Verksamheten ligger nere på statens kontor
– Vi har brist på allt på kontoret, ingenting fungerar. Jag går dit varje dag för att få ihop mina timmar, men det finns ingenting att göra. Ändå låtsas alla som om hjulen snurrar, det är absurt.
Juan Manuel Sueiro, 32 år, är administratör på det statliga forskningsinstitutet Conicet i Buenos Aires. Han oroar sig för framtiden och liksom andra statsanställda har han svårt att klara sig på sin sänkta lön.
Vi träffar honom i ett ruffigt rum i fackföreningen ATEs lokaler. Av rädsla för att förlora sin anställning vågar han inte ta med några journalister till sin arbetsplats. Han berättar om en händelse för fyra år sedan som nästan kostade honom jobbet.
– Jag upptäckte att en gasledning på kontoret satt löst och hängde alldeles för nära en elkabel. Vid minsta gnista hade det ju kunnat bli en explosion. Jag anmälde felet och tog dit en fotograf från en dagstidning.
Det gillade inte cheferna, som försökte sparka honom. Tack vare insatser från facket fick han behålla jobbet. Men under de två månader som processen pågick var han tvungen att stanna hemma, utan lön.
Efter lönesänkningen i juli förra året, tjänar Juan Manuel Sueiro 520 pesos (cirka 1 960) i månaden. I december, när peson var knuten till dollarn, var lönen 520 dollar. Nu är den värd mindre än 200 dollar.
Hans sambo, som jobbar på justitiedepartementet, tjänar 750 pesos men hennes arbetsgivare har aviserat ytterligare lönesänkningar. Hyran för deras tvåa är 500 pesos i månaden. Paret har inga barn. Juan Manuel säger att han verkligen skulle vilja, men att det kanske är tur att de inte har några som situationen är nu.
– Vi drar in på allt vi kan; kläder, mat. Dessutom måste vi hjälpa mina föräldrar ekonomiskt. De är pensionärer, men har inte mycket i pension.
Han får fortfarande betalt i pesos, men inom kort kommer han och hans arbetskamrater att få 20 procent av lönen i bonos (värdekuponger), precis som många andra statsanställda.
– Då förlorar jag ännu mer i lön. Regeringen säger att kupongerna har samma värde som pesos, men alla vet att det inte är så. Och att växla in dem till dollar är omöjligt.
Juan Manuel och hans sambo funderar redan på att byta till en mindre lägenhet. Han berättar att han har svårt att sova på nätterna på grund av oron för framtiden.
– Det är ångestframkallande att inte veta vad man ska göra om ett par månader. Och det kan bli ännu värre om Argentina inte får IMF-lånet, eller om de tar bort kupongerna som IMF kräver. Då kommer regeringen att skära ner ännu mer i offentliga sektorn, befarar han.
Några sparade pengar har inte Juan Manuel och, som tur är, inga skulder heller. De skulder han hade lyckades han betala av när han jobbade extra för några år sedan. Han styckade kött på ett slakteri på kvällarna, men efter ett par år slog företaget igen. Idag är det helt omöjligt att hitta ett extrajobb, menar han.
Det statliga forskningsinstitutet Conicet (Consejo Nacional de Investigaciones Científicas y Técnicas – Nationella rådet för vetenskaplig och teknisk forskning) har 7 800 anställda över hela landet. På Conicets webbsida kan man se hur institutets budget har minskat år från år sedan 1997.
På kontoret i Buenos Aires arbetar 250 personer, varav tolv på den administrativa avdelningen där Juan Manuel jobbar. I hans arbetsuppgifter ingår bland annat att skriva avtal när kontorets forskare får uppdrag från företag, universitet och andra institutioner.
– Men nu ingås inte ens några avtal, det finns ingenting att administrera. Det är bara vissa laboratoriejobb som fungerar, men de har också problem eftersom nästan allt deras material är importerat. Och så länge inte forskarna kan jobba, är vårt arbete meningslöst.
Han vägrar att själv köpa papper och annat kontorsmaterial som saknas, vilket en del andra statstjänstemän gör för att kunna utföra sina jobb. Dessutom skulle varken han eller arbetskamraterna ha råd med det.
– Vi måste spara på el också. När solen lyser, släcker vi lamporna. Ibland har strömmen varit avstängd för att Conicet inte har kunnat betala räkningarna. Då kan vi inte ens använda datorerna, suckar Juan Manuel.
Men vad gör du hela dagarna?
– Jag läser, småpratar och diskuterar problemen med mina arbetskamrater. Men det känns inte bra, vi vill ju jobba. Nu stiger man upp, går till jobbet och gör sina timmar. När man kommer hem på kvällen frågar man sig: vad är min uppgift, vad håller jag på med?
Juan Manuel Sueiro hävdar att det är likadant på många andra statliga arbetsplatser i dagens Argentina. Han menar att de anställda måste övervinna sin rädsla för arbetsgivaren och regeringen, och berätta om situationen för allmänheten.
– Vi måste också få ut information till forskningsinstitut i Latinamerika och Europa. Det tror jag har störst verkan. Regeringen bryr som om Argentinas anseende i omvärlden, särskilt när det gäller forskningen.
– Snart har vi inget att förlora. Vi måste gå ut med det här, annars kanske vi mister jobben i alla fall om situationen blir ännu värre.
Han menar att det är meningslöst för Argentina att satsa på forskning om den ekonomiska krisen inte kan lösas och allt fler hamnar under fattigdomsstrecket.
– Vi argentinare tänker i alla fall fortsätta att slåss, varken IMF eller Världsbanken ska skapa vår framtid. Det tänker vi själva göra.
Facket i Argentina
30 procent av statstjänstemännen är fackligt anslutna. Hälften av dem är med i ATE och hälften i UPCN (Unión del Personal Civil de la Nación). Dessutom finns det ett stort antal specialiserade fack för statsanställda, och många är dubbelanslutna.
ATE ingår i landsorganisationen CTA (Central de Trabajadores Argentinos), som organiserar både stats- och privatanställda samt arbetslösa. CTA med 870 000 medlemmar är den näst största centralorganisationen. Störst är CGT (Confederación General de Trabajo), där UPCN ingår. CGT har en radikal fraktion, CGT rebelde.
CTA är mer självständigt än CGT, som står peronistpartiet nära. CTA har tillsammans med bl a ATE, organisationer för arbetslösa och vänsterpartier skapat Nationella Fronten mot Fattigdomen, en rörelse som genomför marscher och andra aktioner med krav på arbete och arbetslöshetsförsäkringar.
