Värmlänning, makthavare och trubadur

Det står en skäggig trubadur och sjunger en visa inför ett hundratal åhörare på Tvällens festplats i norra Värmland. Texten är skriven av lantbrukaren Gunnar Ehne och publiken är helt med på noterna redan vid andra versen:

”Å Värmland är ett landskap där dynga heter dret,
och överallt dä setter nôn halvstôllig poet,
som sträver å gär beter som ingen kan förstå,
om liv och svårigheter emella berga blå.”

Många i publiken vet säkert att trubaduren Björn Sandborgh till vardags är länsråd på Länsstyrelsen, och alltså en av Värmlands verkliga makthavare.
Om inte annat fick de en vink av Ove Lövkvist, ordförande i Timbonäs Långnäs byalag som arrangerar den finnkulturdag där Sandborgh uppträder.
– Björn jobbar ju på länsstyrelsen så honom har vi nytta av så honom ska vi hålla oss väl med, sa Ove i presentationen så där halvt på skämt och halvt på allvar som man säger saker här.
Trubadur Sandborgh ska senare betona hur värdefullt bevarandet av finnkulturen är för länet. Då pratar han om kulturmiljövården och säger nåt i stil med ”vi på länsstyrelsen”.

Annars är det inte tjänstemannen Sandborgh som står där och sjunger. Det är han noga med, han vill skilja på rollerna för att kunna fortsätta vara både och.
Det här är privatpersonen Björn Sandborgh som har hållit på med sina visor ända sedan han började läsa juridik i Uppsala 1968. Sedan dess har han spelat in tre vinyl-LP och en CD och gjort säkert tusen spelningar på olika håll i Värmland.
Det var i Uppsala han plockade upp sin hembygds ”halvstôllige poeter” och hittade toner till deras dikter. Där satt han och läste Axel Frithiofson från Lekvattnet och Oscar Stjerne från Torsby och gjorde melodier som passade deras fyndiga och lite djupa diktning.
Att Björn själv är född och uppvuxen i en av byarna här uppe i Nordvärmland, Östmark, gör det lätt för honom att hitta det rätta anslaget.
Två dagar tidigare satt vi på hans tjänsterum i Karlstad och pratade om hans jobb som länsråd och hans bisyssla som trubadur.
Då ringde just Ove Lövkvist från byalaget. Först svarar Björn Sandborgh med tjänstemannarösten. När han förstår vad saken gäller kommer dialekten fram.
– Dä va ju te lördan, då. Ja har klocka tretton skrevet i min bok, säger Björn.
Sen undrar han hur programmet är upplagt och hur det är försörjt med högtalare. Vid beskedet att allt är ordnat säger han:
– Så ja behöver inte å svi för dä, vilket betyder att han inte behöver oroa sig för den saken.
Däremot oroade han sig en del när han uppmanades att söka jobbet som länsråd förra året.

Bakom sig hade han en gedigen ämbetsmannakarriär. Efter sin jur kand i Uppsala var han landskanslist på skatteenheten i Karlstad innan han kom till dåvarande Civilförsvarsstyrelsen. När Räddningsverket skapades blev han först byråchef med ansvar för regelverket om transporter av farligt gods, sedan chef för risk- och miljöavdelningen, och till slut utbildningschef.
Björns hustru Anna, som han träffade på processrätten, hade under tiden avancerat till kommundirektör i Karlstad.
Ett halvår efter hans senaste utnämning på Räddningsverket uppmanades han söka tjänsten som länsråd och det hade han aldrig reflekterat över.
– Även om jag varit statstjänsteman i många år blir det en helt annan fokusering här. Man är mer påpassad, säger han.
Under den statliga karriären hade han gjort många hundra spelningar, kanske tusen.
– Det finns nästan inte en vrå i landskapet som jag inte varit i med min gitarr.
Detta ger förstås en viss identitet med åren, särskilt i en lokal miljö.
– Min stora fråga i fjol var: Är detta förenligt med att vara länsråd? Kan man ge sig ut och sjunga och berätta historier och samtidigt vara den korrekte tjänstemannen som representerar regeringen i provinsen?
Svaret blev ja. Det var bara Björn som såg någon eventuell konflikt. Om trubadurandet alls var med i bedömningen vid tillsättningen, så hamnade det snarast i den positiva vågskålen.

Han har upptäckt och återupptäckt flera lokala skalder, i första hand Axel Frithiofson och Oscar Stjerne.
Dessutom kan han sitt län och dess egenheter och känner mängder med människor.
– Den som känner till mig och har ett trevligt minne från ett framträdande har lätt att ringa och sen ta upp något som bekymrar dem, om det gäller ett nytt naturreservat eller vad det kan vara, säger han.
Men helt friktionsfritt är det inte. När vi sitter på hans tjänsterum och pratar så ringer plötsligt telefonen igen och Björn ser lite bekymrad ut.
– Det är lustigt att du frågar om det just nu. Jag sitter precis och pratar om det ämnet med en journalist, säger han med tjänstemannarösten.
Efteråt förklarar han att det var handelskammarens VD som ringde. Han skulle få officiellt besök av ett antal äldre herrar. Landshövding Ingemar Eliasson skulle under dagen komma och berätta om länet.
Men herrarna skulle ha det lite trevligt på kvällen också. Då föll det sig naturligt att tänka på landshövdingens närmaste man, om han kunde komma och berätta lite om Värmland och möjligen också sjunga en visa.
Björn Sandborgh ber handelskammaren att återkomma dagen därpå.
– Med en sån här sak får man vara noggrann. Då gäller det att veta: Vilken lösnäsa har jag på mig idag? Antingen är jag tjänsteman och då har jag ingen gitarr eller så har jag gitarr och då representerar jag inte länsstyrelsen, säger han till mig.
Lite senare under samtalet har han redan bestämt sig. Det blir ingen gitarr.
– I det läget har jag inte någon entertainerroll, inte om Ingmar Eliasson varit där tidigare på dagen, säger Björn.

Regional statlig förvaltning innehåller sina svårigheter. I Värmlands glesare delar är många medborgare upprörda över den statliga rovdjurspolitiken, samt över bildandet av nya naturreservat.
– Vissa beslut vi fattar är obekväma. Då ska inte värmlänningarna tro att vi gör det för att det är roligt. Vi måste få dem att förstå varför, säger Björn Sandborgh.
Faktum är att det omsjungna sköna Värmland har stora problem. Landstingets ekonomi är i botten, många kommuner slåss med kraftigt vikande befolkningstal, infrastrukturen är usel i många hörn, utbildningsnivån är låg och ohälsotalen höga.
Det där är förstås inte så positivt om man är tjänsteman.
Fast det kan vara tacksamt om man är en sån där ”halvstôllig poet”.
Så vi tar oss tillbaka till Tvällens festplats och lyssnar till tredje versen av den visa som trubaduren Björn Sandborgh sjöng i början.
Texten är av Gunnar Ehne och heter ”Värmland 1990”. Den står sig bra än i dag, precis som Björn sa i introduktionen, och publiken är redan på väg att bli trollbunden:

”Ja Värmland är ett landskap där myck gått borti stoll,
kommunan står på knäa och landsting’ kammer noll.
Snart gammelt folk blir skjutsen till Branäs största stup,
och nôn går kring i bussen och tröster med en sup.”

Sen går han på. Han hinner faktiskt bara sex låtar på en timme och det beror på att han pratar och berättar historier så rent förskräckligt. Det beror i sin tur på att folk är med på noterna.
Som trubadur tar han den lilla människans perspektiv när hon genom slagfärdighet slår tillbaka mot maktens översitteri.
Smilbandsfaktorn är hög och en vithårig dam som sitter och säljer barkbröd i ett hörn stampar takten när han drar sina visor.
Efter konserten kommer många fram och vill prata och en musikerkollega tjoar att nej men hej, är det länsrådet som är här.
Arrangören Ove Lövkvist är nöjd. Han visste att det skulle bli bra.
– Jag har hört honom många gånger. Det är en person som jag beundrar.
Något problem med att Björn Sandborgh är länsråd har han inte.
– Nej. I dag har vi honom här som trubadur, säger Ove bestämt.