Sveriges största insats
I höst faller en bit svensk historia på plats. Nordiska Afrikainstitutet ger ut den sista delen i ett forskningsprojekt om Sveriges roll i kampen mot apartheid i södra Afrika. Författare är Tor Sellström, Sidatjänsteman och forskare
Varför är den här frågan viktig?
'– Med en blygsam start från 50-talet växte en stark och bred solidaritetsrörelse för södra Afrika i Sverige. Sådana fanns visserligen i praktiskt taget alla länder, men vi hade den unika situationen att även staten stödde demokratin i södra Afrika och samverkade med solidaritetsrörelsen. Sverige deltog inte bara i sanktionerna utan anslog sammanlagt 1,7 miljarder kronor i reguljärt bistånd till befrielserörelser som ANC i Sydafrika och Swapo i Namibia.
– Förra Sidachefen Carl Tham har sagt att han ser stödet till Sydafrika som den kanske största svenska utrikespolitiska insatsen efter kriget. Men trots att Nelson Mandela i dag är välbekant i varje svenskt hushåll är de svenska insatserna mycket lite kända.
Varför?
– En viktigt orsak är att stödet behandlades konfidentiellt, inte bara det statliga biståndet, utan även kyrkans stora stöd, de fackliga insatserna genom LO-TCOs biståndsnämnd liksom hjälpen från solidaritetsrörelserna.
– Men det verkar också som om södra Afrika är väldigt glömt. I självbiografier av personer som Ingvar Carlsson och Torbjörn Fälldin, nämns bara de tidiga kontakterna på 60-talet.
– Och på akademisk nivå är det tyst. Man skriver om förhandlingsprocessen i södra Afrika, men inte om Sveriges roll eller om solidaritetsrörelsen.
Hur såg omvärlden på befrielserörelserna?
– Under kalla kriget fanns bara öst-västperspektivet, och befrielserörelserna betraktades som kommunistiska eller terroristiska organisationer. I det sammanhanget intog Sverige en avvikande hållning.
Vad fick Sverige att driva sin egen linje?
– För det första var Sverige troende medlem av FN och tog FNs ståndpunkter om kolonialism och demokrati på allvar. Det andra var alliansfriheten. Det fanns en konsensus om små nationers rätt till självbestämmande.
– Jag tror också att de svenska personkontakterna på politiker- och tjänstemannanivå var viktiga. De gjorde att man såg bortom etiketten ”kommunistisk”, såg den nationalistiska kärnan och att den inte skulle urholkas.
Hur sköttes biståndet praktiskt?
– Biståndet till befrielserörelserna förhandlades fram på samma sätt som vi förhandlar så kallade landramar för bistånd till enskilda länder. Vi hade stora ambassader i Afrika och många biståndshandläggare på hemmaplan.
Författaren Lasse Berg har läst din bok som en hyllning till den okorrumperade svenska statstjänstemannen.
– Ja, det finns flera som plockat upp den tråden. Vi hade ju till exempel Sidas Roland Axelsson, som urprungligen kom från Riksrevisionsverket. Han höll stenhård kontroll på pengarna. Befrielserörelsernas utgifter skulle redovisas med kvitton, som sedan stämplades ”Paid by Sida” så att de inte kunde användas en gång till. Det vara bara bistånd till ”hemmafronten” som inte kunde redovisas så, av säkerhetsskäl.
Var det ett riskfyllt arbete?
– Det förekom ofta hot. En bil med okända män kunde krypa förbi en tjänstemans hus och fotografera barnen i trädgården. En kvinnlig handläggare fick bromsslangarna avskurna.
– Den sydafrikanska säkerhetspolisen följde oss noga. I mitt forskningsarbete lyckades jag få en intervju med en representant för dem, Craig Williamson – känd i Sverige för sina uttalanden om mordet på Olof Palme. Under en paus sa han att han kände mig från Lusaka. Och jag hade aldrig träffat karln!
Vilken betydelse hade det svenska stödet?
– Stor betydelse. Flyktinggrupper i exil kunde överleva och ägna sig åt politisk verksamhet, diplomati, information och arbete inåt. En ökande del av biståndet gick till ”Post-apartheid planning”, att befästa rörelsernas ställning vid återvändandet.
– Vi bidrog också till arbetet inne i länderna. Biståndet till ”Homefront” – det hemligaste av det hemliga – uppgick till slut till en tredjedel av allt stöd.
– På segerfesten på Hotel Carlton i Johannesburg hoppade Thabo Mbeki ner från scenen och sa till mig: ”we would never have been here without you”. Men det var förstås inte mig personligen han menade.
Men förra året fick du i alla fall Illis Quorum-medalj för dina insatser.
– Ja, det var väldigt omtumlande och överraskande! Jag har inte kommit över det än.
