Upprop som gjorde avtryck

”Vi står i kön för att förse oss av middagen och jag står bredvid min kollega. Då lägger min chef sina händer på mina bröst bakifrån och säger skrattande till övriga som står i kön att ’vi är väl utrustade på xx-avdelningen nu’. ”

Den som berättar är en person som vid tillfället var nyanställd på Linnéuniversitetet. Efter #akademiuppropet och de andra metoo-uppropen som beskrev sexuella trakasserier, övergrepp, könsdiskriminering och sexism gick universitetet ut och bad anställda och studenter att berätta om egna erfarenheter. Kvinnan i matkön var en av de 21 personer som hörsammade uppmaningen.

Det anmärkningsvärda med just den berättelsen var omgivningens reaktioner, tycker Emma Ebintra, koordinator för lika villkor på Linnéuniversitetet.

– I de flesta fall när det händer saker är ingen annan närvarande, men här stod kolleger i matkön – och de skrattade. Det var en väldigt utsatt situation för den nyanställda kvinnan.

Många kallar det en revolution, det som hände hösten 2017. Gnistan tändes av den amerikanska skådespelerskan Alyssa Milano, som reagerade på rapporter om att filmindustrin tystat ned flera våldtäktsanklagelser mot filmproducenten Harvey Weinstein. Hon manade kvinnor som drabbats av sexuella trakasserier och övergrepp att skriva om det i sociala medier under hashtaggen #metoo.

Gensvaret blev världsomspännande, och särskilt starkt var det i Sverige. Det första svenska uppropet startades av skådespelare och publicerades 8 november under hashtaggen #tystnadtagning. Därefter följde över 30 andra upprop från olika branscher och yrken. Totalt anslöt sig omkring 65 000 personer som sade sig ha utsatts för eller bevittnat sexuella trakasserier eller ville visa sitt stöd. Samma månad publicerade Dagens Nyheter också vittnesbörd från 18 kvinnor om påstådda sexuella övergrepp med kopplingar till Svenska Akademien.

Men vad hände sedan? Harvey Weinstein och några andra kända fall skapar fortfarande rubriker. I Sverige har debatten efter metoo periodvis handlat mest om kritik mot namnpubliceringar av påstådda förövare, händelser som även lett till rättsliga prövningar under omfattande mediebevakning.

De aktiviteter som uppropen föranlett på svenska arbetsplatser har inte skapat några stora rubriker. Men där sker ett omfattande arbete, bedömer Lisa Lindström, senior utredare på Jämställdhetsmyndigheten.

– Så här långt ser jag att man tar det på stort allvar. Det har nog blivit en normförändring – ingen kan efter metoo säga att de inte känner till att sexuella trakasserier förekommer.

Bilden bekräftas när Publikt kontaktar lärosäten och myndigheter inom rättsväsendet, två sektorer som berördes av flera stora upprop. ”Det finns ett före och ett efter metoo”, konstaterar exempelvis Rebecca Wadell, personalspecialist på Åklagarmyndigheten.

– Jag tror aldrig att det kommer att bli som innan, för alla är så medvetna om frågan i dag, säger hon.

Tomas Rosenberg, chef för enheten chef och medarbetarskap vid Polismyndigheten, delar den uppfattningen och lyfter fram #nödvärn, som samlade över 4 700 personer i en Facebook-grupp och i december 2017 lämnade över ett stort antal vittnesmål till rikspolischefen.

– Nödvärn har fungerat som en lyftkran för att sätta frågor om kultur och likabehandling på kartan på ett helt annat sätt än tidigare.

När det gäller den största sektorn inom staten, universitet och högskolor, med 76 000 anställda och över 400 000 studenter, finns en kartläggning av arbetet mot sexuella trakasserier. Arbetet leddes av Aleksandra Sjöstrand på Universitets- och högskolerådet, UHR.

– Det var 2 400 personer som skrev under #akademiuppropet, då händer det saker. Och min bild är att arbetet inte har avstannat. Det finns en stor medvetenhet hos ledningarna, och man vill verkligen göra något åt sexuella trakasserier.

Undersökningen gjorde dock tydligt att arbetet mot sexuella trakasserier är komplext och känsligt, och att det krävs en hel struktur för att komma åt problemet. Lärosätena måste undersöka förekomsten, skapa en kultur av öppenhet, underlätta anmälningar och stötta dem som drabbats. De behöver även finna lämpliga sanktioner mot förövare och skydda anmälare mot repressalier i efterhand.

Flera arbetsgivare som Publikt talat med har inte gjort någon undersökning av förekomsten av sexuella trakasserier efter metoo. Till dem hör Polisen, Åklagarmyndigheten, Stockholms universitet och Linnéuniversitetet. Men Domstolsverket, Kriminalvården och Chalmers tekniska högskola har gjort medarbetarenkäter där frågan ställts på varierande vis.

I Kriminalvårdens enkät hösten 2019 svarade nästan var fjärde, 23 procent, att de varit utsatta för nedsättande kommentarer eller handlingar från chefer eller kolleger det senaste året. Av dessa specificerade 9 procent att de utsatts för sexuella trakasserier.

– Det är klart beklämmande, och visar att vi måste fortsätta ett långsiktigt arbete med arbetsplatskulturen, säger Minna Forsblom, enhetschef på myndighetens HR-avdelning.

Chalmers ställde frågan i form av ett påstående: ”I min enhet är jag trygg och fri från sexuella trakasserier.” Två procent av kvinnorna och en procent av männen svarade på den nedre delen av den sexgradiga skalan.

Domstolsverkets enkät för hela domstolsväsendet är från 2018 och ger inte specifikt besked om förekomsten av sexuella trakasserier. Upplevelser av mobbning, trakasserier, diskriminering och annan kränkande särbehandling var samlade i en fråga.

Men fler undersökningar är på gång. Den största ska omfatta hela universitetsvärlden och ingår i ett treårigt forsknings- och utvecklingsprogram för att motverka sexuella trakasserier och genusbaserad utsatthet i högskolan. Programmet finansieras av Malmö universitet, Kungliga Tekniska högskolan och Karolinska institutet och leds av docenten Annika Vänje på KTH.

Förhoppningen är att en enkät i vår ska kunna skickas ut till omkring 500 000 anställda och studenter på svenska lärosäten. Inför den ägnas mycket tankemöda åt att formulera frågorna. Internationell forskning har nämligen visat att den rapporterade förekomsten av sexuella trakasserier i olika undersökningar varierar stort, beroende på hur frågan ställs.

– Det är mycket komplicerat att ställa så känsliga frågor, framhåller Annika Vänje. Om man bara ställer frågor om sexuella trakasserier rätt upp och ned mäter man inte det man vill mäta.

Ett problem, säger hon, är att människor har olika sätt att uppfatta vad som händer runt omkring dem. Ett annat är att det kan vara svårt att erkänna för sig själv att man är utsatt, då även ett offer kan känna skuld, skam och ett starkt obehag inför att närma sig ämnet.

När Universitets- och högskolerådet kartlade arbetet mot sexuella trakasserier inom akademin konstaterade myndigheten att inget lärosäte hittills har lyckats bygga en komplett struktur. Men många universitet och högskolor har, i likhet med myndigheterna inom rättsväsendet, satsat resurser på att utbilda chefer och nyanställda och på att omarbeta riktlinjer och policyer.

De berättelser från drabbade som Linnéuniversitetet samlade in används nu som case i utbildningar.

– Vi har med det i arbetsmiljöutbildningar för nya chefer, skyddsombud och alla personer i arbetsledande ställning, berättar Marion Tersmeden, utvecklingskonsult på Linnéuniversitetets HR-avdelning.

I kurserna används rollspel, där deltagarna ofta får spela en chef som ska hantera en situation med sexuella trakasserier. Agerandet ställs mot diskrimineringslagens och arbetsmiljölagens regler. Man talar också om vad som händer i en människa som utsätts för sexuella trakasserier eller övergrepp.

– Vi tror att om vi pratar om både känslor och arbetsplatsrutiner kan vi åstadkomma förändring. Det har varit väldigt intensivt och berörande att vara ute och föra samtal. Ibland har man kunnat ta på stämningen i rummet, säger Marion Tersmeden.

Linnéuniversitetet har en relativt jämn könsbalans i personalgruppen. På Chalmers tekniska högskola i Göteborg är männen i majoritet, och tio av tretton institutionschefer är män. Där har man också samlat in berättelser, omkring 200 ”Stories from campus” från både studenter och anställda. Många av dem beskriver vad de ser som negativa effekter av manligt styrda hierarkier, såsom härskartekniker, sexuella trakasserier och olämplig jargong.

Samtidigt tar flera upp det positiva i att högsta ledningen och chefer på lägre nivåer visar att de arbetar för en förändring. ”Rektor har bidragit mycket till att öppna upp för samtalen, genom sitt föredömliga agerande”, anser en person. ”Jag är så glad att metoo har kommit till och att Chalmers tar det på allvar!”, skriver en annan.

Som en följd av de många berättelserna har Chalmers öppnat en webbplats för rapportering av sexuella trakasserier, för såväl drabbade som vittnen. Anmälningarna kan göras anonymt eller med namn.

– Vi ville sänka tröskeln för att anmäla. Många i berättelserna skriver att jag gjorde inget, sade inget, jag visste inte vart jag skulle vända mig, säger Sara Thornadtsson Chavarria, jämställdhets- och likabehandlingssamordnare på Chalmers.

I de fall där ett namn finns bakom anmälan startar arbetsgivaren en utredning.

– Det blir olika nivåer beroende på vad som hänt. Det kan handla om allt ifrån kommentarer och skämt vid fikabordet till rena sexuella trakasserier. Om det är fråga om ett brott uppmanar vi också den anmälande att polisanmäla händelsen.

När anmälan är anonym sätts förebyggande åtgärder in.

– Om vi får in mycket händelser som rör relationen mellan doktorander och handledare kan vi göra insatser där, till exempel, säger Sara Thornadtsson Chavarria.

På Stockholms universitet efterlyser STs huvudskyddsombud Sandra Hellstrand en analys av varför så få som fem–tio personer per år anmäler någon form av trakasserier eller kränkande särbehandling, inklusive sexuella trakasserier. Antalet har inte ökat efter metoo-uppropen.

– Vi vet att det är ett utbrett problem, så när man inte får in fler anmälningar måste man fråga sig varför, säger hon.

Underrapportering av sexuella trakasserier inom akademin är väl dokumenterad i internationell forskning. Även i Universitets- och högskolerådets undersökning framkommer vittnesbörd från studentkårer, fackliga organisationer och lärosäten om att många kvinnor hellre lämnar akademin än anmäler en förövare. ”Möjligheten till upprättelse eller förändring anses vara liten medan risken för repressalier är alltför stor”, sägs det i rapporten.

Lärosätena själva pekar ut de informella hierarkierna i akademin som en riskfaktor för trakasserier. Dessa hierarkier leds av ämnesföreträdare som styr forskargrupper, handleder doktorander och drar in forskningsanslag till lärosätet. Av historiska skäl utgörs det informella ledarskapet till stor del av äldre män.

I andra änden av karriärstegen finns bland annat studenter och den stora gruppen med tidsbegränsade anställningar, såsom doktorander. Universitet och högskolor har ungefär dubbelt så hög andel tidsbegränsat anställda som den övriga arbetsmarknaden, och många är beroende av personer högre upp i hierarkin för att komma vidare i karriären.

Med otrygga anställningsvillkor blir det mycket svårare att anmäla sexuella trakasserier, konstaterar huvudskyddsombudet Sandra Hellstrand på Stockholms universitet.

– De två problemen är sammanflätade, och jag tror att tryggare karriärvägar kan vara en väg framåt för att komma åt trakasserier, säger hon.

Universitets- och högskolerådet noterar i sin undersökning att lärosätena trots probleminsikten inte inriktat sig mot den akademiska kulturen och strukturen i sitt förebyggande arbete. ”Genom att inte fokusera på aspekter som skapar förutsättningar för att sexuella trakasserier inträffar och tillåts fortsätta, blir lärosätenas arbete inte särskilt innovativt och effektivt”, skriver UHR.

– Om man enbart fokuserar på policyer och att hjälpa utsatta personer gör man det till uteslutande ett individuellt problem, vilket det inte är. Det är något större, säger Aleksandra Sjöstrand.

Även Polisen och Kriminalvården har problem med kultur och struktur. Inom Polisen talar man om en nödvändig ”kulturförflyttning” för att bli en attraktiv arbetsplats när myndigheten genom politiskt beslutade satsningar ska rekrytera 10 000 nya medarbetare till 2024.

– Vi har en strategisk plan för att utveckla verksamheten, och där är kulturaspekter en viktig del, säger Tomas Rosenberg på myndighetens enhet chef och medarbetarskap.

– Vi jobbar framför allt genom våra chefer, och varje chef ska ha ett särskilt åtagande.

En metod är möten där personalen reflekterar över problem i vardagssituationer i arbetet.

– Man måste våga fronta saker som händer i vissa arbetsgrupper och man måste tänka långsiktigt, säger Tomas Rosenberg.

Bland insatserna märks även regionala nätverk för likabehandling och en särskild arbetsmiljösatsning genom den nationella skyddskommittén. Det halsband med 4 743 pärlor – en för varje medlem i Facebookgruppen #nödvärn – som i december 2017 lämnades över till dåvarande rikspolischefen Dan Eliasson turnerar fortfarande på landets polisstationer.

Dessutom tas frågorna upp på landets alla polisutbildningar.

Tomas Rosenberg tror att de omfattande nyrekryteringarna innebär en särskild möjlighet att påverka arbetsplatskulturen.

– Alla nya bidrar till kulturförskjutningen.

Johanna Mattsson, likabehandlingsansvarig i avdelningsstyrelsen för ST inom Polisen, tycker att myndigheten är på rätt spår i arbetet mot sexuella trakasserier. Hon är inte orolig för att frågan ska falla i glömska.

– Vi jobbar på ett helt annat sätt än före metoo med kultur- och likabehandlingsfrågor integrerade med ledarskapsfrågor. Vi från facket känner att man jobbar starkt och strategiskt. På vissa ställen kanske man inte tycker att det händer så mycket, men vi är en stor organisation och det tar tid för en fråga att gå från ledningen till medarbetarna.

Inom Kriminalvården har vissa åtgärder som planerades efter metoo fått läggas på is på grund av ekonomiska bekymmer. Under 2018 hade myndigheten diskussioner om kulturfrågor med 560 chefer, men den tänkta fortsättningen på medarbetarnivå i år fick ställas in med hänvisning till ett ansträngt ekonomiskt läge och hög beläggning på anstalter och häkten.

STs vice avdelningsordförande Björn Andersson anser att det finns en utbredd tystnadskultur i Kriminalvården, och att den hindrar öppna samtal om såväl sexuella trakasserier som andra problem.

– Det går inte att hålla högt i tak i denna fråga och lågt i tak i andra frågor, säger han.

Ett aktuellt fall där en chef anmälts för bland annat olämpliga sexuella skämt har enligt Björn Andersson sopats under mattan genom att arbetsgivaren inte gjorde en utredning enligt regelboken. Sådana händelser ökar risken för att drabbade inte anmäler, anser han.

– Kultur sätter man uppifrån, och det första steget är att behandla alla lika. I det här fallet var alla vittnen rädda och ville vara anonyma, och då är det svårt för oss att driva något.

Personalchefen Minna Forsblom ser ändå tecken på kulturförändringar i resultatet av höstens medarbetarenkät. Den mest påtagliga förflyttningen är att betydligt fler anser att arbetsplatsen präglas av Kriminalvårdens värdegrund. Bara 11 procent ”instämmer inte alls”, mot 42 procent i en enkät 2015.

Kriminalvården har fått viss uppmärksamhet för sin satsning på att göra de anställda medvetna om det gemensamma ansvaret för en arbetsplatskultur fri från diskriminering och trakasserier. Det är en fråga som även Universitets- och högskolerådet lyfter i sin undersökning av akademin. Där används begreppet ”bystanders” som en term på de människor som bevittnar exempelvis trakasserier och kan markera emot den som trakasserar.

UHR-utredaren Aleksandra Sjöstrand berättar att det i forskning finns belägg för att aktivering av bystanders kan minska förekomsten av sexuella trakasserier med upp till 30 procent. Hon tror att metoden kan vara användbar inom akademin, med sina informella maktstrukturer och osäkra anställningsförhållanden.

– Det är förutsättningar som är mycket svåra att komma åt och som kan skapa grogrund för trakasserier.

I Kriminalvården används modellen ”Åskådarens roll i ett jämställt samtalsklimat”, ÅJS. På myndighetens arbetsplatser förs samtal enligt modellen som leds av omkring 130 utbildade samtalsledare.

– Vi är alla åskådare, och vi har alla ett ansvar att reagera utan att vara dömande, säger Minna Forsblom.

Politiska initiativ i alla nordiska länder

Alla nordiska länder har tagit politiska initiativ efter metoohösten 2017. De sammanfattats i en rapport från Nordiska ministerrådets samarbetsorgan NIKK, Nordisk information för kunskap om kön.

Finland: Ett regeringslett nätverk driver kampanjen ”Ett #trakasserifritt Finland” och har bland annat gett ut en guidebok om att förebygga och ingripa mot sexuella trakasserier på arbetsplatser. En särskild undersökning har gjorts om situationen i kultursektorn, och det ansvariga departementet har ordnat utbildningar om arbetsgivares ansvar.

Danmark: 1 januari 2019 skärptes den danska lagstiftningen mot diskriminering. Sexuella trakasserier förbjöds, och skadestånden för offren har höjts. Den danska motsvarigheten till Arbetsmiljöverket ingriper sedan ett år mot arbetsplatskulturer med sexistisk jargong, även när den inte riktas mot enskilda individer. Myndigheten har också gett ut nya riktlinjer.

Island: Lagstiftning förbereds om förbud att anställa personer som dömts för sexualbrott. En forskningsstudie om hur kvinnors hälsa påverkas av trauman drivs av Islands universitet. Över 30 000 kvinnor har besvarat en omfattande enkät.

Norge: Från 1 januari 2020 ska den som anser sig sexuellt trakasserad kunna driva sitt fall kostnadsfritt hos den norska motsvarigheten till Diskrimineringsombudsmannen. I dag hanteras fallen endast i domstol. Myndigheten har också fått utvidgade möjligheter att stödja enskilda och att utdöma skadestånd. En annan ny lag tvingar arbetsgivare att arbeta aktivt mot mobbning, sexuella trakasserier och könsrelaterat våld på arbetsplatserna, samt att rapportera om detta.

Sverige: Arbetsmiljöverket och Diskrimineringsombudsmannen, DO, har skapat en digital plattform som informerar om trakasserier på arbetsplatsen. DO ska även sprida kunskap bland arbetsgivare om de krav diskrimineringslagen ställer. Myndigheter har dessutom fått i uppdrag att utveckla utbildningen för barn och ungdomar i sex och samlevnad, samt att sprida kunskap om den nya samtyckeslagen och om sexuella trakasserier.