Svårt föra aktiv arbetsmarknadspolitik

Riga är en stad i omvandling. Det märks särskilt när man vandrar runt i den äldre delen. Här restaureras gamla hus som trängs med modernt inredda butiker och här blandas turister med ”nya rika” invånare, elegant klädda efter sista skriket.

En kontrast är gummorna vid sina försäljningsstånd, lastade med bärnstenssmycken som glänser i solskenet.

Men Riga är också ett myller av fordon – slamrande spårvagnar och snabba bilar som får främlingen att tänka sig för mer än en gång innan han försöker ta sig över en gata.

Stadens gamla kärna ligger nära floden Daugava, medan resten breder ut sig på båda sidor om den. Här någonstans längs de lite bredare gatorna ligger motsvarigheten till vårt svenska AMS, the Latvian State Employment Services (LSES).

Det är en stor byggnad som mörknat av avgaser och sot. Tillsammans med tolken Inga Straupe går vi in, tar oss uppför trappor och genom korridorer för att träffa Alvis Vitols, chef för LSES.

Att föra en aktiv arbetsmarknadspolitik och hantera arbetslöshet i ett land, som för drygt tio år sedan knappt visste vad arbetslöshet innebar, är en inte helt enkel uppgift.

Regeringens sammansättning och arbetsuppgifternas fördelning mellan ministerierna underlättar inte Alvis Vitols arbete.

– LSES lyder under Välfärdsministeriet men välfärdsministern kommer från ett annat politiskt parti än finansministern. Det är ett politiskt problem, förklarar han.

Arbetsmarknadsfrågor har visserligen hög prioritet och fanns med i regeringsförklaringen år 2000. Men det hjälper knappast, om finansministern planerar att dra ner finansieringen för dem i kommande budget.

Målet är att få ner arbetslösheten till 8 procent – den var i mars i år 7,9 – och skapa 10 000 nya jobb per år. Varje år ska också en nationell sysselsättningsplan utarbetas.

– Försvinner pengar till detta går det ut över stöd och arbetsmarknadspolitiska åtgärder till de arbetslösa, konstaterar Alvis Vitols bekymrat. Program finns för offentliga arbeten men finansieringen räcker inte.

18 000 personer står helt utanför åtgärder och av samtliga arbetslösa saknar 51 procent yrkesutbildning.

Samtidigt pågår stora privatiseringar av statlig verksamhet, vilket sätter sina spår i arbetslöshetsstatistiken.

Alvis Vitols berättar att många lettiska företag gick i konkurs efter Sovjetunionens fall. Framför allt gamla företag med gammal teknologi och utrustning överlevde inte den hårda konkurrensen på den internationella marknaden.

Tidigare hade också arbetskraft importerats till Lettland från andra Sovjetrepubliker och industrier hade oftast byggts på landsbygden. Efter Sovjetunionens sammanbrott blev de flesta anställda på de här företagen arbetslösa och deras yrkeskvalifikationer var otillräckliga för att passa in på de krav som nu gäller på arbetsmarknaden.

Investerare är därför ointresserade av landsbygdsregionerna, där infrastrukturen är svag, jämfört med exempelvis Riga, och befolkningen dessutom har en mängd sociala problem.

– I östra delen av Lettland finns ytterligare ett problem, fortsätter Alvis Vitols. Invånarna har dåliga kunskaper i lettiska. Våra två modellcentrer för arbetsförmedling, som vi fått svensk hjälp med att bygga upp, ligger i de här områdena.

Hur fungerade arbetsmarknadssektorn när Lettland blev fritt 1990?
– Det fanns ingen officiell arbetslöshet vid frigörelsen. Vi började från noll och måste bygga upp nya institutioner sedan vi släppt alla kopplingar till Sovjetunionen, svarar han.

Då förlorade Lettland också en marknad, vilket påverkade arbetslösheten. Nu finns institutioner men kapaciteten och bristen på erfarenhet är problem, inte minst hur kraven från facken ska hanteras.

Eftersom Lettland, som han uttrycker det ”inte ville uppfinna hjulet igen”, vände man sig till framgångsrika länder för att få hjälp, däribland Sverige. Samarbetet startade 1992 och har enligt honom varit framgångsrikt hittills.

– Vi väljer bara ut det från Sverige som passar här, säger han.

Vilken hjälp har ni fått från Sverige?
– LSES skapades med svensk hjälp, en handbok har utarbetats för att förbättra våra anställdas kompetens och vi har gjort studiebesök till Sverige. Ungefär 450 anställda har gått i olika utbildningar, vi har också fått teknisk hjälp, datorer och kontorsutrustning.

Bäst tycker han svenskarna lyckats med att utbilda de LSES-anställda i hur individuell hjälp och gruppvis rådgivning ska ges åt arbetslösa. Nyligen började också försök med målstyrning som ny arbetsmetod, något som Alvis Vitols har stor tilltro till:

– Det är bra för nästan allting. Det har förbättrat arbetsorganisationen för modellcentrerna i Cesis och Ludza.

Om någon hjälp varit mindre lyckad har Alvis Vitols svårt att ange.

För att få ut de arbetslösa på arbetsmarknaden anordnar LSES jobbsökarkurser där bland annat psykologisk rehabilitering ingår, muntlig träning, korta, tidsbegränsade offentliga arbeten med mera.

Ett viktigt mål, utöver utbildning, är att integrera alla arbetslösa i det lettisktalande samhället.

Modellcentrerna i Ludza och Cesis ingår i det projekt mellan AMS och LSES som avslutades i mars förra året. Här har arbetet organiserats enligt svensk modell med kundmottagning och möjligheter till självservice för de arbetssökande.

– Effektiviteten där har nu ökat och de aktiva arbetsmarknadsåtgärderna har blivit bättre liksom samarbetet med andra institutioner, summerar Alvis Vitols.

I det nya projekt som startats med AMS ska antalet modellcentrer utökas till fem – han hade helst sett 20.

Utöver sammanlagt 28 offentliga arbetsförmedlingar finns i Lettand hela 57 privata. De registreras och får licens av staten. Här finns bättre utrustning och datorterminaler enligt Alvis Vitols. Så kan de också välja ut arbetssökande och erbjuda information mot pengar – som ofta kommer från LSES.

Jämställdhet är ett ämne som inte riktigt har slagit igenom. På frågan hur den hanteras svarar han, att Lettland länge var ett socialistiskt land där man valde en annan utveckling än i Västeuropa.

– Kvinnor arbetade exempelvis inom tung industri och delvis lever detta kvar.

Men han medger att jämställdhetsproblem finns. Kvinnor har till exempel svårt att komma ut på arbetsmarknaden igen när de fått barn och det finns mans- respektive kvinnodominerade yrken.

LSES försöker hålla balans mellan antalet män och kvinnor som är med i arbetsmarknadsåtgärder. Av tradition är kvinnor mer aktiva och villiga att delta, framhåller han.

– Jämställdhetsfrågor är visserligen en viktig del i EUs sysselsättningspolitik men i Lettland står de inte högst upp på listan, snarare längst ner, säger Alvis Vitols.

För att Lettland ska komma med i EU måste bland annat arbetsrättslagstiftningen anpassas till EUs riktlinjer.

Dem tar man hänsyn till i de nationella sysselsättningsplanerna, förklarar han. Frågan om fri rörlighet för arbetskraft kommer att tillhöra LSESs uppgifter. Men anpassningen går långsamt. De politiska konsekvenserna av finansministerns beslut ger inte anledning till några goda förutsägelser. Snarare innebär besluten förseningar och att man slår av på takten när det gäller åtgärder, slutar Alvis Vitols.