Nu blir det fler bullar i Värmland
En värmländsk färgklick drar sig tillbaka. Det är Anna-Greta Johansson, STs andre vice ordförande, som går i pension. En fot ska hon ha kvar hos polisen så favorithobbyn bullbak blir på deltid.
Du är något av ”facklig räv”, hur länge har du haft fackliga uppdrag?
– Sedan 1965 när jag arbetade på polisen i Hagfors. Men mitt första jobb var som skrivbiträde i Munkfors nio år tidigare och då fick jag först gå på prov i 14 dagar – utan lön!
Vad har varit mest minnesvärt genom åren?
– Möten med människor och förtroendevalda, det är det som är glöden i den fackliga verksamheten. Men menar du en speciell händelse så är det Estoniakatastrofen 1994. 63 lokala företrädare för ST-Polisväsende, alla från Stockholmsområdet, följde med fartyget i djupet. Jag kände många personligen.
Hur gick det att hantera Estoniakatastrofen?
– Först var det kaos, men sedan svetsades vi samman starkt. Vi skapade nätverk och sökte stöd hos varandra. I Stockholm kände medlemmarna fackligt ansvar och bildade snabbt en styrelse. Men det tog tid att hämta sig…
Några andra viktiga händelser?
– När jag blev ordförande för ST-Polisväsende 1984 omorganiserades polisen och löneförhandlingarna var tuffa. I första lönebudet från dåvarande Avtalsverket fanns vi civilanställda inte ens nämnda. Vi har haft ett antal tuffa lönerörelser genom åren men uppsägningarna 1995/96 var nog de värsta plus all oordning i polisens ekonomi. Viktiga var också diskussionen om att ST och SIF skulle gå samman en gång och Trioprojektet med HTF, SKTF och FF. Det tvingade oss att se lite djupare på oss själva, på vår styrka och våra svagheter.
Vad vill du helst bli förknippad med som facklig företrädare?
– Jag vet att medlemmarna gillat att jag vågat säga ifrån när det behövts. Jag har nog varit ganska orädd. Min första insändare skrev jag när jag var tolv år till skoltidningen. Jag hade hört rykten att man ville lägga ner skolan hemma i byn. Redan då reagerade jag mot nedläggningar!
Facket har varit något av ditt liv, vad ska du göra nu?
– Förutom att umgås mer med min familj – make, två döttrar och sex barnbarn – ska jag fortsätta att jobba för polisen i Värmland med utvecklings- och organisationsfrågor. Kanske startar jag också en liten Afrikashop i Hagfors, där jag kan sälja afrikanska bijouterier och hantverk. Inspiration till det har jag fått genom att jag ansvarat för STs kvinnoprojekt i Afrika.
Vad har Afrikaprojektet betytt för dig?
– Mycket. Det förändrade min syn på livet. Jag följer fortfarande hur det går för kvinnorna där. Nyligen kom jag hem från Mali, Tchad, Niger och Burkina Faso. Det har hänt en hel del. Vid första besöket där satt kvinnorna vid ett särskilt bord och deltog inte i diskussionerna. Men vi drog med dem i samtalen och nu har männen insett att detta är viktigt.
Hur känns det inför din sista kongress som aktiv facklig företrädare?
– Vemodigt, framför allt kommer jag att sakna alla jag jobbat tillsammans med. Men bara för att jag slutar ett uppdrag behöver jag ju inte upphöra att skapa opinion för viktiga fackliga frågor! Samtidigt känns det skönt att kunna vidarebefordra frågor till dem som är aktiva. Jag tror att jag sått frön som fortsätter att gro. Och så är det skönt att klockan inte ringer varje måndagsmorgon 4.30. Jag har ju arbetat i Stockholm måndag–fredag de senaste åren.
