Svenskens behov av vi och dom

Du har sagt att du är feminist. Hur definierar du det ordet?
–Feminist är den, i det här fallet jag, som ser att det finns djupa orättvisor på grund av kön och vill göra något åt dem.

Du har hållit låg profil – varför?
–Det är media som avgör vilken profil jag har. Jag vill inte tala så mycket, jag vill uträtta. I fredags hade jag till exempel ett av mina viktigaste möten, då jag samlade representanter för alla de manliga nätverk som vuxit fram – Manscentrum som jobbar med män som har svårt att hantera sin aggressivitet, representanter för idrottsrörelse, fackföreningar – tillsammans med kvinnojourer från två riksorganisationer. Jag är väldigt förvånad över att man inte har försökt arrangera den här typen av möten tidigare.

Du har sagt att du vill vara tuff och hård i frågor du känner för – vilka är de?

–Jag vill arbeta förebyggande när det gäller mäns våld mot kvinnor, inte bara för skyddat boende utan jag vill se till att män inte slår. Då måste man komma åt själva strukturen och träffa männen på alla manliga fästen. Bland dem som har positioner inom jämställdhet tycks det saknas vilja att ägna sig åt de här strukturerna som de med rätta talar så illa om.

Vad vill du uträtta?

–Jag vill få med män i ett långsiktig arbete, hitta en infrastruktur så att också de engagerar sig och tar ansvar när det gäller mäns våld mot kvinnor. Där tror jag det finns väldigt mycket att göra. Inom idrottsrörelsen finns 600 000 frivilliga ledare. Tala om struktur!

Vilka konkreta åtgärder menar du?

–Jämställdhetsplaner. Medlemmarna i klubbarna och föreningarna ska utbilda sig i jämställdhet och förstå vilka strukturer de ingår i.

Sexualiseringen av det offentliga rummet är också något som stör mig väldigt mycket. Där finns en alltmer tydlig objektifiering av kvinnor och flickor, en stereotypisering av både kvinnor och män. Regeringen har delat ut 2,5 miljoner kronor till olika projekt som ska kartlägga sexualiseringen och sprida kunskaper om den. Kan vi inte hitta sätt att bryta denna sexualisering måste vi överväga lagstiftning.

Ifråga om prostitution arbetar jag med att få internationellt gehör för den svenska, unika sexköpslagen. Under ett möte i FN nyligen tog jag upp detta med mina ministerkolleger. I mitt tal i generalförsamlingen framhöll jag, att de politiska krafter som vill ta bort möjligheter till sexualrådgivning, preventivmedel och aborter inte bara fråntar kvinnor deras mänskliga rättigheter – de hotar kvinnors liv.

Både Jämo och jämställdhetsministern är män – är det bra att jämställdhet på statlig nivå företräds av män?

–Inte om det alltid skulle vara män på den positionen men under en period tror jag det är bra. De flesta jämställdhetsministrar har varit kvinnor. Jag tyckte att arbetet var alldeles för viktigt för att tacka nej.

Hur ser ditt idealsamhälle ut när det gäller jämställdhet?

–Att alla har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter oberoende av kön. Regeringen har ett antal fokusområden, till exempel representation i styrelser. I näringslivets bolagsstyrelser är det inte bra, cirka 15 procent är kvinnor till skillnad mot de statligt ägda bolagen som har i det närmaste jämställda styrelser. En utredning ska tillsättas som ska titta på hur lagstiftningen ser ut i Norge och vilka sanktionsmöjligheter man kan ha gentemot dem som inte uppfyller det mål vi sätter upp.

Lönerna är en viktig fråga men de sätts av arbetsmarknadens parter. Däremot kan vi inom regeringen göra annat: se över de olika visstidsanställningarna, ge ökat skydd för den som är föräldraledig, se över föräldraförsäkringen.

Blir det mer tvingande regler för män och kvinnor att dela på föräldraledigheten?

–På den socialdemokratiska partikongressen fick jag igenom en skrivelse om att vi ska titta på modeller där mer av föräldraledigheten kan knytas till pappan. Jag tror vi måste ta ett tydligt steg till.

Island har en modell där föräldrarna tar en tredjedel var av föräldraledigheten, TCO har en tanke om att ge mer betalt de första månaderna. Det bästa är ett system som ger både viss flexibilitet och visst minimum ledighet till båda föräldrarna.

Jämo har funnits ganska länge men det har inte hänt mycket mer. Har Jämo misslyckats?

–Det tror jag inte. Vi vet ju inte vad som skulle hänt om Jämo inte funnits. Jämo arbetar mycket med sitt främjande arbete. Att Jämo inte vinner så många tvister i AD är en annan sak. Men det är naturligtvis frustrerande att män och kvinnor fortfarande har olika lön för likvärdigt arbete – det skiljer 8 procent . Nu står vi mitt i en avtalsrörelse… Regeringen har avsatt 10 miljarder i år till kommuner och landsting och om det inte avspeglar sig i lönerna till lågt betalda kvinnogrupper skulle i alla fall jag bli besviken.

Ett feministparti håller på att bildas. Tyder inte det på att jämställdhetspolitiken har misslyckats?

–Då undrar jag vad man har för referensramar. Vi har kämpat mot tusentals år av patriarkat. Väldigt mycket görs och mer måste göras. Men det är klart att det finns en ursinnig frustration. Det känner jag också, inte minst för att jag har tre döttrar. Om det bildas ett nytt parti skulle det vara väldigt intressant att få konkret förslag från det. Jag har inte hört ett enda från dem som planerar bilda nytt parti. Men kan de bidra med det – välkomna!

Hur ska mångfalden och integreringen bli bättre på arbetsmarknaden?

–Integrationspolitiken ska mer och mer bli en etableringspolitik. Regeringen lägger en etableringsproposition nästa vår, där vi ser över politiken för nyanlända som fått ja i en asylprövning. Vi ska inte ha en speciell invandrarpolitik utan en generell välfärdspolitik och tydlig antidiskrimineringspolitik, ingen ska diskrimineras på grund av sin etniska bakgrund. Där finns mycket att göra.

Som vad då?

–Till exempel att från dag ett styra människor mot arbete och ge arbetsförmedlingen en mycket tydligare roll. Idag flyttar de flesta som kommer till Sverige dit där de har släktingar. Studier visar att en invandrares chans till arbete och bra skolresultat för barnen är bättre om man flyttar till andra orter.

Hur ska människor som kommer till ett främmande land förmås att bo på andra platser än där släktingar finns?

–Vi kan skapa ekonomiska incitament, vi kan ge etableringsbidrag som är något högre än ett försörjningsbidrag. För att få det ska man följa en individuell utvecklingsplan som ger största möjlighet till egen försörjning och sysselsättning.

Uppe i Råneå utanför Luleå till exempel har jag mött väldigt engagerade människor som arbetade med stort hjärta och nära de nya invandrare som flyttat dit. Där tror jag förutsättningen för integration är betydligt större än till exempel i våra storstäder. Likaså i vänorter till våra storstäder.

Integration handlar också om att få jobb. Vad vill du göra för att förändra arbetsgivares inställning till invandrare?

–Föra en aktiv antidiskrimineringspolitik. Integrationsverket har fått i uppdrag att göra en »situation testing«, det vill säga att vetenskapligt granska om arbetsgivare diskriminerar eller inte. Två andra utredningar tittar på strukturell diskriminering och vad som kan göras åt den: Paul Lappalainen går igenom åtgärder i andra länder och ska vara klar i juni i år. Masoud Kamalis forskningsutredning, med slutdatum ett år senare, forskar kring graden av strukturell diskriminering. Dessutom undersöker Diskrimineringskommittén om det ska bli obligatoriskt för arbetsgivare att göra mångfaldsplaner.

Det tycks som om vi infödda svenskar har ett väldigt stort behov av att dela in oss i »vi« och »dom«. Ska vi hitta lösningar mot diskriminering måste vi inse att vi själva är en del av problemet. Vi måste sätta ljus på majoritetssamhället.

Demokratiseringsfrågor hör också till ditt område. Vad vill du ta tag i?

–Våld och hot om våld mot politiker. Efter påsk presenterar en väldigt viktig utredning en delrapport som bland annat handlar om hur mycket politiker utsätts för våld och våldshot och hur de reagerar mot detta. Föranleder det politiker att överväga sin politiska position så är det mycket allvarligt. Vi måste ha en bred debatt om vad man kan göra, eventuellt ändra lagstiftningen. Det här gäller även människor av annat etniskt ursprung och homosexuella som varit utsatta på samma sätt.

Arbete pågår också för att underlätta för människor att ta tillfälliga politiska uppdrag. Det handlar om att se över ersättningar och utbildning, handikappanpassa lokaler med mera.

Slutligen, vad säger du om Ebba Witt-Brattströms beskrivning av dig: »Mycket vackert leende, men kan ingenting«:

–Ingenting. Jag ägnar inte speciellt mycket tid åt att kommentera den typen av uttalande. Det får stå för henne.