Sista anhalten i Sverige

Timmarna före lunch är det nästan tomt i de gemensamma utrymmena på avdelning 2 vid förvaret i Märsta.

–Många har vänt på dygnet och sover länge, säger Lasse Ekblom, handläggare och arbetsplatsombud för ST på avdelningen.

Till förvarsenheterna kommer asylsökande som fått avslag på sin asylansökan innan de skickas ut ur landet. Ofta har de levt gömda en tid. Hit kommer också personer som saknar uppehållstillstånd eller har dömts till utvisning. I de flesta fall är de dömda för egendomsbrott. Några kommer direkt
från Arlanda flygplats för vidare utredning.

Lasse Ekblom har jobbat på förvarsenheten i Märsta i tio år och tycker fortfarande att det är ett spännande arbete.

–Miljön här är väldigt kosmopolitisk. Även många av mina arbetskamrater kommer från olika delar av världen. När jag går härifrån känns det som om jag kommer till Sverige, säger han.

På förvaret kan vad som helst inträffa, förklarar Lasse Ekblom. Men det har blivit lugnare det senaste året, i samband med att förvarstiderna har kortats. Bland annat är det nästan aldrig några självmordsförsök längre, något som var vardagsmat tidigare.

–Men många mår dåligt och är deprimerade. Det finns också de som låtsas må dåligt. Andra lever på hoppet och tror på någon magisk lösning.

Sjukdom kan ibland leda till att hemresan skjuts upp. Men det är sällan något skäl till att få stanna i Sverige, säger Lasse Ekblom. Avgörande är om man är i sådant skick att man kan resa.

–De flesta som är här har resignerat och är mer eller mindre inställda på att åka hem.

Dörrarna till förvaret är låsta och fönstren larmade. De »förvarstagna«, som de ibland kallas, får bara gå ut på den lilla rastgården.

Trots det har rymningar genomförts. Nyligen var det två av de boende som tog sig ut med hjälp av insmugglade filar. En annan bytte kläder med en besökare och tog sig ut på så sätt. Rymningsförsök i samband med sjukhusbesök är inte heller helt ovanligt.

–Migrationsverket vill att förvaret ska vara mer likt en mottagningsenhet än ett fängelse, säger Raul Sokol, handläggare och arbetsplatsombud för Saco.

Han förklarar att personalen inte får ta till mer våld än vad som motsvarar nödvärn.

Man använder inga handbojor och har inga batonger.

Enligt utlänningslagen ska de förvarstagna behandlas humant och med värdighet. Intrånget i deras integritet och rättigheter ska vara så litet som möjligt.

En man från Bosnien drar upp tröjan och visar sina ärr. De kommer från granatsplitter, förklarar han. Men sjuksköterskan på förvaret sa att det lika gärna kunde vara knivhugg, enligt mannen.

–Jag har varit i kriget i fyra år. Katastrof, säger han och syftar på att han ska avvisas från Sverige.

Bredvid honom sitter en man från Georgien. Han är här med sin fru som väntar barn.

Bosniern pekar på de stängda – och larmade – fönstren och säger att den gravida kvinnan har svårt att få luft. Men enligt honom har hon inte fått någon hjälp.

–Katastrof, säger han igen.

I de gemensamma utrymmena finns pingisbord, biljardbord, tv-apparater och datorer. Datorerna är populära. För att få tillgång till dem måste man skriva upp sig på en lista. Även biljardborden används flitigt. Ofta är det en anställd som spelar med någon av de boende.

Ju längre dagen går desto mer instängd blir luften. Rastgården är öppen tre timmar per dag.

Den som vill röka kan gå ut på en gallerförsedd balkong.

Ludwika Lenander började arbeta på förvarsenheten i januari och trivs jättebra. Tidigare har hon bland annat läst etnologi på högskolan.

–Det jag gör nu känns som en hobby.

Förvaret är som en kulturell metropol och att vara här känns som att komma bort från det svenska samhället, tycker hon.

Hon har själv invandrat från Polen och tror att många av de boende känner sig trygga med personal som har invandrarbakgrund.

De som kommer till förvaret är ofta väldigt nervösa och förvirrade i början, förklarar Ludwika Lenander.

–Många förstår inte varför de är här och det är vår uppgift att få dem att landa.

Att arbeta med människor som mår dåligt var till en början väldigt jobbigt, säger hon.

–Det följde mig när jag lämnade jobbet. Men nu kan jag hantera det bättre. När jag går hem kan jag känna att jag gjort allt jag kan för den här personen.

På frågan om hon någon gång känt att någon som ska skickas hem borde få stanna i Sverige, svarar hon:

–Jag kan ha medlidande, men inte på grund av ett orättvist beslut. Jag har inte hela historien. Beslutet kan vara rätt, fast det inte stämmer överens med mina känslor. Men ibland känns det som om berättelser jag fått höra har gjort hål i mitt hjärta.

Ibrahim kom hit efter att ha blivit stoppad i en trafikkontroll. Han har varit politiskt aktiv i en kurdisk organisation hemma i Syrien, berättar han. Men han fick avslag på sin asylansökan och saknade id-handlingar och körkort när han blev stoppad av polisen.

Han säger att han levt med en svensk kvinna i två och ett halvt år, har tagit svenskt körkort och spelat i ett svenskt fotbollslag.

–Jag kommer att få problem när jag återvänder. Två poliser ska följa med mig på planet till Damaskus, säger han.

Han berättar att hela familjen är politiskt aktiv.

–De som inte har gjort sin militärtjänst och inte har pass utsätts för tortyr och misshandel när de kommer tillbaka, säger Ibrahim.

I Syrien väntar antagligen en arresteringsorder på honom.

På eftermiddagen kallar Serge Moms till ett möte. Flertalet av de boende samlas i matsalen. Det står kakor på bordet. De som vill kan få glass och läsk.

Serge Moms berättar långsamt och tydligt hur man ska göra för att få ut sin dagpenning på 24 kronor per dag. Han förklarar också att det är viktigt att påverka demokratiskt – och inte använda våld – om man vill ändra på något. Den som behöver sjukvård måste skriva upp sig på en lista utanför sjuksköterskans dörr. Hon kommer till förvaret två gånger i veckan.

–En av er låg och sov när ni hade tid hos sjuksköterskan. Om ni vill sova, se till att bli väckt av en kompis eller be någon av oss att väcka er.

Nästa morgon inleds ramadan. Serge Moms har jobbat med förberedelserna inför den islamiska högtiden.

–Fajr, morgonbönen, inleds klockan 4.30 på morgonen. För er som anmält er finns en frukostbuffé uppdukad från klockan tre.

Dadlar och andra snacks ska också köpas in. De är till för alla som bor på förvaret.

Jag vill bara leva ett normalt liv, förklarar Hasim från Makedonien. Han förstår inte varför han blev hämtad av polis och förd till förvaret. Han har fru och två barn hemma i Makedonien. Nu kan han inte försörja dem. Sedan han kom till förvaret i juli har han gått ner sex kilo. Han äter bara en gång om dagen och röker många cigaretter.

–Jag blir behandlad som en apa, säger Hasim.

Raul Sokol menar att det är viktigt att inse att man som anställd vid förvaret har dubbla roller. Ena stunden kanske man spelar pingis med en boende och i nästa stund måste man delge samma person ett beslut om att lämna landet.

–Det handlar om att vara professionell och hitta sig själv. Jag ska vara korrekt och inte utge mig för att vara en kompis. Jag måste också förstå att bakom varje människa finns problem som jag oftast inte känner till.

Ett rättssäkert och korrekt bemötande bidrar till att upprätthålla säkerheten på förvaret, anser han.

–En av våra viktigaste uppgifter är att stärka individerna så att de inte ser sig som offer, tillägger Raul Sokol.

En algerisk kvinna anlände under eftermiddagen. Hon är mycket ledsen och pratar länge på arabiska med en av de anställda.

Senare berättar kvinnan på svenska att hon varit gift med man som är svensk medborgare.

–Men vi gjorde slut och han anmälde att han inte ville att jag skulle få behålla mitt uppehållstillstånd. Nu vet jag inte vad som kommer att hända.

Hon berättar att hon blivit hämtad av polis.

–Men jag förstår inte varför. Jag har inte varit gömd, har uppgett min adress och är inte här
illegalt. Fängelse är till för dom som gör något olagligt. Men jag har inte gjort något!

På avdelningen finns ytterligare två kvinnor. Resten är män. Det händer att även barn kommer hit, men de får bara hållas kvar i 72 timmar. Om det finns särskilda skäl kan tiden utsträckas med ytterligare 72 timmar.

Walid Al-Mekdadi jobbade som tolk innan han kom till förvaret i Märsta. Han är från Irak och talar både arabiska och ryska.

–Jag har erfarenhet från fem år i krig och det kan vara ett plus i det här jobbet.

Han ser som sin främsta uppgift att ge humanitär hjälp till dem som vistas på förvaret. Men vid ett tillfälle uppmanade han en person att ta förnyad kontakt med Migrationsverket.

–En man från Jemen mådde mycket dåligt psykiskt. Hans fru var gravid i sjunde månaden och det skulle ta fyra år innan han hade någon chans att komma tillbaka till Sverige av anknytningsskäl. Jag uppfattade honom som ärlig och kände väl till situationen i hans hemland. Jag sa åt honom att skriva till Migrationsverket och avvisningen stoppades. Det kändes bra!

Moaid är palestinier och har uppehållstillstånd i Syrien. I Sverige lever han med en kvinna och hennes barn. Nu ska han avvisas till Syrien. Därifrån kan han söka uppehållstillstånd i Sverige av anknytningsskäl. Men väntetiderna för att komma till svenska ambassaden i Damaskus är långa, förklarar han. Därför tror han att det dröjer två år innan han kan komma tillbaka.

–Min fru och barnet behöver mig och jag behöver dem.

Nattskiftet börjar sitt arbetspass 19.30. Rachid Jamai och hans kolleger ska jobba till kvart över sju på morgonen. På natten handlar det mycket om social kontakt, då många av de boende har svårt att sova, förklarar Rashid Jamid.

–Vi umgås så aktivt som möjligt, spelar biljard och pingis. Vi ska kunna svara på frågor och underlätta de förvarstagnas frustration.

När Rachid Jamai går till jobbet har han alltid med sig en tjock pärm med viktiga papper, ett exemplar av förvaltningslagen och ett av utlänningslagen.

Att lagarna finns på avdelningen är inte tillräckligt för honom. Han vill ha sina egna exemplar med anteckningar och postit-lappar.

–Det är jätteviktigt att jag kan svara korrekt på frågorna, säger Rashid Jamai.

Innan vi lämnar förvaret i Märsta får vi veta att en person på den andra avdelningen vill träffa oss.

Emal, 25 år, är rödgråten. Upprört berättar han att han reste ensam från Libyen till Sverige 2004. Här dömdes han för grov misshandel. Han ska ha sparkat en vakt utanför ett diskotek. Emal säger att det i själva verket var han som blev sparkad av vakterna.

Han berättar stötvis att han först kom till en öppen anstalt, sedan till en sluten. Efter att ha hjälpt en medfånge som försökte ta livet av sig sattes han på en isoleringsavdelning. I samband med ett upplopp på Kirsebergsanstalten i Malmö blev han kastad i en cell.

–Där fick jag vara i tre dagar utan kläder. Polisen slog mig över hela kroppen. De hällde vatten på mig. Du kanske inte tror att något sådant händer i ditt land, men det är sant!

Nu ska han utvisas. I Libyen blir han kastad i fängelse och kanske dödad, säger han och hoppas att vi ska kunna hjälpa honom.

Det kan vi inte. Vi kan inte heller kontrollera hans uppgifter. Vi kan bara be någon från personalen att försöka lugna honom.

Eftertext: Några dagar efter besöket på förvaret får vi veta att Ibrahim och Moaid, som båda skulle skulle skickas till Syrien, har rymt genom att bryta upp ett fönster.