Tid att njuta av dagen
En mångårig medarbetare har packat ihop sina prylar och lämnat STs centrala kansli för gott. Janne Berglund, denna tidnings första chefredaktör och redaktör för ST-Rapport, är numera pensionär.
Har du verkligen slitit dig från ST efter närmare 35 år?
– Drygt 32 blir det. Jag gjorde en nästan tvåårig avstickare till tidningen Vårdfacket på 80-talet.
– Jag började arbeta när jag var 14, 15 år om man räknar sommarjobben. I nästan 45 år på arbetsmarknaden har jag gjort det som andra vill att jag ska göra, så nu ska jag njuta av att bestämma själv över min dag. Det känns redan som om jag hamnat i himlen!
– Häromdagen promenerade jag i Lill-Jans skogen. Där var så stilla; vitt av snö och några koltrastar som trippade. Då tänkte jag: Här står jag och gör det på arbetstid…
Som den skrivande själ du är, har du meddelat oss andra per e-post att du inte blir sysslolös.
– Nä, sysselsättningsproblem blir det inte. På 60-talet började jag måla, akvarell och olja, men det låg i träda på 70- och 80-talen. Så måla, läsa, röra på mig ute i skog och mark, flanera på sta’n – det ska jag göra.
– Min fru Mária är från Ungern och utövande katolik så en och annan mässa med henne blir det säkert. Men främst ska jag gå i ”min egen kyrka”, Hedvig Eleonora i Stockholm. Och så resa om pengarna räcker, kanske till Ungerns varma bad. Laga mat gillar jag också.
Du har jobbat hos facket i nästan hela ditt förvärvsliv.
– Ja, det har varit ett roligt och bra jobb, annars hade jag inte stannat. Och inte heller kommit tillbaka. Nya frågor har ständigt dykt upp och avtalsrörelserna har varit olika. Jag fick starta både Statstjänstemannen och ST-Rapport, har fått ”rota” i allting som rör förbundet.
I Statstjänstemannen kunde du skriva mer personligt än i ST-Rapport. Blir det mer sån’t nu?
– Njaää, nä, nu vill jag först och främst läsa, klassiska stycken av Harry Martinsson, Pär Lagerkvist, Ferlin, Fritiof Nilsson Piraten och några till.
– Ibland brukar jag fundera: Om alla bokstäver jag skrivit under åren läggs i en rad runt jorden då måste de räcka runt flera varv. Och allt jag skrivit med – från blyertspenna, kulspets, gamla skrivmaskiner som var rena bodybuildingen, de elektriska med kula och till datorer – i grunden har det alltid varit de 28 bokstäverna jag tråcklat med i olika kombinationer. Det är fascinerande att man kunnat försörja sig på det hela livet. Språket och alfabetet är fantastiska uppfinningar.
Du var med på ”gamla S” tid, STs föregångare. Med vilka ord vill du beskriva utvecklingen sedan dess?
– Utgår man från de olika ordförandenas roller var 60-talet uppbyggarens tid, då ST och förhandlingskartellen TCO-S tog slutlig form och de statsanställda fick förhandlingsrätt. Med 70-talet kom medbestämmandelag, trygghetslagar, lag om facklig förtroendeman – skördarens tid. Under 80-talet krävdes försvararen mot den massaker på statlig verksamhet som då inleddes. 90-talet är svårt att karaktärisera, den totala omorienteringens tid kanske.
– Man kan också tala om utveckling från centralstyrning till att nästan allt sker lokalt, även för facket. En lokal facklig förtroendevald behövde förr aldrig stå till svars för varför en klagande medlem inte fått påökt. Man kunde luta sig mot det centrala avtalet och säga ”att vi lyckades inte den här gången”. Nu går inte det.
Vilken mänsklig profil avtecknar sig starkast genom åren?
– Främst John Östlund, 1e ombudsman både i det gamla och i det nybildade (1969) ST. Östlund var en enastående chef och byggde upp ST. Han var ”Mr TCO-S” och gjorde detta starkt inför förhandlingsrätten på den statliga sidan. Dessutom kunde han handskas med journalister och behövde aldrig någon pressombudsman.
Fotnot:
STs föregångare ”S” (det gamla Statstjänstemannaförbundet) organiserade anställda med tyngdpunkten inom klassisk, civil statsförvaltning som länsstyrelser, arbetsförmedlingar, Riksförsäkringsverket, även SJ.
