Förkortad arbetstid åter på agendan

”Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!” Redan på 1970-talet var kvinnorörelsen ute på gatorna och demonstrerade för kortare arbetstid. Även det socialdemokratiska kvinnoförbundet drev frågan, liksom flera fackförbund, exempelvis det kvinnodominerade LO-förbundet Kommunal.

Men de politiska resultaten uteblev. 2006 slopade Kommunal kravet, och S-kvinnorna följde efter. Fokus flyttades i stället till kampen mot ofrivillig deltid, ett problem som drabbat många kvinnor i den kommunala sektorn.

Företagsekonomen Birgitta Olsson var tidigt intresserad av arbetstidsfrågan och skrev 1994 en doktorsavhandling om ett tvåårigt försök med kortare arbetstid vid Södertälje sjukhus. Hon följde senare ett liknande försök vid några enheter inom omsorgen och sjukvården i Stockholm. Hon minns diskussionerna som livaktiga, både inom politiken och fackföreningsrörelsen.

– Det var ett väldigt starkt intresse hela 1990-talet. Jag var med vid en internationell facklig konferens i Bryssel 1997 om möjligheterna att korta arbetstiden, där man diskuterade årsarbetstid, livsarbetstid och så vidare. Men sedan var det som att luften gick ur. Det blev bara Frankrike och Tyskland som gick vidare, säger Birgitta Olsson.

För egen del fick hon svårt att få anslag till forskning i frågan. Hon kan inte se någon entydig förklaring till att engagemanget försvann, men en faktor kan ha varit att lagstiftningsvägen var svårframkomlig, tror hon. Det saknades – och saknas – majoritetsstöd i riksdagen för en kortare arbetstidsnorm.

En annan spik i kistan kan ha varit den utredning om arbetstider som gjordes 2002, den så kallade Knas-utredningen. Till den bidrog Konjunkturinstitutet med ett underlag som varnade för stora samhällsekonomiska förluster vid en förkortning av arbetstiden. I sitt remissvar till utredningen skärpte Konjunkturinstitutet tonen: det vore snarare önskvärt att försöka öka den genomsnittliga arbetstiden.

Socialdemokraten Annika Strandhäll, som är ordförande i en arbetsgrupp i partiet som ska behandla arbetstidsfrågan, anser att både 1990-talskrisen och Konjunkturinstitutets rapport lade sordin på debatten.

– Rapporten visade hur otroligt dyrt det skulle bli att korta arbetstiden, men det var en helt teoretisk modell. När man tittar på empiri, vad som händer i övriga Norden och övriga världen, ser man att det inte fanns fog för den sortens svartmålning, säger hon.

När forskaren Birgitta Olsson ser tillbaka på 1990-talet tänker hon att de problem hon noterade i sin forskning då är lika aktuella i dag.

– Folk känner för mycket stress, det är för många som blir sjuka. Man får inte livspusslet att gå ihop. Det normala är att man har två familjeförsörjare, och det blir långa veckor. Man orkar inte göra annat än att arbeta, säger hon.

De som deltog i Stockholmsförsöket fick heltidslön trots arbetstidsförkortningen, och i utvärderingen bedömde de själva att de fått bättre sömn, motion och mer tid för umgänge, till exempel med äldre släktingar. Vid jämförelse med en kontrollgrupp i motsvarande arbeten hade deltagarna fått bättre kondition. Sjukskrivningarna gick också ned mer än i kontrollgruppen, men det resultatet var inte statistiskt säkerställt.

Under senare år har flera försök med förkortad arbetstid gjorts, både i Sverige och andra länder. Ett av de mest uppmärksammade ägde rum i Storbritannien 2022, då 61 företag med omkring 3 000 anställda införde fyradagarsvecka med full lön. Försöket varade i ett halvår, och flertalet företag fortsatte efter det. 18 företag permanentade fyradagarsveckan.

Den här typen av försök uppmuntras och stöds av den internationella icke vinstdrivande organisationen 4 Day Week. Omkring 600 företag i olika länder har anslutit sig och minskat arbetstiden med 20 procent, och en global forskningsstudie pågår, berättar Anna-Carin Alderin, som är nationell partner för 4 Day Week i Sverige. De nationella uppföljningarna som gjorts i samverkan med forskare är positiva, säger hon.

– Generellt levererar företagen samma värde eller bättre. Och personalen värdesätter initiativet, blir mer engagerade och mindre stressade. De lever hälsosammare vad gäller träning, kost och sömn, och man ser även att samarbetet ökar. Dessutom blir det enklare att både behålla och attrahera personal.

Planen är att en svensk forskningsstudie ska starta i höst, ledd av forskaren Lena Lid Falkman vid Karlstads universitet.

Arbetstidsförkortningar kan genomföras genom lokala överenskommelser, som i 4 Day Weeks upplägg. De kan också åstadkommas genom branschvisa avtal eller med lagstiftning som tvingar arbetsgivare att anpassa sig till en ny nationell arbetstidsnorm. Den senaste gången en ny norm sattes i lag var 1973, då 40-timmarsveckan infördes.

Enligt en statlig arbetstidsutredning fanns det 2018 ett fyrtiotal avtal om så kallade arbetstidskonton på den svenska arbetsmarknaden. Ett av dessa avtal är industriavtalet, som successivt ska bygga upp en tidsbank på 100 timmar per år för varje anställd. De kan tas ut som ledighet, men även i form av pensionsavsättning eller pengar.

ST, som tidigare krävt sex timmars arbetsdag men numera bara har allmänna formuleringar om kortare arbetstid i förbundets program, har också försökt komma fram förhandlingsvägen. Det har dock stött på hårt motstånd från Arbetsgivarverket, arbetsgivarorganisationen på myndighetsområdet, säger STs ordförande Britta Lejon. Det finns visserligen en partsgemensam arbetsgrupp om arbetstidsfrågor – som ska diskutera förläggning, inflytande och arbetstidsmått – men hittills syns inga resultat, konstaterar hon.

– Jag trodde att man efter pandemin skulle kunna hitta lösningar tillsammans. Men än så länge har det inte hänt ett skrutt, och jag tror att vi får tillbaka frågan olöst i nästa avtalsrörelse, säger Britta Lejon.

I årets avtalsrörelse har kraven på förkortad arbetstid fått ny kraft, men samtidigt visat på skilda synsätt i den fackliga världen. Fem fackförbund – Vision, Kommunal, Akademikerförbundet SSR, DIK och Transportarbetareförbundet – undertecknade i februari en debattartikel i Aftonbladet med krav på en lagstiftad sänkning av arbetstiden.

Andra fackförbund väljer avtalsvägen. Vårdförbundet begärde i årets avtalsförhandlingar en nivå över industrins ”märke” och förkortad veckoarbetstid, ”hållbara heltider”. Förbundets förhandlingschef Annelie Söderberg säger att en lag kanske skulle kunna vara ett moraliskt stöd, men att förkortningarna behöver börja nu och anpassas till vårdens förhållanden. Hon framhåller att hälso- och sjukvården är en sektor där arbetet ofta bedrivs dygnet runt, med påfrestande scheman och krav på fysisk – och mental – närvaro hela arbetstiden. Skillnaderna mot kontorsarbete har accentuerats med distansarbetet under och efter pandemin, anser hon.

– Redan när 40-timmarsnormen infördes var det kontor och industri man tänkte på. Och nu är det som två skilda världar, säger Annelie Söderberg.

Var tredje medlem i Vårdförbundet, och hälften av landets barnmorskor, arbetar deltid. När de får frågan om varför är det vanligaste svaret att de inte skulle orka heltid. Det förekommer till och med att nyexaminerade startar sitt arbetsliv på deltid, enligt Annelie Söderberg, och det är vanligt att arbeta deltid under en stor del av arbetslivet.

– De rättar sin plånbok efter sin hälsa, men kommer att sluta som fattigpensionärer. Arbetstiden är den viktigaste frågan för våra medlemmar, och vi vill se en förändring, säger Annelie Söderberg.

Motparten på arbetsgivarsidan, Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, har dock inte övertygats av de fackliga argumenten. Även om kortare arbetstid i försök visat sig främja anställdas hälsa, förutsätter en arbetstidsförkortning att arbetsgivarna har ekonomi för det, skriver SKRs förhandlingschef Jeanette Hedberg på arbetsgivarorganisationens sajt. Enligt henne skulle en arbetstidsförkortning med två timmar per vecka för anställda med kontaktyrken i kommuner och regioner kosta 24 miljarder kronor.

Jeanette Hedberg framhåller också den offentliga sektorns problem med kompetensförsörjning: ”Att förkorta arbetstiden i ett läge där det redan saknas personal, och det är väldigt svårt att rekrytera fler, kommer sannolikt att leda till att bördan på befintlig personal ökar ännu mer eftersom jobbet fortfarande måste göras”, skriver hon.

Det största fackförbundet inom industrin, Unionen, har inte ställt sig bakom kraven på en lagstiftad arbetstidsförkortning. Det är bättre att parterna gör fördelningen mellan tid och pengar inom det givna löneutrymmet, anser förbundet. ”Det finns inga gratisluncher. Vi tror inte att lagstiftaren med ett alexanderhugg kan lösa det”, har Unionens förhandlingschef Martin Wästfelt sagt till tidningen Arbetsvärlden.

Unionen har sannolikt de andra facken inom industrin bakom sig i det ställningstagandet, bedömer Mats Essemyr, som under 25 år jobbade med arbetstidsfrågan på TCO. I en rapport som han nyligen skrivit på uppdrag av den TCO-anknutna tankesmedjan Futurion framhåller han att facken historiskt har velat ha avtalslösningar snarare än lagstiftning, för att behålla kontrollen över löneutrymmet. Överlag har facken prioriterat högre lön, konstaterar Mats Essemyr.

LO-förbundet Kommunal är ett exempel på att det kan leda till slitningar. Många av förbundets medlemmar har tunga, lågavlönade arbeten i vård och omsorg och saknar möjlighet att arbeta på distans. Under flera årtionden krävde Kommunal 30 timmars arbetsvecka, men 2006 svängde förbundet. 30-timmarsveckan blev en ”vision” och inte ett mål. I stället hamnade rätten till heltid i blickpunkten – ofrivillig deltid uppfattades som ett större problem än arbetstidsmåttet.

Förbundets kongress 2019 antog en rapport om arbetstidsförkortning med titeln Tid är pengar. Enligt förbundets beräkningar skulle det med bibehållna reallöner ta 22 år att nå målet sex timmars arbetsdag. Löneutvecklingen skulle under tiden bli sämre än för industriarbetare. Kommunals ledning avvisade därför kravet.

Men inför Kommunals kongress 2022 hade över 360 motioner med krav på kortare arbetstid lämnats in, och motionärerna fick kongressen med sig. Beslutet blev att förbundet ska verka för både ett förkortat arbetstidsmått i avtalen och ett politiskt beslut om 30 timmars arbetsvecka med bibehållen lön.

STs ordförande Britta Lejon anser för sin del att arbetstidsförkortning behöver åstadkommas genom en kombination av lagstiftning och förbättringar i avtal.

– Fördelen med lagstiftning är att den gäller för hela arbetsmarknaden. En risk är annars att branscher där det är lättare att effektivisera, såsom industrin, får kortare arbetstid än andra. Industrin är en mansdominerad bransch, och det skulle spä på den ojämlikhet som redan finns, säger hon.

Mats Essemyr varnar däremot i sin rapport för Futurion för en lagstiftad generell arbetstidsförkortning. Arbetsgivarnas kostnader för reformen skulle leda till att löneutrymmet blir mindre, säger han. Därmed skulle facken få mindre att erbjuda medlemmarna och förlora en del av sin relevans, och den fackliga anslutningsgraden skulle sjunka.

Nationalekonomen Stig Tegle har en annan uppfattning och förespråkar lagstiftning.

– De stora förändringarna internationellt och historiskt är ändrad normalarbetstid per vecka i lag. Normalarbetstiden styr folks tänkande. Det blir också mindre skillnader i hur mycket människor faktiskt arbetar, säger han.

Arbetsmarknadens parter kommer ändå att vara starkt involverade via kollektivavtalssystemet, menar han.

– Det praktiska genomförandet kan anpassas till olika branscher genom avtal, det behöver inte vara så centralstyrt. Det var så 40-timmarsveckan infördes.

Den starka ambitionen hos många fackförbund att förkorta arbetstiden backas upp av förändringar i den allmänna opinionen. Svenskarna vill jobba mindre – men är samtidigt tveksamma till att hålla tillbaka löneutvecklingen. I en undersökning som Futurion lät Novus göra var sju av tio svarande positiva till att förkorta arbetstiden. Men färre än hälften, 43 procent, var beredda att avstå kommande löneökningar för att få en kortare arbetstid. Fyra av tio svarade nej, och resten var tveksamma.

SOM-institutet vid Göteborgs universitet har följt frågan under lång tid i sina enkäter, men då specifikt frågat om det gamla kravet på sex timmars arbetsdag. Stödet för det var som starkast vid mätningarnas början i mitten av 1990-talet, 61 procent, men minskade sedan. Efter en uppåtgående trend under senare år stöds 6-timmarsdagen i dag av en knapp majoritet, 54 procent.

Men i Sveriges riksdag finns ingen sådan majoritet, och de flesta partier står kvar i gamla positioner. Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill sedan länge lagstifta om förkortad arbetstid. De borgerliga regeringspartierna och Sverigedemokraterna är emot, med argument som att det leder till ökade kostnader för både den offentliga sektorn och företagen, och att det redan råder kompetensbrist på flera områden. Centerpartiet har uttryckt att frågan bör hanteras av arbetsmarknadens parter.

Camilla Mårtensen, som är riksdagsledamot för Liberalerna och sitter i arbetsmarknadsutskottet, säger att hon inte tror på en generell arbetstidsförkortning inom överskådlig framtid.

– Vi ser inte att det fungerar, varken praktiskt eller ekonomiskt. Det kommer att saknas arbetskraft. Det kan komma ett tekniksprång som förändrar läget, men det vet vi inte i dag, säger hon.

Hon är dock positiv till överenskommelser om kortare arbetstid i avtal. Hon ser det också som värdefullt att många har fått lättare att få ihop sitt livspussel tack vare distansarbetet.

– Men i många yrken kan man inte distansarbeta, och det måste vi lära oss att hantera på något sätt.

Socialdemokraternas initiativ att pröva frågan om arbetstidsförkortning i en intern arbetsgrupp har ändå satt spår inom Liberalerna.

– Det är klart att vi också börjat diskutera detta. Det är en levande fråga, säger Camilla Mårtensen.

Annika Strandhäll, som är ordförande i den socialdemokratiska arbetsgrupp som behandlar arbetstidsfrågan, har intrycket att ämnet diskuteras även i andra borgerliga partier.

– De måste förhålla sig till att vi driver frågan. Men historiskt har högern varit emot alla arbetstidsreformer, så jag har inte jättestora förhoppningar. Om arbetstidsförkortning blir konkret socialdemokratisk politik blir det säkerligen en politisk stridsfråga i den kommande valrörelsen, säger hon.

Ett viktigt skäl till att Socialdemokraterna nu tar upp frågan efter många års tystnad är de ökande klyftorna i arbetslivets villkor, säger Annika Strandhäll.

– Stora tjänstemannagrupper har fått en större flexibilitet, kan jobba hemma och vobba. För kvinnodominerade grupper, i LO och i vård och omsorg, har utvecklingen tvärtom gått mot mer kontroll och precisionsstyrning av arbetstiden. Dessutom har mansdominerade yrken i många fall fått kortare arbetstid genom avtal.

Socialdemokraternas arbetsgrupp ska lämna sitt förslag 7 juni, och Annika Strandhäll vill inte uttala sig om vilka konkreta förslag som nu diskuteras. Arbetstidsexperten Mats Essemyr gissar att det blir ett modest förslag, kanske en minskning till 38 timmars arbetsvecka.

– En sådan mindre minskning kan åstadkommas utan större problem, säger han.

En arbetstidsförkortning i större skala har givetvis större inverkan på samhällsekonomin. Mats Essemyrs bedömning är att det framför allt är den offentliga sektorn som skulle få svårt med ekonomin, då den kan ha svårare än den privata sektorn att öka produktiviteten. Han tror att en lagstiftad arbetstidsförkortning kommer att kräva skattehöjningar.

– Det är enda sättet, och ingen är riktigt intresserad av att prata om det.

Även nationalekonomen Stig Tegle tror att skattehöjningar är nödvändiga för att klara den offentliga sektorns behov vid en arbetstidsförkortning.

– Men produktiviteten kan öka genom bättre kvalitet, mindre sjukskrivningar och större trivsel när de anställda är mer utvilade, säger han.

Stig Tegle framhåller att det främst är kommuner och regioner som får ökade lönekostnader. Staten kan däremot i viss mån minska sina utgifter för a-kassa och sjukförsäkring, om fler kommer i jobb och färre blir sjuka.

Han tror att även en större arbetstidsförkortning är genomförbar utan att det vållar stora konvulsioner.

– De arbetstidsförkortningar som gjorts ända sedan 1920 har inte märkts ekonomiskt. De syns inte i statistiken över ekonomisk tillväxt.

Stig Tegle skrev 2015 en rapport för Katalys, där han och ekonomhistorikern Erik Hegelund beräknade kostnaderna för att minska veckoarbetstiden till 35 timmar. I deras scenario kortas arbetstiden med en timme per år under fem års tid, med bibehållen lön.

De räknar med att den privata sektorn kompenserar hälften av produktionsminskningen med ökad produktivitet, medan den offentliga sektorn enligt kalkylen måste ersättas för all förlust av arbetstid. Det innebär en kommunalskattehöjning – eller annan finansiering – med sammanlagt 1,3 procent efter fem år. För den statliga sektorn krävs en skattehöjning med 0,2 procent.

En successiv sänkning av arbetstiden till 35 timmar skulle minska tillväxten av bruttonationalprodukten, BNP, med 0,6 procentenheter per år, enligt rapporten. Om BNP annars skulle ha ökat med 2 procent blir den årliga ökningen alltså i stället 1,4 procent.

En arbetstidsreform skulle också öka behovet av arbetskraft. Samtidigt understryker författarna att en 35-timmarsvecka inte löser problemet med arbetslösheten. Enligt rapporten skulle en del deltider i kommuner och regioner sannolikt omvandlas till – kortare – heltider.

Flera europeiska länder har kortat arbetstiden genom lag eller avtal. I Norge är normalarbetstiden 37,5 timmar, i Danmark 37, i Island 35 och i Tyskland har det stora fackförbundet IG Metall 35 timmars arbetsvecka. Det mest omtalade exemplet är Frankrikes 35-timmarsvecka från år 2000.

Sverige har bland de längsta arbetsveckorna i Europa, 38,9 timmar, om man utgår från den överenskomna arbetstiden. Bara grekerna och österrikarna arbetar mer.

Men lagar och avtal om arbetstid får inte alltid fullt genomslag. I Frankrike, exempelvis, har 35-timmarsveckan underminerats av liberalare övertidsregler.

Så hur mycket tid tillbringar svenskarna på arbetet? Mats Essemyr framhåller i sin rapport för Futurion att den genomsnittliga arbetstiden dras ned av sjukskrivningar, vård av barn, längre semester, föräldraledighet och studieledigheter. Det har medfört att den faktiskt arbetade tiden i Sverige endast uppgår till drygt 30 timmar i veckan.

På sätt och vis kan sextimmarsdagen redan sägas vara införd, men människor upplever det inte så eftersom ledigheterna fördelas olika, menar Mats Essemyr. 

– Även om inte veckoarbetstiden har kortats har ledigheterna ökat genom politiska beslut, säger han.

Mats Essemyr tycker därför att antalet arbetade timmar per år, årsarbetstid, är ett bättre mått än veckoarbetstid. Och i OECDs statistik för årsarbetstid hamnar Sverige i bottenskiktet med 1 440 timmar. Bara Nederländerna, Norge, Danmark och Tyskland har kortare årsarbetstid.

Å andra sidan är andelen som är i jobb större i Sverige än i de flesta andra länder, vilket ökar den totala mängden arbetade timmar. Den kvinnliga förvärvsfrekvensen ligger nära toppen i EU, och andelen heltidsarbetande har ökat kraftigt över tid. Även männens sysselsättningsnivå tillhör de högsta.

Ett lands samlade arbetsinsats hänger också på hur långt vårt arbetsliv är, livsarbetstiden. Enligt EUs statistikorgan Eurostat förväntas människor i Sverige jobba under i genomsnitt 42,6 år. Det är näst mest bland EU-länderna.

Dagens arbetstidsdebatt mynnar ut i frågan om hur de värden som arbetet skapar ska användas. Sedan 40-timmarsveckan infördes har vi blivit mer produktiva. Mellan 1981 och 2023 har BNP per person, i fasta priser, ökat från knappt 290 000 kronor till 565 000 kronor. En stor del av det har, som arbetstidsexperten Mats Essemyr påpekar, tagits ut i högre löner och ökad materiell välfärd.

Den ständigt ökande konsumtionen har ökat vår påverkan på jordens klimat, och en del debattörer anser att det är skäl nog för att minska både den ekonomiska tillväxten och arbetstiden. En av dem är samhällsforskaren Christer Sanne. Han har skrivit en bok med titeln Keynes barnbarn, och berättar att den berömde brittiske nationalekonomen John Maynard Keynes förutspådde att hans barnbarn endast skulle behöva arbeta 15 timmar i veckan, tack vare produktivitetsutvecklingen.

Keynes dog 1946, och arbetstidsmåttet har inte ändrats i den takt han föreställde sig. Men det är dags att ta nästa steg, anser Christer Sanne.

– Vi i de rika länderna har ett starkt behov av att skära ned och jobba mindre för att rädda miljön, säger han.

Enligt Mats Essemyr är förkortad arbetstid med motsvarande sänkt lön ”ett budskap som inte många aktörer mäktar att kommunicera”. Men Christer Sanne tror att många skulle vara nöjda med en något lägre materiell standard, kanske på 1980-talets nivå. Klimatdebatten borde ta fasta på den här typen av större grepp, tycker han, snarare än att handla om hur folk ska bete sig med bilkörning, klädinköp och matvanor.

– Det enskilt bästa man kan göra för miljön är att jobba mindre. Visst är det en uppoffring att dra ned på konsumtionen. Men man får något för det.

Minskande arbetstid en internationell trend

De flesta jobbar för pengarna och inte för nöjet, och allt eftersom vi blir rikare väljer vi mer fritid. Det är därför arbetstiden sjunker långsamt över tid, säger nationalekonomen Per Krusell.

Ekonomiskt välmående länder har hög BNP och hög produktivitet – och en långsiktigt minskande arbetstid. Det visar en forskningsstudie av Per Krusell och Timo Boppart, båda professorer i nationalekonomi och verksamma vid Institutet för internationell ekonomi vid Stockholms universitet.

– När man tittar på lång sikt är det väldigt tydligt att människor drar ned på arbetstiden när de får mer ekonomiska resurser. Men eftersom det går långsamt är förändringen inte så synlig, säger Per Krusell.

I genomsnitt har den arbetade tiden minskat med 0,5 procent per år sedan 1870 i den rika delen av världen. Enligt Per Krusell och Timo Boppart är drivkraften individers val.

– I ett givet ögonblick kanske det inte är möjligt för individen att frångå det heltidsmått som gäller, men både lagstiftning och avtal anpassar sig till vad folk vill, säger Per Krusell.

I en vetenskaplig artikel gör Krusell och Boppart prognosen att arbetstiden kommer att minska även i fortsättningen, och att ”detta är något bra så länge produktiviteten fortsätter att öka”.

Nationalekonomer gör bedömningar utifrån två möjliga, motsatta effekter av högre löner. Den ena effekten är att människor väljer att arbeta mer eftersom det är så lönsamt, den andra är att lönen möjliggör – och gör det attraktivt – att ha mer fritid.

Per Krusell och Timo Boppart anser att den senare effekten överväger något, vilket driver på arbetstidsförkortningar. Andra nationalekonomer anser dock att arbetstiden kommer att ligga fast oavsett höjd produktivitet.

– Det har man utgått från i USA, där antalet arbetade timmar inte minskar på samma sätt som i Europa. Men vi kan se att USA är ett undantag, säger Per Krusell.

Som ytterligare stöd för sin tes anför han det ”naturliga experimentet” med lotterivinster. Människor som vinner pengar på lotteri arbetar mindre.

– Det sker inte omedelbart, men de justerar långsamt ned sin arbetstid.