Normen som ger ohälsa på jobbet

Många homo- och bisexuella håller tyst på jobbet om sin sexuella läggning. Det beror på heteronormen, anser Karol Vieker. Hon har under många år varit ute på företag och myndigheter som utbildare för RFSL, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter.

Heteronormen är också tema för sommarens Pride-festival. Men vad betyder det egentligen?

– Heteronormen betyder att alla är hetero tills något annat bevisas, säger Karol Vieker. Man behöver aldrig »komma ut« som hetero.

– En annan innebörd är att män och kvinnor ska vara på ett visst sätt för att uppfattas som »riktiga« män och kvinnor. Och i hela samhället har det manliga högre status. En kaxig liten tjej blir en pojkflicka, men en pojke som är mjuk och tillbakadragen – vi har inte ens ett ord för det.

Hur visar sig normen på våra arbetsplatser?

– I Sverige tror jag inte att man som HBT-person blir allvarligt diskriminerad så ofta i arbetslivet. Men man upplever många begränsningar, och den största gäller nog öppenheten. Arbetslivsinstitutet gjorde en studie 2003 som visade att omkring hälften av homo- och bisexuella inte är öppna på jobbet om sin läggning. Det innebär att man sällan eller aldrig kan säga något om sitt privatliv. Många avstår helt från personliga samtal med kollegor.

Jag hörde om en lärare som berättade för varje ny klass att han är homosexuell. Är inte det lite demonstrativt?

– Nej, jag tycker att läraren var modig! Om någon vid en presentation i en klass berättade att han är gift med en kvinna och har tre barn skulle det aldrig komma upp till diskussion. Som lärare använder man också ofta sitt eget liv som exempel. I matematiken kan en uppgift handla om att »min fru Birgitta och jag köper ett hus«. Men om den manlige läraren hade en man och använde honom som exempel skulle det uppfattas som att man skyltar med sin läggning. Homo- och bisexuellas familjerelationer upplevs som mer privata.

Hur påverkar heteronormen människor som står utanför den?

– Arbetslivsinstitutets studie visade att personer som inte är öppna löper 30 procents större risk för ohälsa än de som är öppna. Och det säger ju sig självt att det leder till stress om man alltid måste dölja viktiga förhållanden. Man kan kanske inte fråga sin arbetskamrat om tips inför Barcelonaresan, för att man är rädd för att få frågor tillbaka om vem man reser med.

– En annan undersökning från Folkhälsoinstitutet visar att de flesta människor mår ganska bra, men bland dem som inte gör det har homo- och bisexuella sämre hälsa än heterosexuella, och transpersoner ligger ännu sämre till. Särskilt bland unga är självmordstankar vanliga. Så heteronormen är i högsta grad en folkhälsofråga.

Har bögar svårare att bli accepterade än lesbiska kvinnor?

– Både och. De drabbas av den starka stereotypen av den homosexuelle mannen som en 30-åring i storstad, en modeintresserad schlagerälskare. Man tänker sig exempelvis inte en man i rullstol. De råkar också ut för mycket fler hatbrott. Men homosexuella män har det lättare på så sätt att de syns mycket i media, och även inom HBT-rörelsen. Lesbiska kvinnor och deras sexualitet syns inte på samma sätt. Föreställningen är att »de dricker örtte och spelar Monopol«.

Är attityderna olika på kvinnodominerade och mansdominerade arbetsplatser?

– Det finns tyvärr inte så mycket forskning om det. Men en studie visar att kränkande jargong är mer uttalad på mansdominerade arbetsplatser. På kvinnodominerade arbetsplatser blir det mer subtilt, och bakom ryggen. Vad är värst? För min del kan jag inte dra slutsatsen att det är värre på mansdominerade jobb.

Anser dina kursdeltagare att normen råder på deras arbetsplatser?

– Nej, ofta säger man att »vi förstår problemen, men här har vi högt i tak«. Men frågan är högt i tak för vem? Hur låter jargongen i fikarummet? Vad säger man till exempel om de öppet homosexuella sångarna i Melodifestivalen?

– När man frågar människor om det förekommer kränkande jargong på arbetsplatsen svarar homo- och bisexuella i högre utsträckning än heterosexuella att det gör det. Det här är också ett uttryck för heteronormen – de som ingår i normen uppfattar ofta inte att kommentarer kan upplevas som kränkande.

Hur ska man agera för att inte styras av normen?

– Jag får ofta frågor om vad man kan säga och inte säga. Men det viktiga är att få upp medvetenheten. Är jag öppen för att den här personen kanske inte har samma identitet som jag? Det kan man visa genom att ställa könsneutrala frågor, till exempel »har du en partner?« Många tycker att det inte spelar så stor roll om man till exempel frågar en kvinna om hon har en pojkvän. Men som homosexuell har man fått den frågan så många gånger att man är rätt trött på den. Man är less på att alltid pekas ut som annorlunda när man hamnar i nya situationer. Man tvingas också att ta ställning i varje ny situation: ska jag »komma ut« den här gången också?

Att berätta om en kollegas sexuella läggning kallas att »outa«. Är det fel?

– Har du fått ett förtroende ska du vårda det. Men du kan underlätta för personen genom att fråga om hon eller han vill att du sprider det vidare. Det kan ibland vara en väg som fungerar.

Vad gör man om en arbetskamrat drar ett bögskämt?

– Jag tycker att man ska vända sig till chefen och facket om det förekommer negativ jargong. De kan sätta ned foten och tala om vad som gäller. Det kan ju vara svårt att säga till direkt i fikarummet. Men alla har ett ansvar – man kan resa sig upp och gå. Och det är viktigt att inte skratta.

Ett konkret exempel på heteronormen är placeringen vid personalfester, varannan kvinna och varannan man. Är det dags att ändra på det?

– Det vore jättebra. Man utgår från att det måste finnas en spänning mellan könen för att en personalfest ska bli kul. Och det kanske är bekvämt för de flesta. Men frågan är om vi ska göra det bekvämt för alla eller bara för de flesta?

Vad bör man tänka på i relationer med allmänhet eller kunder?

– Arbetsplatsens värdegrund är viktig. HBT-personer är mycket lyhörda för den sortens signaler. Till exempel satte polisen i Uppsala upp en regnbågsflagga i receptionen, och plötsligt kom det in väldigt många anmälningar om hatbrott och liknande. Jag tror inte att det handlade om en jättevåg av brott, utan om att man kände att nu går det att anmäla.

– Om man arbetar som arbetsförmedlare och möter arbetssökande är det viktigt att vara lyhörd för personens livssituation. Mycket handlar om att ställa öppna frågor, som alla kan svara på.

– Man bör också titta på hur information från myndigheten eller företaget presenteras, vilka ord och bilder man använder. Speglar de mångfalden i samhället?

Ser du några tecken på att heteronormen börjar luckras upp?

– Ja, generellt har utvecklingen de senaste fem åren lett till att HBT-frågorna börjar få en självklar plats på dagordningen. De finns med när näringslivet och facket talar om mångfald och i politiska beslut, på både nationell och kommunal nivå.

– Och Pride har förändrats mycket! Vi har många fler yrkesgrupper med, och det syns verkligen att det är en fråga för facket. Men det finns mycket kvar att göra.