Röjning bland spåren av skogens folk

– Om det nu finns en tendens i Europa att se Sverige som en exotisk fäbod ska en väl inte va’ dummare än å utnyttja dä, säger Jan-Erik Karlsson på bred värmländska, medan vi vandrar över ett färskt kalhygge i norra Värmland.
Han syftar på EU-projekt som startats för utveckling av skog och som kan bekosta jobb för arbetslösa. Det sker i Värmland-Örebroregionen, där skog, kultur och arbetsmarknad har ett praktiskt samarbete.
– Alla passar ju inte som egenföretagare. Därför är det bra om Skogsvårdsstyrelsen kan ge viss anställning åt skogsarbetare, fyller Per-Erik Marcusson i.
Båda är ST-medlemmar och skogsvårdskonsulenter i Torsbydistriktet inom Skogsvårdsstyrelsen Värmland-Örebro.
I Torsby kommun är det gott om glesbygd och ont om jobb. Det gäller därför att vara uppfinningsrik och att hitta fler och nya uppgifter för både myndigheter och människor.
Flera projekt pågår med detta syfte, däribland Skog & historia (se faktarutor) som sker i samarbete med länsarbetsnämnd, arbetsförmedling och Riksantikvarieämbetet.

Det är orsaken till att vi rör oss i den värmländska skogen norr om Torsby. Vi ska titta på vad som kallas ”övriga kulturhistoriska lämningar”. Det är spår som tidigare generationer lämnat efter sig och som amatörer och skogsfolk med lokalkännedom har inventerat sedan 1995.
Uppgiften har varit att söka tips om lämningar, söka upp och beskriva dem, markera på kartan och registrera dem i en databas.
Det rör sig om fysiska spår av torp, stigar, vägar, hag- och ängsmarker, broar, kolbottnar med mera från 1800-talet och framåt. Äldre så kallade fasta fornlämningar (gruvor, tidigare bosättningar, forngravar och dylikt) har Riksantikvarieämbetet redan inventerat.
– Här är en kulturstubbe, fortsätter Jan-Erik Karlsson och pekar på ett i mina ögon till hälften nedhugget och avbarkat träd. Stubben är 1,5–2 meter hög och den där på fyra meter är en högstubbe.
De cirka 8 000 kulturstubbar, som sparats i markerna, signalerar ”var försiktig” och ska förhindra att skogsmaskiner förstör kulturlämningar. Högstubbarna däremot ska dra till sig insekter; de fungerar som matförråd åt fåglar.
Natur- och viltvård ingår också i Skosvårdsstyrelsens uppgifter.
Från avverkningsplatsen följer vi stigen till Ritamäki, eller Ritaberg, en gammal finngård väster om Lekvattnet. Torpet beboddes av syskonparet Henning och Beda Jansson till 1964, då det övergavs. Idag äger Hembygdsföreningen huset på Ritamäki.

Finnbygder och finngårdar är ett fenomen från den tid då Finland tillhörde Sverige. Från 1500-talet och framåt, när det var hårda tider i hemlandet, sökte sig finnarna till Sverige, där de erbjöds etablera gård och svedjemarker.
Först kom de till Bergslagen, lite senare till Värmland. Staten, eller Kronan på den tiden, ägde inte skog i Värmland utan de invandrade finnarna förhandlade med byarna om att få slå sig ner i ”herrelös skog” i avlägsna skogsområden.
Den värmländska finnbygden har fått sitt namn därför att den var identifierbar mark. I Bergslagen förekommer knappast finngårdar, eftersom finnarna där assimilerades snabbare eller flyttade vidare.

Vi öppnar den nygjorda grinden, som är ett verk av Skogsvårdsstyrelsen och arbetslösa skogsarbetare med arbetspraktik, och går in på torpets mark.
Ritamäki är från 1610-talet men det nuvarande boningshuset byggdes på 1840-talet. Gårdens gråa byggnader – boningshus och förrådshus – ligger spridda över ett öppet tun med små åkerlyckor. Ruiner efter ursprungshuset, en husgrund där också rester av ugnen kan urskiljas, talar sitt tysta språk.
En period var området igenvuxet av skog men röjdes av Skogsvårdsstyrelsen i början av 90-talet och blev några år senare naturreservat. Nu växer på gammal slåttermark ett överdåd av vilda blommor som ängsull, kovall, klöver, midsommarblomster och mycket mera.
Om skogen fått ta över hade denna kulturmiljö så småningom försvunnit. Nu kan istället vi sentida turister, inhemska och utländska, få en uppfattning om hur man bodde och livnärde sig för 100–150 år sedan.

Stugan är oansenlig och har en svensk och en finsk del. I den förra finns en spis med öppen härd, vanlig i gamla torp. ”Finskdelen” har en typ av ugn som finnarna ”förde med sig” hemifrån. Det är i princip ett ganska stort stenröse där man eldade direkt på stenarna. Skorsten och vind saknas.
En lucka i taket stängdes medan man eldade och när röken lagt sig över rummet. ungefär från taket och till det ställe där väggarna började, öppnades luckan igen. Därför är också taket och en del av väggarna sotsvarta.
– Röken låg kvar länge. Värmen hade 90-procentig verkningsgrad, beskriver Per-Erik Marcusson när vi går på Finnskogsleden som finns på både den norska och svenska sidan av gränsen.
Gårdens folk levde av åkerbruk, jakt och fiske, lite järnhantering och skogsarbete. En rågångssten från 1860-talet markerar gränsen mellan de gårdar som förr låg här.
– Ungefär 50 procent av de lämningar som hittats i Värmland är efter torp. Det kan man se på odlingsrösen i markerna, stenar som samlats på hög efter det att man röjt mark, upplyser Jan-Erik Karlsson.

Nästa anhalt är Rikkenberget, också det en finnbebyggelse som senare blev bolagshus under Billerud. Hembygdsföreningen slår gräset på gårdstunet men nu börjar föreningsmedlemmarna bli gamla och Skogsvårdsstyrelsen hjälper därför till.
Björk tas bort på gammal åkermark och man har röjt för att landskapet ska bli öppnare. Området ligger på hyperitberg, rikt på kalk och mineraler. Därför frodas mängder av blommor och det finns vildväxande lind.
Motorsågar dånar en bit från huset. Fyra man med arbetspraktik har anvisats hit via arbetsförmedlingen och är här för andra dagen. Tage Karlsson har just tagit ner några björkar och konstaterar att det är fler kvar.
– Jag har jobbat som skogshuggare i 23 år. Dåligt betalt, samma som a-kassa, tycker han och arbetar oförtrutet vidare.
Den inställningen delas av kollegerna.
– Vi hade helst anställt folk, säger Per-Erik Marcusson. Männen här får exempelvis bara två veckors semester. Skogsvårdsstyrelsen tanke är att genom ”gröna jobb” (se faktaruta) heltidsanställa ungefär 300 personer på tre år. Det underhandlar vi nu med AMS och regeringen om.

Kårebolssätern är en gammal fäbod som Riksantikvarieämbetet förklarat vara av riksintresse. Den har anor från 1500- och 1600-talen. Numera förekommer ingen boskapsskötsel, ingen skördar höet som förr förvarades i ladan och vintertid kördes ned till byn.
Sätern används som sommarnöje av arvingar till de gamla andelsägarna.
Men vem som helst kan ta sig en titt och vi vandrar kring bland de små husen. Några getter betar i en inhägnad, några hästar i en annan. Mellan träden glittrar Kårebolssjön.
Riksantikvarieämbetet har låtit renovera säterns hus som är från mitten av 1800-talet och nyuppfört tre. Skogsvårdsstyrelsen har gjort flera arbeten – röjt mark, restaurerat sätervägen, sett över gärdesgården och gjort en ny källa.
Avsikten är att hålla sätern levande, vilket kräver engagerade ägare och yngre som är villiga att fortsätta. Problemet i Värmland är att få bryr sig om sätrarna (=fäbodar), får jag veta. Kårebolssätern är ett undantag.
Vi avslutar rundturen med att beskåda en fångstgrop på Ulvheden, som Skogsvårdsstyrelsen ser till och rensar från växtlighet. En skylt berättar att fångstgropar användes för varg och älg, att jaktmetoden är känd sedan stenåldern men förbjöds i Sverige 1865.
Inventeringen inom projekt Skog & Historia har lett till att antalet kända ”övriga kulturlämningar”, fördubblats och förts in i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister.
Uppgifterna finns också i ett särskilt IT-system för Skogsvårdsstyrelsen, som Jan-Erik Karlsson utarbetat i samarbete med arkeologen Eva Myrdal.
– Skog & Historia har också varit ett väldigt folkbildningsprojekt, runt 2 000 personer har deltagit i cirklar, slutar Jan-Erik Karlsson.