Utanförskap pressar syriska flyktingar

När kriget kom till Aleppo i norra Syrien lämnade Nazira Hussein och hennes familj hemmet. Hon var orolig för sina sex barns skull. Efter en tid på flykt inne i Syrien kom de till Libanons huvudstad Beirut 2013.

Nazira Husseins man drev ett skrädderi i Aleppo men hittade inget jobb i Libanon, så efter en tid reste han vidare till Tyskland. Tanken var att familjen skulle komma efter när han hade etablerat sig, men det har inte hänt ännu. Sporadiska jobb inom byggbranschen gör det tufft för honom att få pengar över till att skicka hem, förklarar Nazira Hussein.

Dottern Maya Maamo är 13 år. Hon kom precis hem från hårsalongen där hon jobbar på förmiddagarna, och snart är det dags att åka till skolan. Då oroar sig Nazira Hussein.

Först på eftermiddagen, när de libanesiska barnen slutat sina lektioner, börjar undervisningen för flyktingbarnen. Maya Maamo berättar att trakasserier av olika slag är ganska vanligt förekommande, och ofta riktade mot tjejer. Det är när de libanesiska pojkarna går hem för dagen som det brukar ske incidenter i skolan.

När lektionerna väl slutar är det mörkt ute och det har hunnit samlas olika gäng utanför skolan. Pojkarna brukar fälla nedsättande kommentarer, ibland av sexuell karaktär, säger Maya Maamo. Men hon har aldrig sett eller varit utsatt för någon fysisk kränkning.

Tillsammans med yngsta dottern Fayrouz Maamo, 7 år, har Nazira Hussein slagit sig ned på några soffkuddar på golvet. Äldsta sonen är ute och jobbar för att försörja familjen. Hyran för den lilla tvårummaren på nedre botten i ett slitet höghus motsvarar ungefär vad han tjänar. Sedan är det bara tonårsdöttrarnas minimala löner från frisörsalongen kvar att leva på, säger Nazira Hussein.

Helst skulle hon vilja återförena familjen i Tyskland. Känslan är att de lever på lånad tid här i Libanon, förklarar hon. Rädslan för att sonen ska bli arresterad finns där hela tiden, eftersom han jobbar illegalt.

Men återföreningen går trögt. Familjen har försökt få visum till Tyskland flera gånger, men det har blivit avslag. Varför vet hon inte riktigt.

I Syrien levde familjen medelklassliv. Men i dag finns det ingenting kvar av deras två hus, enligt Nazira Hussein. Trots det vill hon åka tillbaka, säger hon, och tar en ringande telefon från en av de äldre döttrarnas fyraårige son Waleed Maamo. Det var hennes man som ringde från Tyskland, men Waleed som lekte med mobilen i sovrummet tryckte bort samtalet flera gånger.

Mannen vill absolut inte återvända, berättar Nazira Hussein.

– Han ser ingen framtid i Syrien. Företaget är borta och våra hem har tagits ifrån oss.

I Libanon har de inte tillgång till några offentliga tjänster alls. Hon var precis hos doktorn med ena dottern, men hade inte råd att betala besöket.

Familjen är långt ifrån ensam om sin situation. Sedan inbördeskriget i Syrien bröt ut 2011 har mer än halva befolkningen, över elva miljoner människor, flytt sina hem. Ungefär hälften av dem har lämnat landet. Övriga är på flykt inne i Syrien.

I Libanon, som har strax över fyra miljoner medborgare, uppges officiellt att det finns en bit över en miljon syrier. Men den egentliga siffran tros kunna vara uppemot den dubbla. Många av de syriska flyktingarna bor i olika flyktingläger runt om i landet.

Enligt siffror från FNs flyktingkommissariat UNHCR är Libanon just nu det land som tagit emot klart störst andel flyktingar sett till folkmängden. Andelen är mer än dubbelt så stor som i Jordanien, som är tvåa på listan.

Många av flyktingarna i Libanon har ingen eller knapp tillgång till sådant som vård, skola, elektricitet och sophantering. De flyktingar som arbetar i landet gör det oftast illegalt, vilket betyder att de inte är i närheten av att vara medlemmar i något fackförbund.

Det är mot denna bakgrund som den internationella fackliga organisationen för offentliganställda – Public Services International, PSI – sedan 2017 tillsammans med ST och andra svenska fackförbund i offentlig sektor driver ett projekt för att förbättra situationen för flyktingar i Libanon och vissa närliggande länder. Projektet har stöd av Union to Union, som samordnar svenska fackförbunds internationella utvecklingssamarbeten.

Från början låg fokus mest på det fackliga perspektivet. På att hjälpa arbetande flyktingar att få upp ögonen för möjligheten att organisera sig, och därmed få fler att faktiskt organisera sig, berättar Magnus Runsten, internationell handläggare på ST.

Men efter hand antog projektet ett mer övergripande perspektiv, förklarar han.

– Flyktingar som arbetar befinner sig i ett slags rättsligt limbo och vissa flyktingläger bedrivs som regelrätta arbetsläger. Vi ville väcka sådana frågor inom fackförbunden och få dem att jobba vidare med det. Men det handlar också om att motverka den främlingsfientlighet som kommer av att en dold arbetsmarknad uppstått i Libanon, säger Magnus Runsten.

Inför PSIs projekt gjorde organisationen en förstudie i Libanon, Algeriet och Tunisien. Alla tre är länder som tagit emot ett stort antal flyktingar. Utvalda personer på olika positioner inom ländernas fackförbund intervjuades. Studien visade att det i stort sett inte fanns några flyktingar alls bland medlemmarna.

Tanken med den inledande studien var också att ta reda på i vilken utsträckning flyktingar har tillgång till exempelvis skola, sjukvård, elektricitet och rinnande vatten. För Libanons del uppgav de representanter som svarade att de flesta har den

tillgången.

Men av förstudien framgår också att det finns ett starkt missnöje i Libanon med att så stor del av landets resurser har lagts på flyktingar. Ett missnöje som finns även inom fackförbunden, vilket författarna menar sannolikt avspeglar sig i svaren.

I en lägenhet i ett medelklassområde strax utanför Beiruts citykärna klättrar en man i snickarbyxor upp på en trappstege. Han vill bli kallad Nizar, men heter egentligen något annat och vill inte visa sitt ansikte.

Nizar har jobbat av och till på byggen i Libanon sedan 2009. Fram tills kriget bröt ut åkte han regelbundet hem till Homs, en stad nära gränsen till norra Libanon där en del av släkten finns än i  dag. Sedan 2011 har han inte varit där, berättar han.

Hans fru och två barn bor några timmars bilresa norr om Beirut. Barnen har inte börjat skolan än, och Nizar vet inte om familjen kommer att ha råd att låta dem göra det i framtiden. På helgen åker han och hälsar på.

– Åtminstone söndag brukar vara en ledig dag, säger han.

Nizar sover på byggarbetsplatserna tillsammans med en grupp flyktingar som brukar jobba ihop. Han vet vad ett fackförbund är och vilka fördelar det kan ge att organisera sig. Men han har inget större intresse av det just nu. Facket är inte heller direkt något som finns i hemlandet Syrien, enligt honom.

På bottenvåningen i höghuset mitt emot bor Abed Hammoudi och hans fru Suria. De sitter i en luggsliten soffa och ser på tv. Mellan bilarna utanför sitter barnen Ahmad och Raheef, 4 respektive 7 år, och tittar på barnprogram på mobilen.

I området bor andra flyktingfamiljer med barn, men Raheef leker nästan aldrig med kompisar, säger hon. Det blir för högljutt och kan störa de boende i området, förklarar hennes pappa.

Hon skulle kunna gå i skolan, men det är ganska långt dit och familjen har inte råd med skolskjutsen, säger Abed Hammoudi.

Han fungerar som vaktmästare i huset men får ingen lön. Överenskommelsen med ägaren är att han och familjen får bo gratis. För det jobbar han några dagar i veckan, ibland mer.

I Syrien var Abed Hammoudi elektriker, så resten av tiden går han runt på byggen och söker jobb för dagen. Det är tufft, berättar han. Man ska helst känna någon som känner någon. Som känner någon annan.

– Nu har jag inte hittat något på två veckor, säger han.

När Abed Hammoudi väl har jobb får han dock lite bättre betalt än hemma i Syrien. Och då har ändå lönen halverats för utlänningar som jobbar i Libanon sedan kriget bröt ut, förklarar han. Han tjänar ungefär fyra dollar om dagen.

– Men det är också mycket, mycket dyrare att leva här i Beirut än i Syrien.

När han får en fråga om facket, skakar han länge på huvudet. Han har ingen aning om vad det är för någonting.

– No idea at all, ingen aning alls, säger tolken att Abed Hammoudi uttrycker det som.

Och det är någonstans där som PSI vill komma in i bilden, enligt Najwa Hanna, senior sekreterare för arabländerna inom organisationen. Ett av målen med projektet i Libanon är att få landets fackförbund att bygga allianser med civilsamhället för att stärka flykting- och migrantarbetares rättigheter, säger hon.

– Redan nu finns en lag på plats med minimilöner som ska tillämpas när man anlitar flyktingar och migranter. Men eftersom de flesta jobbar olagligt så tillämpas lagen inte, säger Najwa Hanna.

Hon hoppas att de allianser som skapas ska kunna lyfta frågan om flyktingarnas situation och levnadsvillkor samt säkra deras tillgång till offentliga tjänster och ett så drägligt liv som möjligt.

– Situationen för flyktingar i Libanon är inte acceptabel på något plan. Det beror mycket på regeringens nuvarande politik, som är inställd på att alla flyktingar ska återvända på ett så säkert sätt som möjligt, säger Najwa Hanna.

Ekonomisk kris och vad som i det närmaste är en kollaps av Libanons offentliga tjänster gör att det finns ett motstånd bland många fackförbund när det gäller att jobba med flyktingfrågan. Det märks av resultatet från förstudien till projektet, som till stor del fokuserar på intervjuer med människor på gräsrotsnivå. Många där skyller krisen på flyktingarna, säger Najwa Hanna.

På ledande nivå i Libanon drar man nytta av det sättet att tänka, fortsätter hon.

–  Precis som i flera andra länder försöker politikerna vinna val på att få folk att tro att flyktingarna är orsak till alla problem, säger Najwa Hanna.

Men att tvinga alla att åka tillbaka till Syrien är fel strategi, tror hon. Många är rädda, framför allt de som agerat i opposition mot president Bashar al-Assad, förklarar Najwa Hanna.

I femtonårige Mohammed Jneeds hus i utkanten av Beirut stannar hissen på väg upp till fjärde våningen. Belysningen blinkar till när elgeneratorn kickar i gång för kvällen. Då brukar det bli ett strömavbrott, säger han och ber oss att ta av skorna i hallen.

I det ena av två rum sitter hans äldre bror och hans syster Hiba Jneed på madrasser. Det är eftermiddag och de vilar sig en stund innan skolan börjar. I veckan fick de nya böcker, visar Mohammed Jneed stolt.

Han är tacksam för mycket just nu trots att han önskar sig ett annat liv, förklarar han, medan hans storebror visar upp mobilklipp på sönderbombade hus i deras hemkvarter i Homs. En släkting brukade skicka sekvenserna ungefär en gång i månaden. Men efter en tid slutade filmerna att komma. De tror att släktingen är död.

Deras mamma Ghathwan al Hamad vill inte återvända till Syrien, berättar hon. Det är svårt att veta när eller ens om det någonsin blir säkert för familjen att åka tillbaka. Pappan, som är på bygget och jobbar, vill inte heller återvända, säger hon.

Systern Hiba Jneed berättar att hon, precis som Maya Maamo som vi träffade tidigare, får leva med trakasserier från pojkar i skolan nästan dagligen. Men oron för det är ändå inte lika stark som oron för att återvända till osäkerheten i Syrien, förklarar Ghathwan al Hamad.

Precis som sin son känner hon tacksamhet gentemot Libanon, men förklarar att levnadsstandarden här inte är acceptabel i längden.

– Nu på vintern kan min man i perioder inte jobba alls. Vi har knappt råd med något annat än hyran och har inget skyddsnät alls. Om barnen behöver läkarvård går vi till apoteket och ber om råd.

Familjen har släktingar i både Kanada och Australien, men inga pengar till att söka asyl där. Så för tillfället stannar de i Beirut. Eventuellt kan Ghathwan al Hamad snart börja jobba som sömmerska, hon måste bara få ihop till symaskinen, förklarar hon.

Ett par våningar upp i ett ljust och välstädat kontor med utsikt över Beiruts centrala delar slår sig Libanons socialminister Pierre Bou Assi ned i en pösig skinnfåtölj. För Publikt förklarar han att Libanon inte längre har tid att vänta på att Syrien ska bli helt säkert att återvända till.

Ministern påpekar att han själv har bott 15 år mitt i ett inbördeskrig, det libanesiska som tog slut 1990. Om Syrien vore så farligt skulle miljontals människor inte bo där fortfarande, menar Pierre Bou Assi.

– Nu är det upp till dem att åka tillbaka och bygga upp sitt land. Jag är säker på att livet i Syrien är bättre än det de har nu, i tält med barn som ibland går i skolan och ibland inte. Allt i nuet är tillfälligt. Det permanenta finns i deras hemland, säger Pierre Bou Assi.

Visst, det kan vara så att en del är rädda för att åka tillbaka, fortsätter han.

– Men majoriteten av människorna som jag ser i tälten har inte varit del av någon motståndsrörelse. Och jag tror inte heller att regimen skulle döda miljontals återvändande människor.

Att de som är på flykt i Libanon har knapp tillgång till offentliga tjänster beror egentligen bara på en enda sak, förklarar han: Det finns inte tillräckligt med pengar.

I Libanon råder lågkonjunktur och landet är på randen till en svår ekonomisk kris. Budgetunderskottet är massivt, enligt Pierre Bou Assi.

Som ansvarig minister känner han skyldigheter gentemot flyktingarna på en »humanitär nivå«. Han understryker att han inte accepterar att människor är utan nödvändigheter som sanitet, utbildning eller skydd mot kriget.

– Men mitt jobb är inte att ge dem lyx. Ärligt talat är det snarare dags att nu påminna dem om att de efter sju år på flykt hör hemma i ett land som heter Syrien.

Det är tillåtet för flyktingarna att ta en del typer av jobb i vissa branscher, bland annat inom bygg och sanitet. Problemet är att den lagen inte tillämpas, och därmed jobbar de flesta illegalt, förklarar Pierre Bou Assi. Därför har han heller aldrig hört talas om att det skulle vara aktuellt för flyktingar att vara medlemmar i facket.

– Jag antar att man måste ha tillåtelse att jobba för att få vara med i facket, säger han.

Att flyktingarna skulle möta främlingsfientlighet och rasism ställer han sig frågande till.

– Det är i det närmaste ett mirakel att riktig främlingsfientlighet inte finns i Libanon, åtminstone har jag aldrig upplevt det. Rötägg finns det så klart alltid, men rasism är inget samhällsproblem här. Däremot oroar jag mig för att det kan bli värre, säger Pierre Bou Assi.

Invändningen att många flyktingar som bor i Beirut beskriver främlingsfientlighet som ganska vanligt, om än i olika utsträckning, känns han inte vid.

Pierre Bou Assi förklarar att han är lika strikt med att flyktingarna måste lämna Libanon, som han är med att främlingsfientlighet är oacceptabelt.

– Människors värdighet samt rätt till liv och frihet är en röd linje för mig. På samma sätt som mitt lands framtid är det, säger han.

PSIs Najwa Hanna säger att hon förstår ministerns resonemang. Synsättet delas förmodligen också av många libaneser. Inte så konstigt när antalet flyktingar närmar sig hälften av befolkningen, menar hon.

– Trycket behöver bli mindre på våra fackförbunds egna arbetare för att de ska kunna ta till sig flyktingarnas levnadssituation. Då kanske förbunden sedan också skulle kunna börja jobba med de här frågorna, säger Najwa Hanna.

Personligen resonerar hon dock annorlunda. Att be uppgivna och rädda människor att åka hem är inget hon kan ställa sig bakom.

– Situationen är påtvingad och inte deras val. Därför har jag inte samma åsikt som libanesen i gemen. Men landet Libanon kan inte lösa det här på egen hand, det behövs en global strategi.

När solen går ned över Beirut jobbar Nizar från Homs vidare med lägenhetsrenoveringen. Han blickar ut över den nu mörklagda huvudstaden med Medelhavet i bakgrunden.

Damen som äger bostaden står bredvid och föreslår en kvällskopp libanesiskt kaffe när Nizar berättar att han inte har haft några större problem här i Libanon och att han – efter omständigheterna – är nöjd med sitt jobb.

Han tar ett kliv upp på trappstegen, slätar ut en fog i taket och vänder sig bort för att undvika att fastna på bild.

– Men en dag kommer jag definitivt att återvända hem, säger han.