det tar sin tid innan de kommer in i arbetet.
– Men själv har jag jobbat så länge att jag tror jag har hittat sätt att hantera stressen. Och i samtalen måste man ta sig tid. För de asylsökande handlar det om det viktigaste som hänt i deras liv.
