Statens smutsiga prispress

Den turkosa fibertrasanviner lätt när den sveper över plastmattan. På väggarna sitter lappar om instegsjobb på sydkurdiska, engelska, franska, pashto och persiska. En fläkt surrar.

Vinterhimlen utanför fönstren på Arbetsförmedlingens kontor i Spånga-Tensta är fortfarande mörk, arbetsförmedlarna har inte börjat jobba än. Saida Hassan Dhihso hejar på en man som sitter vid de allmänna datorerna, »kundarbetsplatserna«. De skojar lite – somalier känner igen varandra, konstaterar de.

– Precis som svenskar när de är utomlands. Man ser.

Annars är det tomt.

Saida Hassan Dhihsojobbar systematiskt: dammsuger entrén, torrmoppar golven. På toaletterna krävs vatten och rengöringsmedel. Fram med trasor, handskar på. Handen sveper, spegeln sprutas, torkas, gnuggas.

Just det här kontoret är Saida Hassan Dhihsos ansvar, sedan flera år. Hon är anställd av företaget Fervent, som har vunnit städkontraktet i en offentlig upphandling.

Det är så här det brukar se ut. Det är nästan alltid privata bolag som städar på statliga arbetsplatser – det är billigast så. Få myndigheter har kvar några anställda städare.

Upphandlingarna sker efter regelboken. Men samtidigt som allt fler städtjänster läggs ut på entreprenad blir det svårare för företag med sjysta arbetsvillkor att få kontrakten. Det vittnar inte minst de ansvariga på Fervent om.

– Många upphandlingar slutar i en vansinnig prispress. Jag förstår inte hur det går ihop. Då kan vi helt enkelt inte vara med längre, säger Camilla Igelström på Fervent.

Många väljer hårda ord när de ska beskriva situationen.

– Staten göder brottslighet, konstaterar Ulf Hornegård som är nationell samordnare av Skatteverkets förebyggande arbete mot svart arbetskraft.

Gesa Markusson, ombudsman på Fastighetsanställdas förbund, är lika tydlig:

– Den offentliga sektorn är drivkraften i stora delar av den ekonomiska brottsligheten, säger hon.

Rad efter rad av tjocka pärmar täcker väggen i hennes arbetsrum: avtalsrörelsen, varsellistor, domar och information om att motverka ekobrott.

Hon jobbar på högvarv och pratar intensivt. Hennes mål är att utrota svartarbetet i branschen. Mapparna i hennes dator är fyllda av vittnesmål, fakta och information om de skumma bolagen.

– Det är sådana här utredningar som Ekobrottsmyndigheten inte hinner med, konstaterar hon medan hon scrollar i filerna.

Och så plockar hon fram en tabell från arbetsgivarorganisationen Almega, som räknat ut att en vanlig kontorsstädning bör ha ett timpris mellan 230 och 240 kronor. Det krävs för att täcka sådant som lön, försäkringar, pensionsavgifter och semesterersättning för den anställde, städmaterial och administration på bolaget.

Men enligt Gesa Markusson är det inte ovanligt att upphandlingar i den offentliga sektorn landar på ett timpris på mellan 190 och 200 kronor.

– Då går inte alltid rätt till. Det är uppenbart om man räknar baklänges.

Hon pekar i tabellen.

– Om man skippar semesterersättning, arbetsgivaravgifter, pensionskostnader, sjuklön, försäkringar och utgifter för fackligt arbete… Ja, då börjar man kanske närma sig.

Johan Huldt, som är analytiker på Almega, säger samma sak.

– Jag är övertygad om att det förekommer svartstädning hos entreprenörer även inom statliga myndigheter, säger han. Om ett företag går under 200 kronor i timmen borde upphandlarna reagera och börja ställa frågor.

Ett sådant exempel är företaget Ren Extra AB, som har uppdrag hos Migrationsverket. Företaget städar 17 100 kvadratmeter i sex av myndighetens lokaler i Stockholm och Solna för 105 893 kronor per månad.

Enligt Publikts beräkningar hamnar timpriset på 197,75 kronor per timme.

– I lägsta laget, när vi vet att »en naken« städare med ingångslön kostar 173,25, kommenterar Ari Kouvonen på Almega. Det blir bara 24 kronor över till allt annat. Men vi vet ju inte hur lönsamma uppdrag det här företaget har i övrigt.

– Migrationsverkets anbud är på marginalen, medger Ren Extras anbudsansvariga Helena Förselius. Men det är en bra referenskund.

Det verkar i alla fall inte som om Ren Extra gör avkall på vinsten för att hålla låga priser. 2010 hade företaget ett rörelseresultat på 6 miljoner kronor av en omsättning på 35,6 miljoner. Företaget har köpt en Porsche Cayenne och delade ut 3 miljoner till ägaren.

Städbranschen är en växande bransch. Enligt Almega är en av de viktigaste förklaringarna att den offentliga sektorn fortsätter att lägga ut servicetjänster på entreprenad.

Almega uppskattar att det i branschen undanhålls minst två miljarder kronor från beskattning varje år. Det motsvarar 20 medelstora städföretag, eller tio procent av städbranschens totala omsättning.

Lönsamheten är låg, jämfört med andra delar av näringslivet. Ändå pressas priserna – allt hårdare.

– Det finns företag som utnyttjar papperslösa och har kontrakt med staten, säger städföretagaren Thord Unevik på företaget Stockholms Städsystem AB som själv kämpar mot svartarbetet.

– I den offentliga sektorn är det rövarkrig, konstaterar hans dotter Emma Dehmer Unevik, som är vd på företaget.

Den bilden bekräftasav Henrik Lundin på Ekobrottsmyndigheten:

– Vi har genom åren sett ett antal statliga myndigheter dyka upp i våra utredningar, säger han.

Problemet som de flesta pekar ut stavas LOU, lagen om offentlig upphandling. Eller i alla fall tillämpningen av lagen. Emma Dehmer Unevik förklarar att hennes företag inte längre lämnar offerter till stat, kommun eller landsting. Anledningen är att priset väger för tungt.

– De kräver in en mängd uppgifter och det tar flera arbetsdagar att färdigställa ett anbud. Alla fyller i likadant och får full poäng på miljöaspekter, utrustning, referenser eller kvalitet. Men det är inte säkert att någon ens kollar om uppgifterna stämmer.

– Upphandlaren väljer lägsta pris för att slippa överklaganden.

Andra städföretagare pratar om en »helvetisk prispress« där uppskattningsvis mer än hälften av alla offentliga upphandlingar har pris som enda värderingsgrund. Sedan följs inte kraven upp.

En snabbkoll i pappren vid en upphandling räcker nämligen inte långt. De bolag som lämnar anbud brukar se till att ha alla uppgifter i ordning: de har kollektivavtal, inga betalningsanmärkningar, en god ekonomi och »vit« personal – som tål att visas upp.

– Allt är snövitt! Där finns inte en enda anmärkning, säger Gesa Markusson på Fastighetsanställdas förbund.

Det som inte synsär att företaget kanske anlitar en underentreprenör, som också kan ha pappren i ordning, men sakna anställda. De anställda kan i sin tur hämtas hos en tredje entreprenör, som helt struntar i att betala skatt – och går i konkurs när Skatteverket efter några år upptäcker fusket. Ofta har då inkråmet i firman redan sålts till ett nytt företag där verksamheten kan fortsätta, i värsta fall subventionerad av staten med lönegaranti åt svartjobbande städare. Det är ingen ovanlig situation.

– Skattebrotten uppkommer ju inte när städningen utförs, utan först när de inte tar upp inkomsterna i deklarationen, säger Ulf Hornegård på Skatteverket. Oseriösa företagare sätter i system att gå i konkurs strax innan de ska deklarera.

Och ingen med insyn brukar ha något intresse av att berätta om svartarbetet – allra minst städarna själva. De är med rätta rädda för att bli av med jobbet. Är de dessutom i Sverige illegalt, vilket inte är helt ovanligt, riskerar de också att kastas ut ur landet. Fastighetsanställdas förbund och Almega uppskattar att omkring 4 000 papperslösa städar svart.

Thord Unevik kan vittna om att fifflet kan leta sig ända upp till Regeringskansliet, där hans företag hade städningen för några år sedan. I en ny upphandling förlorade han mot ett företag som erbjöd sig att städa fem kronor billigare i timmen.

– Mina anställda erbjöds jobba kvar hos regeringen mot halva lönen vitt och halva svart. När jag berättade för Regeringskansliet att den nya städfirman använde svart arbetskraft fick jag svaret: »Det vet vi, men de har lovat att inte ha några svartarbetare i våra lokaler«.

Först när SVTs program Uppdrag Granskning började ställa frågor, sparkades svartfirman ut och gick i konkurs, med 20 miljoner kronor i obetalda skatter. Ägaren flydde till Chile.

Nu är det förhoppningsvis bättre koll på städningen under statministerns skrivbord, men har det blivit bättre överlag inom staten?

– Nej, det har blivit ännu sämre, säger Emma Dehmer Unevik. I lågkonjunkturer pressas priserna ännu mer, då blommar svartbolagen upp.

Några trötta vintersolstrålar letar sig upp över fasaderna i Tensta. På Arbetsförmedlingens kontor börjar Saida Hassan Dhihso bli färdig med morgonens städning. Nu ska hon hem i några timmar, för så ser hennes dagar ut: sju timmars jobb, uppdelade på två timmars morgonstädning på Arbetsförmedlingen, sedan fem timmars paus innan hon ska till en skola i södra Stockholm, där hon städar mellan

15 och 20, eller 21.

– Men från måndag vet jag inte hur det blir.

I dag är det fredag.Efter helgen ska hon sluta städa på skolan.

– Jag hoppas att de kan hitta något annat till mig. Annars får jag ta a-kassa.

Fervent har nämligen förlorat upphandlingen med Stockholms kommun. Prispressen blev för hård. Det vinnande anbudet låg på en nivå där Fervent inte hade en chans att konkurrera.

Saida Hassan Dhihso hoppas att hon ska klara ekonomin framöver. Men att förlora skolstädningen är faktiskt också lite skönt.

– Det går nästan inte att hinna klart där. Det är så smutsigt, men jag måste vara snabb, snabb, snabb. Så på kvällen gör ryggen jätteont. Det är nog det värsta. Att det gör så ont.