Nybyggare när staten flyttar norrut

Det råder febril eftermiddagsaktivitet kring köksbordet i den nyss så tysta villan på Linnégatan i Östersund. Husets tre barn har kommit hem från skola och dagis, och nu är det mellanmål som gäller. Edith, snart sju år, brygger kaffe till pappa Hans medan småbröderna Alve och Henning, fem och två år, fyller på energidepåerna med juice.

Tillvaron i trävillan – barnens nya lekkamrater, de nya vardagsrutinerna – är en konsekvens av den förra regeringens beslut att omlokalisera en rad myndigheter från Stockholm till andra delar av landet som kompensation för försvarsnedläggningarna. Familjefadern Hans ten Berg är anställd på Statens folkhälsoinstitut, en myndighet som sedan hösten 2005 är i färd med att flytta all sin verksamhet till Östersund. Den 1 juli i år ska den nya organisationen vara klar. Hans flyttade upp med familjen i april förra året, och har så smått börjat rota sig såväl privat som på den nya arbetsplatsen.

–Det är många processer samtidigt, säger han. Att vara ny i Östersund och orientera sig i en ny stad. Att flytta med barnen. För mig var det känslomässigt jobbigt att ta dem från en miljö de vuxit upp i och vant sig vid. En ny arbetsplats, nya medarbetare som kommer från vecka till vecka. Och sedan den politiska processen i höstas, med väntan på regleringsbrev, oro och ovisshet. Arbetslivsinstitutet lades ju ner. Det har varit ganska turbulent.

Som en bomb i personalrummet

Hans ten Berg började på Statens folkhälsoinstitut som vikarie hösten 2004. Arbetet flöt på bra, och på Avdelningen för samhälle och hälsa lät man förstå att Hans skulle få fortsätta efter vikariatets slut i februari 2005. Det var ungefär då som omlokaliseringsplanerna slog ner som en bomb i personalrummet.

–Det fanns ju en oro, det hade läckt lite innan. Man hade spekulerat om Karlstad, och många som bodde i Mälardalen tänkte att man i värsta fall kunde pendla. Och så blev det Östersund! Jag var den enda som var positiv och kunde skoja om det. Då skrattade de andra, det blev ju lite galghumor. Men jag har förstått att det var jobbigt för många, lite som en krisreaktion. Först blir man ledsen och arg. Sedan blir det bättre och man pratar om det, och sedan när tiden går blir det tyngre igen.

I valet mellan ett osäkert vikariat på en myndighet i gungning och pappaledighet med sonen Henning valde Hans ten Berg det senare. Hösten 2005, efter att regeringen slagit fast flyttplanerna, hade villkoren klarnat för Statens folkhälsoinstitut. Hans kontaktades av sin förra chef och uppmanades söka ett antal nyutlysta utredartjänster. Så snart han fick besked om att han fått tjänsten i oktober 2005 åkte hela familjen till Östersund för att titta på hus. Tanken på att flytta norrut var inte ny. Lägenheten i Stockholm började bli trång, och både Hans och hans fru har sina rötter i Norrland.

Dags att lämna storstaden

–Jag längtade hemåt på något sätt. Jag kände mig aldrig riktigt hemma i Stockholm. Det passar mig bättre att bo så här än att bo i en storstad.

Ungefär så hade tongångarna gått även hemma hos kollegan Johanna Ahnquist. Efter sju år i Stockholm tyckte hon och maken att det började bli dags att lämna storstaden. Johanna Ahnquist är den enda av 150 fast anställda från den gamla organisationen som har nappat på erbjudandet om att flytta med till Östersund.

–Första beskedet kom som en chock. Och eftersom jag var nästan helt nyanställd tänkte jag »hur ska det här gå?«. Då visste vi heller inte vilken ort det skulle bli.

När det stod klart att verksamheten skulle flyttas till Östersund blev Johanna Ahnquist glatt överraskad, lockad av möjligheterna till friluftsliv i vinterklimat.

–Men det var dubbelt, måste jag säga. Mina kolleger var jätteledsna. Jag försökte ligga lite lågt och inte prata om flytten.

Till en början befarade myndigheten stora problem med att ersätta förlorad kompetens när så få av de tidigare anställda flyttade med. Så har det inte blivit, snarare tvärt om. Tjänsterna har tillsatts av välmeriterade sökande från hela landet.

–Det är generellt högre utbildningsnivå på de personer som jobbar här i dag, och utbildningarna svarar bra mot de uppgifter vi har, säger Hans ten Berg. Å andra sidan saknar man erfarenheten. I början anställdes väldigt mycket unga människor. Då kunde jag känna att det här blir nog inte så bra. Men det har ändrats.

Genomsnittsåldern har sjunkit med ungefär fem år, och ligger i Östersund nu strax över 41 år. Sammanlagt 188 personer står i dag på institutets lönelista, vilket motsvarar drygt 130 heltidstjänster. Ett 80-tal personer har sin arbetsplats i Östersund. Många av de anställda är emellertid inne i omställningsåtgärder av olika slag. En del har accepterat pensionsavtal, andra har övergått till konsultverksamhet. Bara 15 personer har anmält intresse för att pendla inom ramarna för det tvååriga avtal som träder i kraft i juli, flera har redan fallit bort sedan de fått andra jobb. Målsättningen är att myndigheten ska ha 120 anställda vid kommande årsskifte.

Kunskapsöverföring utan system

Det har varit lite si och så med kunskapsöverföringen från gamla utredare till de nya ersättarna i Jämtland. Fullt förståeligt, tycker Johanna Ahnquist. Många tidigare anställda är fortfarande ledsna och besvikna.

–Känner man sig sviken är man inte lika villig att dela med sig, säger hon. Jag tycker att ledningen kunde ha byggt upp något slags system för vad utredarna ska lämna ifrån sig, och börjat tidigare så att man fångar upp folk innan de hinner sluta.

Hans ten Berg tycker att det har varit svårt att introducera nya medarbetare utan någon övergripande plan för hur överlämningen ska gå till. Kvaliteten har i slutändan berott på inställningen hos den som har lämnat över.

–Det har skett i god kollegial anda, men inte så systematiskt, säger han.

Den nyrekryterade personalen ska nu forma en ny organisation. Det är en stor utmaning, konstaterar Hans ten Berg.

–Även om sakfrågor och regleringsbrev består så ska de tolkas av nya människor. Vi ska skapa ett institut på nytt igen, med nya medarbetare. Samtidigt ska vi sköta frågorna med samma professionalitet som de gamla medarbetarna gjorde tidigare. Ambitionen finns där, men inte tiden.

Den nya arbetsplatsen är inrymd i ett k-märkt gammalt militärt kalsongförråd på Mittuniversitetets campusområde, med takbjälkar, snedtak och ljusa, öppna ytor. Många skrivbord står fortfarande tomma i väntan på blivande kolleger som ännu inte har anställts.

–Det är verkligen en mysig miljö att jobba i. Men öppet kontorslandskap tror jag ingen tyckte var bra, säger Hans och syftar på att 55 personer tills helt nyligen trängdes här innan Kronofogdemyndighetens nybyggda hus stod klart för inflyttning.

–Det var väldigt stimmigt och ingen bra arbetsmiljö.

Oprövade kort i det fackliga arbetet

Diskussionerna kring arbetsplatsens utformning är ständigt aktuella, men sker ännu i tämligen lösa former. Flytten från Stockholm har fått konsekvenser för det fackliga arbetet. Hans ten Berg och tre kolleger har med hjälp av STs regionala ombudsman bildat en interimistisk styrelse i väntan på att hela organisationen förflyttas till Östersund. Den gamla styrelsen är kvar i Stockholm, men ordföranden är en av dem som har hunnit sluta sin anställning. I dag finns cirka 15 ST-medlemmar på plats i Östersund, samtliga nyanställda.

–Jag tycker att ST har gjort ett bra förarbete, säger Hans. De var tidigt här och vände sig till flera myndigheter samtidigt, pratade om hur vi ska organisera oss. Nu är det upp till oss. Ingen i styrelsen har jobbat fackligt tidigare. Det är jag själv lite orolig för. Det är ovisst vilket engagemang det blir här.

Johanna Ahnquist är Sacoansluten och skyddsombud, och vittnar om en liknande klyfta mellan den fackliga verksamheten i Stockholm och Östersund. Aktiviteterna får olika perspektiv när en del medlemmar har siktet inställt på avveckling, medan andra försöker bygga upp något nytt på annat håll.

–Alla anställda i Östersund har varit på framtidsdagar där vi suttit ner och pratat om hur vi vill ha det, säger Johanna Ahnquist. Vi hoppas att det ska förvaltas väl och att ledningen ska fortsätta låta oss vara delaktiga.

En omtvistad myndighet

Framtiden för den nygamla myndigheten är delvis höljd i dunkel för de anställda. Översynen av hela myndighetsstrukturen och förvaltningsministerns uttalanden om Statens folkhälsoinstitut kastar en skugga över verksamheten. Hans ten Berg vet att folk är bekymrade för institutets överlevnad.

–Missnöjet har framför allt handlat om den stora otydligheten under hösten. Väntan på regleringsbrevet kändes ovanligt lång, den nya regeringen hade vaga viljeyttringar om hur det skulle bli. Ett tag var man orolig att vi inte skulle få fortsätta.

Men nu är det andra frågor som är viktigare och mer akuta, anser han. Man har ju en helt ny verksamhet att få fart på.

–För att det ska fungera bra måste det vara stort inflytande och stor delaktighet bland medarbetarna. Samtidigt: är man ny på jobbet är man mån om att göra bra ifrån sig. Det är en motsättning – hur ska vi hinna? Det känns lite som att ha massa sand i händerna som sipprar ut.

–Men så är det, säger han sedan och rycker på axlarna. Man vill ha en färdig organisation, att allt ska vara tydligt. Man blir helt enkelt otålig.