Så förpassades rökarna ut i kylan

–I mitt arbetsrum var vi fem–sex personer som rökte. Det blev lite tungt i luften.

Året var 1975, och Sten-Gunnar Johansson hade flyttat med Skogsstyrelsen från Stockholm till nya, fräscha lokaler i Jönköping. Man fick röka överallt, till och med på toaletten.

Statl. verken, står det på vägskylten i centrala Jönköping. Den pekar in mot ett område där statliga myndigheter samlats i ett kluster: Domstolsverket, länsstyrelsen, polisen, häktet och det nya rättscentrat som ska hysa tingsrätten och länsrätten. Där ligger också den röda tegelbyggnaden som byggdes 1975 för att ta emot Skogsstyrelsen och Jordbruksverket, som då hette Lantbruksstyrelsen.

Skogsstyrelsens kontorsrum och korridorer för tankarna till friluftsliv och sundhet. Här rör sig män i rutiga flanellskjortor och rejäla arbetsbyxor, och på väggarna hänger färgplanscher med skogens svampar, träd och fåglar. Luften är frisk och alla ser friska ut. Till och med bordsdekorationerna i det lilla mötesrummet Grytet har skoglig anknytning: blockljus i form av ljusa, knotiga björkstammar och värmeljushållare i ädelträ.

Det är svårt att föreställa sig dessa lokaler som inrökta och unkna. Men det har de varit. Fram till 90-talet var rökning tillåten överallt, och många anställda använde sig av möjligheten.

– Det var förberett för rökare överallt, berättar Monica Tunner, som varit med sedan 1974. Vid fikaborden stod stora golvaskfat, och jag tror att det fanns askfat på muggen också.

Hennes kollega Charlotta Strengberg har bara varit några år på Skogsstyrelsen, men säger att det var samma sak inom landstinget, där hon arbetade tidigare.

– Alla rökte och det blev fruktansvärt rökigt. Men det var ingen som reflekterade över det då.

Okej att röka var och när som helst

Nej, just det, så var det. På 1970-talet var det fortfarande självklart att det gick an att blossa var som helst och när som helst. Detta faktum blir än tydligare när jag besöker Tjänstemannarörelsens arkiv i Ulvsunda i västra Stockholm. Jag bläddrar i lådor med fotografier från arbetsplatser. Här finns underlag för en studie av askkoppar: runda, fyrkantiga, designade, de finns i keramik, glas och metall och med eller utan lock. På bilder av sammanträdesrum ligger dessutom ofta tändsticksaskar av den största sorten bredvid.

En som närstuderat denna del av vår historia är Ulrika Torell på Nordiska museet. I en avhandling med titeln Den rökande människan beskriver hon tobaksbrukets ohejdade framgångar från 1950-talet till den absoluta höjdpunkten på 1970-talet, »allemanscigarettens« årtionde.

– På sjuttiotalet kunde man propagera för amning med affischer där mammor röker cigaretter samtidigt som de ammar, berättar hon.

»Piprökning brukar förbindas med sport och studier, cigarettrökning med dukat bord och cigarr med samvaro efter måltid«, heter det i boken Etikettens grammatik från 1952.

Fler kvinnor började röka

Iakttagelsen gällde män. Fortfarande var det få kvinnor som rökte. Men det förhållandet skulle komma att ändras radikalt, i takt med att fler kvinnor började yrkesarbeta, folk flyttade till städerna och välståndet växte. I början av sextiotalet rökte hälften av männen och var fjärde kvinna dagligen. I slutet av sjuttiotalet gällde det 35 procent av kvinnorna, medan kurvan för männen hade börjat vända nedåt.

På Skogsstyrelsen i Jönköping var det ganska vanligt att de som arbetade ute i fält rökte pipa, minns Ella Mohlin och ler.

– Det är något skogligt med pipa!

Själv rökte hon några få cigaretter om dagen, och aldrig i arbetsrummet. En period delade hon rum med en person som rökte där. Hon tyckte inte om det, men sa inget.

– Det fanns ju inte på kartan att man kunde säga något, även om det luktade gräsligt, konstaterar Charlotta Strengberg. Den enda möjligheten var om man var allergiker eller astmatisk.

Monica Tunner avvek från den kvinnliga normen genom att röka cigariller, Bellman Siesta. Hon arbetade då som chefssekreterare.

– När det kom besökare och det luktade cigarill kunde de säga att »det märks att chefen är inne«.

De både skrattar och förfäras när de tänker tillbaka. Det var en slags lössläppthet som känns långt borta i dag, trots att det mindre än tjugo år sedan reglerna för rökning stramades åt. Då hade myndigheter och antirökorganisationer arbetat länge för att vända opinionen. Forskaren Ulrika Torell ser ett tydligt skifte under åttiotalet, bland annat i veckopressen.

– Under sjuttiotalet förekommer pipor och cigaretter i allt slags material, i bilder och annonser. Men på åttiotalet blev det mindre och mindre av den varan. Bilderna speglade ett ändrat förhållningssätt, inte verkligheten – fortfarande var det ju många som rökte.

Även i litteraturen om vett och etikett händer det något vid denna tid. Plötsligt uppkommer frågan hur man ska göra med rökarna på middagar och fester.

– Det uppstod ett behov av ett kulturellt regelverk. Tidigare hade det bara handlat om hur man skulle tända en annan persons cigarett på ett korrekt sätt.

Snabb förändring på kort tid

Den nya tobakslagen infördes 1993. I ett slag förbjöds såväl tobaksreklam som rökning i allmänna lokaler, till exempel arbetsplatser. Ulrika Torell säger att hon har funderat mycket på hur en så stor kulturell förändring kunde ske på så kort tid. Och hon tror att huvudförklaringen är begreppet passiv rökning. Att rökaren inte bara skadar sig själv, utan också personer i sin omgivning, blev ett allt starkare argument i debatten. Rökaren blev moraliskt fördömd.

– Att ta upp frågan om cancer är inte relevant för rökare. Men om man säger att »du får inte vara med, vi tycker inte om dig« är det en annan sak. Det tar skruv.

Även för Skogsstyrelsen i Jönköping innebar tobakslagen att den fria rökningen försvann. Ett rökrum inrättades. Men det var inte alla som accepterade förändringen, berättar Monica Tunner.

– »Anarkisterna« protesterade mot rökstoppet, men de var ju alltid motvalls. Och somliga stängde dörren om sig och rökte, fast det kom ut i ventilationssystemet. Man kunde känna om man sniffade i luften att det var någon som rökte.

Roligast i rökrummet

Rökrummet blev dock snart en samlingsplats, både för rökare och icke-rökare. Det luktade illa, men var rätt mysigt, säger Ella Mohlin. »Det är socialt att röka«, understryker hon. Forskaren Ulrika Torell håller med:

– Rökning är en väldigt stark sammanhållande faktor på arbetsplatsen. Cigaretterna binder samman.

Rökrummet ersattes så småningom av fläktförsedda rökkurer. De fyllde samma gemenskapsfunktion, men för en minskande skara. Hur liten? Av Skogsstyrelsens omkring hundra anställda är det numera bara två som röker, enligt personalchefen Marie Eriksson. Det stämmer inte, menar de fyra medarbetare som ST Press träffar, och nu utbryter en diskussion om vilka som röker, feströker eller röker i smyg. Charlotta Strengberg, till exempel, röker bara när familjen inte ser det.

Oavsett vem som har rätt är det ett litet antal. På en kal vit vägg ovanför en halvtrappa syns spår av en tidigare infästning. Det var platsen för en av de två rökkurerna. I fjol togs de bort, och den som vill röka får nu gå utomhus. Man kan vara på innergårdarna, takterrassen eller utanför huvudentrén.

Det var enbart av kostnadsskäl som rökkurerna monterades ned, säger Charlotta Strengberg.

– Vi behövde spara pengar, förklarar hon. Och rökkurerna kostade ungefär 10 000 kronor per kvartal, det vet jag eftersom jag arbetade med upphandlingen.

Skogsstyrelsen har därmed rättat in sig i det statliga ledet. Det är numera ytterst få statliga arbetsplatser som har utrymmen för rökning inomhus (se grafik på nästa sida).

Det är inte alltid det känns bekvämt att röka ute, tycker Ella Mohlin.

– Man får kommentarer, det är lite så att man ska hängas ut och skämmas. Någon som passerade tyckte att jag stod för nära entrén, och jag har fått kommentarer om att jag luktat rök när jag kommit tillbaka in.

Vill gärna ha ett vindskydd

Och på vintern är det kallt och blåsigt, tillägger hon. Ett vindskydd kunde väl vara trevligt för alla?

– Men jag kan ju inte ställa mig på barrikaderna och skrika: »jag vill röka!«.

Ingen tror att inställningen till rökning kommer att vända, snarare kan tumskruven komma att dras åt än mer. Enstaka statliga arbetsplatser har redan infört rökfri arbetstid, och det kan bli vanligare, tror Charlotta Strengberg.

Den allt starkare betoningen av tobaksbrukets hälsorisker har lett till att det nu betraktas som ett sjukdomstillstånd, säger forskaren Ulrika Torell. Då kan också arbetsgivare känna sig föranledda att försöka styra medarbetarnas levnadsvanor.

– Och som anställd kan man inte säga något om det.

Skogsstyrelsens personalchef Marie Eriksson berättar livfullt om hur det gick till när hennes förra arbetsplats, landstinget, införde rökfri arbetstid.

– Det var en väldigt lång resa från mitten av åttiotalet, då personalen satt och rökte tillsammans med patienterna i dagrummet, till i dag när man inte får röka närmare än 50 meter från sjukhuset och inte i sina arbetskläder.

Reaktionerna mot det nya reglementet var väldigt starka, säger hon. Folk upplevde att man gick för nära inpå den personliga integriteten.

– Jag var chef och tyckte väl att det kändes som ett starkt grepp, lite på gränsen. Men samtidigt lärde jag mig att saker och ting går att genomföra.

Vatten ersatte cigarett och fräckis

Men ingen av dem som ST Press talar med tror att tobaksanvändningen försvinner inom överskådlig framtid. Den hittar nya former, som snuset, och nya rökrum, som restaurangernas uteserveringar med filtar och värmelampor.

– Jag tror att det finns en längtan, säger Ella Mohlin. Alla kulturer hittar någon form av drog.

Monica Tunner drar sig till minnes morgonmötena när hon började på Skogsstyrelsen i Stockholm 1974.

– De bestod av en fräckis och en cigarett. Det var jätteroligt! Det var verkligen startskottet på dagen. Men nu ska man vara hurtig och dricka vatten. Och vara effektiv!