Den gröna omställningen sätter press på länsstyrelsen

Det är september och i Luleå skiner solen. I en röd fåtölj i länsstyrelsens reception sitter Fredrik Hedlund och tänker högt kring frågan när allt egentligen började. Själv klev han in som kommunikationschef på Länsstyrelsen i Norrbottens län för nio år sedan.

– Och det var väl strax före pandemin som det drog i gång, rent konkret.

Sedan dess har det skrivits spaltmeter om vad som kommit att kallas ”den gröna omställningen”. 1 100 miljarder kronor kommer att investeras i norra Sverige fram till 2040, enligt en beräkning, och gigantiska industriprojekt växer fram. Förväntningarna om klimatrelaterade och ekonomiska vinster är stora.

På Länsstyrelsen i Norrbottens län märkte man hur toppolitiker och företagsledare från hela världen plötsligt började vilja flyga in för att se vad som pågår.

– Det hade jag inte trott när jag började, konstaterar Fredrik Hedlund, som även fått hantera förfrågningar från internationell media, exempelvis Financial Times.

Det som nu sker är oerhört spännande, tycker han.

– Det handlar om så mycket pengar som företagen investerar – och allt går väldigt fort. Samtidigt har de medel vi fått över tid inte gått i takt med utvecklingen.

Den uppfattningen har även framförts av landshövdingen Lotta Finstorp. Chefen för Länsstyrelsen i Norrbottens län har pekat på dubbelheten i myndighetens situation. Länet är platsen för unika industriella satsningar, men det innebär också en hård press:

”Att vi hela tiden har piskan på oss att allting behöver gå fortare, samtidigt som vi har fått mindre resurser”, sade Lotta Finstorp i en intervju med nyhetssajten Altinget i somras.

Medan företagen vill få tillstånd för sina nya, ibland stora, projekt – med krav på snabb hantering för att de ska komma i gång – har länsstyrelsen sin uppgift. Innan tillstånden kan ges ska länsstyrelsen dels se till att alla regler efterlevs, dels hantera de motstridiga intressen som kan finnas. Det är frågor om gruvdrift, rennäring, industri- och energisatsningar, vattenfrågor, utbyggnad av väg och järnväg…

För detta får myndigheten inte mycket hjälp från Stockholm, konstaterade Lotta Finstorp i Altinget. Länsstyrelsen blir därför ”buggen i systemet när vi inte har resurser”, menar landshövdingen.

”Trycket på oss är extremt stort och mina medarbetare jobbar väldigt hårt just nu”, sade hon till nyhetssajten.

En av de medarbetare vars arbetsvardag har påverkats är ST-medlemmen David Berggård. Ett tränat öga skulle se det redan på förändringen på hans arbetsrum.

Under hans 24 år som miljöingenjör på myndigheten har hans kontor fyllts på. I dignande bokhyllor trängs fackböcker bland pärmar med tillstånd, kartor och ritningar – många dokument så gamla som från 1950-talet. På väggarna hänger fotografier av gruvor samt en stor processkarta över reningen av rökgaser i LKABs pelletsverk. En skyddsmask dinglar från en tamburmajor i väntan på nästa ärende i giftig miljö.

Själv kallar David Berggård rummet ”överbelamrat”. Det är så det blir, menar han – allt krävs för att han ska kunna göra ett bra jobb. Men en stor skillnad mot för några år sedan är de växande högarna med pågående ärenden som tornar upp sig på skrivbordet.

– Det är inte så att man kan städa av en grej och sedan ta nästa. Nu pågår allting samtidigt, säger David Berggård.

Beskrivningen av arbetsrummet är hans egen – Publikts medarbetare får inte se det. Sedan ett år tillbaka har Länsstyrelsen i Norrbottens län skruvat upp säkerhetsreglerna, med hänvisning till att lokalerna klassas som skyddsobjekt. Därför kommer Publikts reporter och fotograf heller inte in bakom glasdörrarna i myndighetens reception.

I stället möter David Berggård upp i entrén. Klädd i småmönstrad skjorta och mörk överrock har han med sig besöksbrickor och ett tillsynsprotokoll i händerna.

– Dags att hoppa in i bilen, säger han.

David Berggård rattar sin silverfärgade Volkswagen genom Luleå. Vi är på väg mot Talga, det Australienbaserade bolag som fått tillstånd att bygga Europas första batterianodfabrik i den norrbottniska staden. Anoderna ska tillverkas av naturlig grafit och huvudsakligen användas i tillverkningen av elbilsbatterier, i en process som enligt företaget kraftigt ska minska utsläppen av koldioxid.

Utanför en instängslad stor blå byggnad i korrugerad plåt plockar David Berggård upp mobiltelefonen.

– Länsstyrelsen här. Nu bränns det!

En sekund senare öppnas grinden.

I sitt jobb på miljöskyddsenheten utför David Berggård två sorters uppgifter. Den första handlar om tillståndsprövning, främst för företag inom gruv- och stålbranscherna.

Den andra är tillsyn. Där går arbetet ut på att kontrollera att de bolag som beviljats tillstånd också följer de lagar och villkor som tillstånden bygger på, samt att finnas till hands för rådgivning när det behövs.

Även om David Berggård bär med sig tillsynsprotokollet är dagens besök på Talga ingen skarp tillsyn. I stället handlar det främst om att ge Publikt en bild av statstjänstemannens arbete och samtidigt uppdatera sig om företagets status.

Vid ingången tas vi emot av platschefen Stefan Sandberg och Emma Själin, som är public affairs manager. Snart inleds en genomgång av Talgas affärsidé. Om hur den naturliga grafiten ska brytas i företagets gruva i Vittangi – en tillståndsansökan som stött på hård patrull – och sedan anrikas i närheten, för att i nästa steg transporteras till anodfabriken i Luleå.

Byggnaden är en pilotanläggning. Den verkliga fabriken, som David Berggård arbetade med tillståndsprocessen för, ska byggas i vad kommunen kallar Luleå Industripark. Ett enormt område, i dag bestående av sly och grusfält, där framtidens högteknologiska industrier ska växa fram.

Medan vi passerar en 15 meter lång maskin med lyftkran, ugnar och trattar, ställer David Berggård frågor om grafit och dess användningsområden. Vid en skarp inspektion hade frågorna varit betydligt mer ingående, berättar han.

– Vi måste kunna förklara för folk vad vi håller på med. För vad är egentligen den gröna omställningen? Alla pratar så mycket om den, men vad är det, rent konkret?

Begreppet är diffust, anser han. Teknologin komplicerad för vem som helst att förstå. Inne i anläggningens laboratorium plockar han upp ett tunt kopparark med en svart grafitgegga på.

– Är det här den gröna omställningen? Det är viktigt att kunna förklara och konkretisera också för tant Agda vad det är vi ger tillstånd till.

De senaste åren har helt nya typer av ärenden börjat komma in till Länsstyrelsen i Norrbottens län. Svårare ärenden, konstaterar David Berggård.

Enligt Susanne Friberg, chef för samhällsavdelningen, jobbar myndigheten exempelvis i dag med ett trettiotal så kallade A-ärenden – det vill säga ärenden som rör verksamheter som oftast har omfattande miljöpåverkan. Antalet förändras löpande, men i dagsläget betyder det att länsstyrelsen har fem till sju fler A-ärenden än förra året, säger Susanne Friberg.

David Berggård är en av två anställda på myndigheten som arbetar med prövning och tillsyn av den stora gruv- och stålindustrin i länet. Fram till förra året var de tre, men kollegan som slutade har inte kunnat ersättas, säger han.

Pressen på de anställda har ökat, bekräftar han.

– Vi hade mycket jobb tidigare, men det har blivit en påtaglig ökning av arbetsbelastningen. Det är många komplicerade frågor – om vatten, rennäring, gruvbrytning – som är riksintressen men som inte finns på andra ställen i Sverige. Vi har inga andra att fråga. Och det är frågor där det inte alltid finns enkla svar, säger David Berggård.

Han ställer en retorisk fråga: ”Hur mycket ska människors hus tillåtas skaka vid gruvbrytning?”

– Hur drar man en sådan gräns?

I takt med att den gröna omställningen har börjat rullas ut har olika slags konflikter också uppstått. En sådan finns mellan dem som tycker att länsstyrelsens arbete med tillståndsprövning går för långsamt, och dem som betonar behovet av att följa lagar och stå upp för naturvärdena.

David Berggård liknar omställningen vid en luftballong. Såväl ekonomiska som klimatmässiga incitament gör att många är ivriga att se den lyfta. Därför höjs också röster som vill kasta ur bagage för bagage.

– De tycker att tjänstemännen krånglar till det. Undersökningar av artskyddsfrågor, bullernivåer och miljöskydd ”hinner vi inte vänta på”, säger man. Men många saknar kunskap. Och som statstjänstemän måste vi följa lagarna, säger David Berggård.

Arbetet på länsstyrelsen är fortfarande roligt, betonar han, men det hårdnande klimatet oroar. Det finns en oförståelse och respektlöshet bland en del företag, politiker, medier och enskilda invånare för aktörernas olika roller, menar han.

– Det har blivit ett blame game, säger David Berggård.

Nu händer det att länsstyrelsen får klä skott för beslut och att han och hans kollegor får ta emot hatiska kommentarer.

– Det där tar ganska hårt på tjänstemännen. Man skyller på ”dumma myndigheter” och vi får inte ens möjlighet att förklara att vi följer lag och praxis. Det är ganska tärande.

Som sektionsordförande för ST inom Länsstyrelsen i Norrbottens län får Karin Lindgren rapporter från organisationens alla olika delar. Hon konstaterar att det varierar hur pressade medarbetarna är. De omkring 340 anställda jobbar med vitt skilda saker – allt från transporter, miljöskydd och säkerhetsfrågor till social hållbarhet, bostäder och näringsliv.

– Det är så olika vad medlemmarna jobbar med för frågor. Vissa är mindre berörda, medan andra är väldigt berörda, säger Karin Lindgren.

Störst tryck upplever de som jobbar med den gröna omställningen. Samtidigt handlar inte allt om omställningen. Myndigheten har en ansträngd ekonomi, vilket har tvingat ledningen till prioriteringar.

– Det gör att det inte alltid går att ersätta folk som slutar, så i stället får kollegor ta över arbetsuppgifterna. Och för de tjänster som faktiskt kommer ut är det svårt att hitta kompetenta människor i länet.

I dagsläget är det tufft att locka rätt personal, säger Karin Lindgren.

– Vi är ju där vi är, längst upp i landet. Det är inte alla som vill vara här, med kyla och snö. Sedan kan ju de nya industrierna som växer fram här erbjuda helt andra löner än vad länsstyrelsen kan.

Hon tycker att läget är oroande. Om utvecklingen fortsätter behöver myndighetens ledning fatta beslut om att vissa uppdrag inte längre kan utföras, anser hon.

– Då får den återkoppla till högre makt att vi inte fått pengar och faktiskt inte kan göra allt. Vi är byråkrater – inte magiker.

Karin Lindgren tvivlar inte på att ledningen är medveten om problemet med arbetsbelastningen, men påpekar att det behövs konkreta åtgärder och prioriteringar.

– Det kan ju faktiskt nå dit där kompetent folk slutar på länsstyrelsen, vilket skulle kunna leda till ytterligare belastning. Så man behöver göra det bästa man kan för personalen som är här, så man kan behålla den.

Förra året låg sjukfrånvaron på Länsstyrelsen i Norrbottens län kring snittet för svenska myndigheter. Men Robert Svanberg, ST-medlem och huvudskyddsombud, konstaterar att han fått allt fler ärenden på sitt bord.

– Tittar jag i min kalender ser jag att det gått från att vara kanske 5–10 procent med fackliga arbetsmiljöfrågor till att nu vara säkert 20 procent. Så det är en ganska markant ökning, säger han.

Robert Svanberg betonar att arbetsmiljön på myndigheten i grunden är bra. Samarbetet med arbetsgivaren välfungerande. Men faktum kvarstår – nyindustrialiseringen har resulterat i högre arbetsbelastning, konstaterar han.

– Det är många av de här företagen som vi inte vet hur vi ska handskas med. Vi har ett helt nytt stålverk som ska byggas, senast det hände var väl på 1940-talet. Så mycket av den gamla kunskapen är ju borta sedan länge. Det kräver mycket av oss att bygga upp den igen.

Grundproblematiken är tydlig, menar Robert Svanberg: många stora företagsetableringar – och underskott på personal. Lösningen är lika given den, anser han.

– Vi behöver ju mer pengar så vi kan anställa folk för att möta den här ruljangsen. Det är väl som i vilket företag som helst.

Det är inte som att Länsstyrelsen i Norrbottens län inte försökt få de där extra pengarna. Landshövding Lotta Finstorps utspel i Altinget i somras var långt ifrån första gången myndigheten skickat signaler om behovet.

I ett konferensrum invid receptionen i lokalerna i Luleå förklarar den tillförordnade HR-chefen Susanne Nilsson – även hon ST-medlem – att myndigheten i många år begärt mer pengar för att klara trycket.

– De senaste åren har vi äskat 11 miljoner, men hittills har regeringen valt att inte rikta pengar till Norrbotten specifikt, säger hon.

Tidigare i år tilldelades Länsstyrelsen i Västerbottens län 10 miljoner kronor för att under 2024 hjälpa andra länsstyrelser med att effektivisera sina tillståndsprocesser. Samtal om fördelningen pågår, men enligt Susanne Nilsson verkar Länsstyrelsen i Norrbottens län kunna få en halv till en miljon kronor per år av de medlen.

Hon menar att alla de enheter på myndigheten som jobbar med omställningen – ungefär hälften av samtliga enheter – är i behov av förstärkning.

Vad skulle ni kunna göra för de 11 miljonerna som ni inte kan göra i dag?

– Vi skulle kunna anställa nya medarbetare och i och med det kunna hålla ett högre tempo – som jag tror att både bolag, domstolar och regering förväntar sig att vi ska göra. Vi skulle heller inte bli lika sårbara.

Medarbetarna är fördelade över så många politikområden att det handlar om ytterst få individer som jobbar med samma fråga. Det gör organisationen just sårbar, vilket höjer stressnivån, säger Susanne Nilsson. För att parera det ned- och omprioriterar ledningen uppgifter samt flyttar resurser internt, förklarar hon.

Hur stora anslag Länsstyrelsen i Norrbottens län tilldelas nästa år återstår att se. I budgetpropositionen föreslår regeringen att landets samlade länsstyrelser ska få ett ekonomiskt tillskott, bland annat för effektiva tillstånds- och tillsynsprocesser. Hur mycket som tillfaller just Norrbotten meddelas dock först i regleringsbrevet senare i år.

Men även om behovet av tillskott är stort är det också viktigt att ett sådant blir långsiktigt, betonar Susanne Nilsson.

– Så det inte är för tre år och något vi sedan tappar. Processerna vi jobbar med pågår ju i många, många år innan de är i hamn, säger hon.

När besöket hos Talga är över kör David Berggård ned mot Hertsöfjärden. På andra sidan vattnet syns silhuetten av SSABs kolossala masugn.

Där var han på tillsyn för ett par dagar sedan, berättar han. Om sex år ska det gamla landmärket börja fasas ut till förmån för ett nytt, fossilfritt stålverk. Investeringen uppskattas kosta 52 miljarder kronor och ska minska koldioxidutsläppen med 90 procent.

Trots att han har snart 25 år i sin yrkesroll och är pressad av arbetsbelastningen går han fortfarande i gång på frågorna. Den positiva sidan av boomen i Norrbotten glömmer han inte.

– Utmaningarna överskuggar nu. Men vi ser ju också fram emot de minskade utsläppen, säger David Berggård.