Lång väg tillbaka från utmattningen

När Rebecca Wennström tar en paus från jobbet på hemmakontoret och sätter sig med en kopp kaffe i soffan vid vardagsrumsfönstret kan hon se förskolebarnen leka på gården tvärsöver gatan.

Den småländska orten Anneberg, där hon bor, är inte stor – en promenad genom samhället tar en knapp halvtimme – och att gå mellan familjens villa och förskolan är gjort på någon minut.

Ändå har det funnits mornar då lämningarna av dottern känts oöverstigliga, berättar Rebecca Wennström. Då, för drygt sju år sedan, hade hon diagnostiserats med utmattningssyndrom och depression och var sjukskriven på heltid från jobbet som operatör på Polisens kontaktcenter.

– Den första tiden efter kraschen ville jag inte se en enda människa, inte ens min egen familj. Jag låste i princip in mig i sovrummet i en månad. Att lämna min dotter, som då gick på dagis, tog musten ur mig. Att gå upp, ta på mig kläder och duscha – inget av det fungerade. Jag hade ingen energi eller ork alls, säger hon.

I dag är hennes hår nytvättat och fixat med locktång. Ögonfransarna har fått några drag mascara och hon både pratar och rör sig energiskt mellan kaffebryggaren i köket och skrivbordshörnan i matrummet.

Förmiddagens mejlskörd och telefonsamtal är avklarade. Numera jobbar hon heltid som ordförande för sektion öst i ST inom Polisen och mår bra. Men, konstaterar Rebecca Wennström, utmattningen har förändrat henne.

– Jag har tvingats inse att jag har andra begränsningar i dag. Jag klarar inte att köra på i 150. Jag orkar inte lika mycket, utan måsta tillåta mig att pausa. Att säga nej kämpar jag fortfarande med, säger hon.

På ytan syns inga spår av hennes sjukdomstid, men trots att flera år passerat har Rebecca Wennström fortfarande en rad kognitiva problem – symtom hon kopplar till utmattningen, som inte har släppt.

Hennes stresstålighet har tagit stryk. Orken räcker inte lika långt. Hon blir lätt mentalt trött, hon får återkommande huvudvärk och hennes minne sviker. Att hålla saker i huvudet går inte längre, allting måste skrivas ned. Och så tappar hon orden.

– Jag kan titta på en gaffel, och jag vet vad det är för något, men ordet ”gaffel” är bara borta. Det är jobbigt, speciellt på möten eller i förhandlingar, säger Rebecca Wennström.

Hennes situation är inte unik. Tvärtom är det vanligt att personer som behandlats för utmattningssyndrom upplever kognitiva nedsättningar i många år, visar studier från Institutet för stressmedicin vid Västra Götalandsregionen.

Forskningsinstitutet har vid tre tillfällen gjort uppföljningar av drygt 160 patienter efter att deras behandlingar avslutats. Patienterna har både besvarat enkäter och deltagit i kliniska undersökningar, och ett tjugotal av dem har djupintervjuats.

Studierna visar att en majoritet av patienterna, 56 procent, arbetade heltid igen ett och ett halvt år efter insjuknandet. Efter sju år jobbade 87 procent fullt ut.

Men även om många arbetade heltid när sju år hade gått upplevde nästan 90 procent av patienterna att de hade ett eller flera restsymtom, som minskad stresstolerans, extrem trötthet och problem med minnet.

Vid läkarundersökningar visade det sig att en tredjedel av dem hade så många symtom att de fortfarande kunde klassas som utmattade, berättar Susanne Ellbin, psykolog och forskare vid Institutet för stressmedicin.

– Att arbetsgivare har kunskap om detta och förstår att många som har varit utmattade är ute i arbetslivet med symtom är jätteviktigt, för det kräver anpassningar på jobbet. Både kraven och arbetssituationen måste ses över, inte bara under rehabiliteringen utan även på längre sikt, säger hon.

Susanne Ellbin betonar att prognosen för att personer med utmattningssyndrom ska komma tillbaka i arbete är god – men att det måste få ta tid.

– Det är en lång läkningstid på det här tillståndet och man behöver långsamma steg tillbaka. Är man inte noggrann med en successiv och långsam återgång är risken för återfall stor.

För Rebecca Wennström tog det cirka nio månader att stegvis återgå till heltidsjobbet som operatör på Polisen. I början ställdes inga krav på att hon skulle prestera. Hon förväntades inte svara i telefon, utan det var tillräckligt att hon tränade på att vara på jobbet.

Förståelsen och stödet från den närmsta chefen var stort, berättar Rebecca Wennström. Men trots att arbetsgivaren betonade att hon fick återvända i en lugn takt ville hon själv snart öka arbetstiden från 25 procent till 50 procent. Då kom det första bakslaget.

– Jag lyssnade inte, varken på min chef eller läkare, utan skyndade fram för snabbt. Jag kände en sådan inre press att komma tillbaka. Att tvingas backa igen var tufft. Det rimmade inte alls med min självbild, men kroppen sa ifrån. Det var då jag insåg att energin inte bara ska räcka till jobbet. Jag var tvungen att hitta en ny balans i livet och sluta ta på mig så mycket, säger Rebecca Wennström.

Hon beskriver de förväntningar som hon tidigare hade på sig själv som ”fantasikrav”; huset skulle vara skinande rent, barnen välklädda, fikabrödet hembakat och tvätten vikt. Hon sjöng i kör, var aktiv i samhällsföreningen, hade häst och två små barn – och jobbade heltid.

– Det var så mycket jag ansåg att jag skulle klara. Det var inte bara på jobbet, utan jag pausade aldrig. Nu kan jag se att det var orimligt. Efter utmattningen har jag tvingats lära mig vad jag fixar utan att brista, och att acceptera det.

I dag prioriterar hon tid för återhämtning framför de blåa Ikeakassarna med tvätt på hallgolvet. De får stå kvar, när ridstövlarna åker på och Rebecca Wennström kör i väg med bilen för att ta hand om hästen Mytte.

Det är med honom, uppe på hästryggen eller i stallet, som hjärnan får vila och energidepåerna kan fyllas på. De mentala pauserna ser hon som avgörande för att hon ska orka med vardagens krav och måsten.

Att hon ett par år efter utmattningen lämnade Polisens kontaktcenter och inte längre går på skift tror hon också har spelat en stor roll för att livet funkar och för att hon orkar jobba heltid.

Sina fackliga förtroendeuppdrag för ST inom Polisen, som hon ägnat sig åt på heltid sedan våren 2019, kan hon till stor del sköta hemifrån under kontorstid.

Men trots att förutsättningarna har förändrats – både på arbetet och privat – sedan Rebecca Wennström först fick diagnosen utmattningssyndrom, så har hon drabbats av återfall. Strax innan julen 2020 fick hon ett nytt tungt bakslag och sjukskrevs igen.

Den här gången lyssnade hon till kroppens signaler och sökte vård ”innan allting brakade”, och rehabiliteringstiden blev kortare. Sammantaget var hon borta från jobbet på hel- och deltid under drygt fyra månader.

Men hade hon tagit tecken som huvudvärk, minskad ork och bristande livslust på större allvar hade en sjukskrivning troligen kunnat undvikas helt, menar Rebecca Wennström.

– Jag kämpade på ensam alldeles för länge. Jag hade stöd från fackliga kollegor, men jag ville inte lägga över mitt jobb på andra. Min lojalitetskänsla var stark, men att ha en hög arbetsbelastning under en lång tid klarar inte min hjärna. Jag hade behövt delegera mer, säger hon.

Att vara väldigt engagerad i sitt jobb, drivas av en stor ansvarskänsla och av en stark vilja att ställa upp för andra är drag som psykologen Susanne Ellbin känner igen från sina uppföljande intervjuer med patienter som drabbats av utmattningssyndrom. För dem kan det vara nödvändigt att göra en personlig resa och bryta med gamla mönster för att arbetslivet ska bli hållbart, menar Susanne Ellbin.

– Ansvarsfulla personer, som gärna finns där för andra, kan behöva lägga om och lära sig att lyssna mer till vad de själva behöver. Det är något gott som kan komma ur utmattningssyndromet, säger hon.

Hon betonar vikten av att inte skuldbelägga patienter med de här personlighetsdragen. Empati och engagemang är viktiga och bra egenskaper hos anställda, särskilt i kontaktyrken. Men när jobbet är hektiskt kan det medföra risker.

– Är man väldigt mån om andra och sätter andras behov främst kan man bli överutnyttjad i arbetslivet. I de fallen kan arbetsgivarna behöva hjälpa till att sätta gränser. Att vara proaktiv och se till att arbetsbördan är rimlig är deras ansvar, säger Susanne Ellbin.

Som fackligt förtroendevald möter Rebecca Wennström många ST-medlemmar som berättar om en tuff arbetssituation och ett mående som får hennes varningsklockor att börja ringa. I de lägena ser hon sina egna erfarenheter av utmattning som en tillgång. Hon är medveten om vikten av att tidigt göra anpassningar av arbetet, för att förebygga en sjukskrivning eller förhindra ett återfall.

Har en medarbetare svårt att prata med sin närmsta chef uppmanar hon till att ta stöd av facket eller skyddsorganisationen, innan det går för långt.

– Många tuggar på, trots att de mår dåligt. Men ju tidigare man ber om hjälp desto större är chansen att man slipper gå in i väggen eller bli sjuk på nytt, säger hon.

Även om Rebecca Wennström inte har känt en yttre press från sina chefer, utan tvärtom har fått ett stort stöd, så varnar hon för att lojala medarbetare kan få betala ett högt pris när trycket på en verksamhet är stor.

– Överlag finns det en hög lojalitetskänsla inom Polismyndigheten, som kan utnyttjas. Jag ser att medarbetare tar på sig mer och mer och till slut får en för hög arbetsbelastning. Men även om arbetstagarna inte säger nej, så behöver arbetsgivaren förstå att det finns risker med att lägga på någon för mycket.

Hemma i villan i Anneberg får Rebecca Wennström påminna sig själv om de råd som hon ger andra. Datorn ska stängas av när arbetsdagen är slut. Telefonsamtal och mejl behöver inte besvaras på kvällar och helger. När hon är ledig ska hon vara nedkopplad.

Runtomkring sig har hon engagerade fackliga styrelsekollegor, som hon kan luta sig mot och som avlastar henne. I somras tog hon sin första riktiga semester sedan hon klev in i rollen som förtroendevald.

Men även om hon har lagt om livet finns det en gnagande oro för att anpassningarna inte ska vara tillräckliga, berättar hon.

– Jag är övertygad om att det här kommer att vara en process resten av livet. Så länge jag jobbar kommer jag behöva kämpa för att behålla en balans, även om jag har lärt mig mycket på vägen. I dag ser jag inte utmattningen som ett misslyckande. Jag vet att livet kan bli okej igen, om man vågar göra förändringar.