Ministern som vill locka med ideal

Det står fortfarande några flyttkartonger kvar i det rum på socialdepartementet som intagits av bostads- och civilminister Stefan Attefall, KD.

Varför socialdepartementet? Hur kommer det sig att frågor om statlig förvaltning flyttat hit från finansdepartementet?

– Vi är ju så sociala, skrattar Stefan Attefall och blir sedan mer allvarlig.

–Jag betraktar det som en praktisk fråga. Regeringen vill inte ha små departement och när integrations- och jämställdhetsdepartementet lades ned fanns lediga lokaler här. För mig är det också en personlig fördel att vara tillsammans med mina partikollegor, säger han och syftar på barn- och äldreminister Maria Larsson och socialminister Göran Hägglund.

Stefan Attefall säger också att det inte har någon praktisk betydelse var hans fögderi är beläget. Han har med sig sin stab av tjänstemän från finansdepartementet – och det är inte så att man har försprång till pengarna bara för att man sitter på finansdepartementet, förklarar han.

Många ansvarsområden

Stefan Attefalls ministerportfölj innehåller vitt spridda områden, som bostadspolitik, plan- och byggfrågor, offentlig upphandling, relationen med trossamfund – och statlig förvaltning. Det är knappt så att han själv har koll på alla områden än. Vissa gränsdragningsfrågor mellan ministrarna är ännu inte helt glasklara, förklarar han.

Dina första intervjuer som nyutnämnd minister handlade mest om trossamfunden. Det dröjde innan du uttalade dig om statlig förvaltning. Varför?

– Det beror på hur frågorna ställdes. Bostadspolitik är nog den mest publika frågan, men jag vet att statlig förvaltning tar mycket tid och engagemang. Ett av mina första tal handlade om statlig förvaltning.

Vad har du för framtidsvisioner när det gäller staten?

– Jag tror vi måste fortsätta att utveckla statsförvaltningen så att den klarar av att vara stöd för Regeringskansliet och de verksamheter man ansvarar för. En sak i sammanhanget är att staten aldrig kommer att ge de bästa lönerna och vara löneledande. Det vore en illusion att tro att vi kommer att vara det. Då är det väldigt viktigt att kunna ladda statstjänstemannarollen med en känsla av att vi är mer än bara en administratör – att vi har en nyckelroll i demokratin: Den klassiska ämbetsmannen som värnar demokratin och står i medborgarens tjänst.

– Jag tror att det är viktigt att betona detta – för det fanns en tendens under åttio- och nittiotalet att tänka mer i former av marknadsekonomi och kundorientering.

Menar du att låga löner ska kompenseras med att man har en nyckelroll i demokratin?

– Nej. Man ska ha anständiga och bra löner, så att man är attraktiv och människor inte flyr staten av det skälet. Men jag tror att om det bara är lön och karriär som lockar folk till staten kommer man att missa en hel del kompetenta människor. Laddar man med betoning att det inte är som att arbeta i vilken verksamhet som helst så tror jag man lockar till sig människor som faktiskt vill ha mer än bara lön. Människor som vill ha ett meningsfullt arbete, som har högre ideal. Det ligger också i tidsandan att man vill jobba för mer än bara det materiella.

– Det får inte tolkas som att facket ska lägga ned sina lönekrav och det tror jag inte heller att man gör.

Fler visioner?

– Det handlar också om att se medborgarna och det civila samhällets olika aktörer som oerhört viktiga samspelspartners och inte som några som stökar till det för oss. Att se att vi är till för att stärka den enskilda människan i samhället och de strukturer vi har med föreningsliv och allt från fackliga till religiösa samfund. Det är ett perspektiv som jag tror är viktigt även om det är vardagsfrågor som ska hanteras.

Hur ska staten bli en attraktiv arbetsgivare?

– Vi måste självklart jobba med chefsutveckling. Jag tror att bra chefer är avgörande för stämningen på en arbetsplats. Chefen måste ge tydliga besked och fatta beslut, men också ha stora öron och lyssna på vad de engagerade människor som jobbar i staten har för åsikter om hur verksamheterna ska bedrivas. Här finns säkert mycket att göra.

STs arbetsmiljöundersökningar visar att många anställda upplever att det är lågt i tak. Vad vill du göra åt det?

– Det tolkar jag som att man kanske som chef är för rädd för att släppa fram diskussionen. Den chef som är rädd för att fatta beslut som inte alla är nöjda med kanske är rädd för att åsikterna kommer fram. Men samtidigt måste man också landa diskussionen och fatta beslut. Jag uppfattar att det pågår ett arbete med chefsutveckling, men självklart är det här något vi måste följa upp. Det är en fråga jag gärna tar med mig i det fortsatta arbetet. Om de fackliga organisationerna har mer generella synpunkter och kan härleda att känslorna finns i breda lager, är det oerhört intressant att få veta det. Idealet är en arbetsplats med högt i tak där man diskuterar och har synpunkter, men där man vågar fatta beslut och sedan jobbar mot gemensamma mål.

2007 uttalade regeringen att de oförklarade löneskillnaderna mellan kvinnor och män i staten skulle vara åtgärdade 2010. Enligt Arbetsgivarverkets statistik för 2009 var löneskillnaden mellan könen 12,6 procent, varav 1,3 procentenheter var oförklarade. Vad vill du göra för att komma ned till 0?

– Jag vill nog gärna se vad årets siffra visar först. Jag har uppfattat att man är på god väg att nå målet, men frågan är om man kommit i hamn. Låt mig säga så här: vi ska studera vad som händer 2010 och sedan får vi ta en diskussion med Arbetsgivarverket och se om vi behöver göra något ytterligare. Det är en fråga som måste lösas, helt enkelt. De oförklarade löneskillnaderna måste bort.

De löneskillnader som enligt Arbetsgivarverkets definition inte är oförklarade – 11,3 procent – beror bland annat på löneläget på den myndighet man är anställd vid. Hur ser du på det?

– Det kanske är sådana saker man måste titta på. Man får inte bara nöja sig med den oförklarade delen. Det handlar också om attityden hos generaldirektörerna. Ett problem är att kvinnorna ofta går in på lägre lönenivåer. Och även om löneutvecklingen är normal, eller till och med bättre, så hänger löneskillnaden kvar då kvinnorna startar från ett sämre utgångsläge. Där finns ofta ett systemfel och därför gäller det för generaldirektörerna att se hur ingångslönerna är, eftersom de är avgörande för resan flera år framåt.

Både fack och arbetsgivare har riktat kritik mot det system för löne- och prisomräkning som används i dag och som styr myndigheternas budget för bland annat löner. Även du ska ha haft synpunkter?

– Jag har haft uppfattningen att det finns en trubbighet i systemet. Vi ska alltid ha ett kostnadstryck i löne- och prisomräkningen, men jag verkar gärna för att man ser över nuvarande system och funderar igenom om det är det mest optimala eller om det ska justeras. Det har ju visat sig ha
extremt märkliga effekter vissa år, särskilt när det svänger snabbt och pris- och löneutvecklingen går upp och ned. Det är finansdepartementet som har frågan, men jag vill gärna ha en diskussion med dem.

Vilka myndighetsomdaningar väntar under mandatperioden?

– Jag ser inga radikala förändringar, mycket av de stora greppen är redan genomförda. Vi fortsätter att titta på om mindre myndigheter kan samverka eller slås ihop, men försöker ta det successivt. Det kan handla om att man slår ihop administrativa funktioner eller har gemensamma ekonomifunktioner, förklarar Stefan Attefall.

Gemensamma servicecenter

På frågan vilka myndigheter som kan bli föremål för sammanslagning ger han inte något svar.
I stället hänvisar han till att det kan ske förändringar i samband med pensionsavgångar och naturliga chefsbyten.

En dryg vecka efter intervjutillfället offentliggör Stefan Attefall att det ska inrättas ett statligt servicecenter som just ska kunna utföra ekonomi- och personaladministration åt statliga myndigheter.

Längre fram i tiden skymtar en annan fråga med betydelse för den statliga förvaltningen:

– Det som kan upplevas som större och mer publikt är Mats Sjöstrands utredning om regionerna. Den kan påverka länsstyrelserna så småningom, säger Stefan Attefall.

Mats Sjöstrands utredning om den statliga regionala förvaltningen ska vara klar först 2012. Men lokalpolitikerna arbetar redan nu med att förbereda en ny regionindelning. Vem tar ansvar för helheten?

– Initiativet ligger hos de regionala och lokala politikerna och de har kommit olika långt. Men de måste beakta att staten i det långa loppet inte kommer att vara passiv när det gäller sin egen regionala verksamhet. Där är mitt ideala tillstånd att få mer enhetlighet och att det inte är så spretigt som det är
i dag. Det kan också komma till lägen där staten måste lösa någon konflikt mellan landsdelar som inte hittar någon passande struktur. Men där är vi inte på länge.

Innebär det att den statliga organisationen ska anpassa
sig till lokalpolitikernas uppgörelser?

– Mats Sjöstrands uppdrag är att föreslå en effektiv regional statlig förvaltning som kan samverka med den landstingskommunala nivån. Han ska också bistå landsting som vill gå vidare i regiondiskussioner. Det säger sig självt att de processerna varken kan eller bör hållas isär.

Hur olika myndigheter kommer att påverkas av en ny regional indelning är för tidigt att säga, enligt Stefan Attefall. Det är just de frågorna Mats Sjöstrand tittar på i sin utredning.

– Jag tror att det kommer att hända mycket under den här mandatperioden.

Du har sagt att staten inte ska ägna sig åt affärsverksamhet. Vilka verksamheter tänker du på?

– Jag vill inte peka ut några myndigheter, men det finns alltid en gränsdragning när man sitter på information som är kommersiellt intressant. Självklart ska man ta betalt för att få sina kostnader täckta, men det kan vara en lockelse att utöva business och konkurrera på en marknad där det bör vara privata aktörer. Gränsen är inte alltid glasklar, men det är viktigt att hålla rågången tydlig och diskutera den väl.

Du har också sagt att statliga myndigheter inte ska ägna sig åt opinionsbildning och har tagit förre JämO, Claes Borgström, som exempel. Menar du att exempelvis Diskrimineringsombudsmannen inte ska kunna opinionsbilda mot diskriminering?

– Jag tyckte att det var extremt när en generaldirektör kallade sig för en statlig befrielserörelse. Att informera utifrån ett tydligt uppdrag från regeringen är korrekt. Men ibland går man längre och då ska man vara aktsam. Det finns exempel på kostsamma kampanjer men också på hur man agerar i offentliga debatter. Det finns exempel som när gamla Vägverket, Banverket och SJ var inblandade i lobbyorganisationer för att få mer
resurser till sin sektor. Det tycker jag är tveksamt.