Ministern som älskar det politiska hantverket

Det är med raska steg och hårda klackar Magdalena Andersson närmar sig i korridoren på finansdepartementet. Det våras för finansministern. Efter nederlaget med sin första budgetproposition har hon lämnat en vårbudget som ser ut att klara sig genom riksdagen. Svaga opinionssiffror och växande kritik mot decemberöverenskommelsen, där de borgerliga partierna ger regeringen passersedel för sina budgetar, viftar hon bort.

– Jag är väldigt glad att jag kunnat lämna vårpropositionen på riksdagens bord, och jag känner mig trygg med att decemberöverenskommelsen kommer att hålla.

Det sviktande stödet i opinionen kan förklaras av regeringens misslyckande med höstens budgetförslag, bedömer hon.

– Jag tror att det finns en frustration hos många väljare som röstat för en förändring. Man vill se en förändring och så kommer den inte.

– Den frustrationen känner jag också. Men nu kan vi börja implementera våra reformer och börja leverera på de vallöften vi ställde ut. Och det känns bra.

Magdalena Andersson beskriver sig själv som en pragmatiskt inriktad person som vill se resultat.

– Jag älskar det politiska hantverket, kanske snarare än ideologiska diskussioner.

Men strävan att förändra världen har hon haft med sig sedan barndomen, säger hon. Under tonåren var hon utbytesstudent i USA, och i sitt förstamajtal i år berättade hon om sin upplevelse av det segregerade amerikanska samhället.

– Det är klart att det har påverkat mig. Jag såg hur tufft det kan vara i ett samhälle där man värderar och hanterar människor utifrån vilka föräldrar de har. Det fanns en oförståelse mellan unga från olika samhällsgrupper, en ignorans i att inte orka sätta sig in i hur andra människor har det och att vi alla är människor.

– Jag kände att så här ska det aldrig bli i Sverige. Men vi ser att klyftorna blir större, och vi har både en ökad tolerans och en ökad intolerans. Jag är väldigt bekymrad över Sverigedemokraternas framfart med stigande opinionssiffror. Jag vill inte ha ett samhälle med »vi och dom«.

Magdalena Andersson är ekonom från Handelshögskolan i Stockholm, och hennes cv består i huvudsak av politiska tjänster i Regeringskansliet och det socialdemokratiska partiet. Men 2009–2012 var hon överdirektör i Skatteverket och fick se myndighetsvärlden inifrån.

Vad fick du med dig därifrån till jobbet som finansminister?

– Det var en fantastisk erfarenhet och jag trivdes otroligt bra. Det var väldigt lärorikt att vara med och leda en så stor organisation som Skatteverket. Det var exempelvis intressant att se hur de jobbar med kontinuerlig effektivisering.

– De hade också en sund syn på vad som är den enskilde handläggarens roll. Skatteverkets vision om »ett samhälle där alla vill göra rätt för sig« genomsyrar verkligen verksamheten hela vägen ned till handläggaren. Man har ett samhällsuppdrag när man jobbar på en myndighet.

Nu ligger Skatteverket under dina domäner. Men myndigheten får kritik för att man vill lägga ned lokalkontor. Har du varit inkopplad i den diskussionen?

– Det är myndigheterna som bestämmer om sin lokalisering, det tycker jag är en viktig princip. De har ett samlat uppdrag att sköta myndighetens verksamhet på ett effektivt och bra sätt. Samtidigt är det viktigt att vi från riksdag och regering kan ha principer för lokalisering. Vi har gett Statskontoret i uppdrag att se över vilka principer man kan ha. En viktig del i det, som jag tycker att vi har missat, är att vi ska ha lite mer av ett koncerntänk i staten. Då kan vi i alla fall ha koll på vad andra myndigheter har gjort, om en myndighet överväger att ändra lokaliseringen. Det har vi inte i dag.

Skatteverkets motivering är att man ska bli effektivare. Finns det en målkonflikt där, mellan effektivitet och värdet av statlig närvaro i hela landet?

– Ja, det är en målkonflikt i dag, och kommer att vara det i morgon också. Men med tydliga principer kan vi underlätta för myndighetscheferna i det som kan vara en målkonflikt. Det behöver inte heller vara effektivare att centralisera eller flytta till Stockholm eller andra storstäder. Skatteverket flyttade exempelvis all lönehantering till Gävle. Det blev väldigt effektivt och prisvärt för skattebetalarna.

Magdalena Andersson talade om effektivitet även under valrörelsen. Hon aviserade att hon ville sätta i gång omfattande granskningar av större myndigheters effektivitet för att maximera nyttan av skattebetalarnas pengar. Men när snart ett år av mandatperioden gått tycks inte mycket ha hänt.

– Vi jobbar på finansdepartementet med att sätta ihop en grupp som ska arbeta med detta.

Hur kommer det sig att arbetet inte är i gång redan?

– Vi har haft ganska mycket annat att göra, bland annat med att förbereda ett nyval.

Har du någon uppfattning om var de stora pengarna finns att hämta?

– Jag tror att det kan finnas både i ändrade lagar och i att myndigheterna lär av varandra och av andra länder. Det är inget ensidigt sparbeting på myndigheterna.

Före valet talade Socialdemokraterna också om att ändra modellen för myndigheternas pris- och löneomräkning, en modell som kritiseras av både fack och arbetsgivare för att ge en alltför ryckig ekonomi. Men nu deklarerar Magdalena Andersson att »det är inget vi jobbar aktivt med just nu«.

– Vi ägnar oss åt arbetslösheten och jobben.

Och hur går det med jobben? Få tycks tro att ni kan klara målet att ha EUs lägsta arbetslöshet år 2020.

– Det här var första budgeten, och vi kommer att presentera fler förslag. Vad det blir får vi se.

Finansministern rabblar vant upp de tre områden som regeringen fokuserar på: Ökade investeringar i infrastruktur, bostäder och klimatomställning, aktiv näringspolitik samt effektivare matchning på arbetsmarknaden.

– Investeringar ger jobb här och nu, men ökar också tillväxten på sikt. När det gäller matchningen gäller den dels Arbetsförmedlingen, dels ett kompetenslyft. Efter krisen har arbetslösheten fallit

tillbaka bland personer med högre utbildning eller gymnasieskola, men inte bland dem som enbart har grundskola. Så här finns ett gap som behöver slutas. Det är därför vi går fram med komvux och annan vuxenutbildning, och även utbildningskontrakt.

Men ni börjar i väldigt liten skala, exempelvis när det gäller traineeplatser.

– Ja, men det kan växlas upp till större omfattning. Det handlar om att platserna måste komma fram i kommunerna, alltså rent praktiska skäl. Visar det sig att det går mycket snabbare än vi bedömt – det är väl det minsta problemet i världen. Då får vi sätta till mer pengar, och ingen blir gladare än jag.

Flera kritiker, bland dem LO, vill se betydligt mer investeringar redan i år.

– De vill att vi ska låna mer pengar, och det tror jag inte på. Vi har stora underskott i de offentliga finanserna, och som finansminister har man ansvar för att tänka långsiktigt och se till att plus och minus går ihop i slutänden.

Å andra sidan vill du minska underskottsproblemet genom att byta ut överskottsmålet mot ett mål om balans i de offentliga finanserna över en konjunkturcykel. Konjunkturinstitutet har ett snabbuppdrag att titta på det, men oppositionen kräver en parlamentarisk utredning. Kommer du att tillsätta en sådan?

– Vi ska återkomma till exakt hur vi ska hantera det tillkännagivandet från riksdagen. Men det är bra att även oppositionen nu ser att det är dags att se över överskottsmålet.

Eller vill oppositionen skjuta upp ett beslut?

– Det kan man säkert fundera på. De har ju velat att utredningen ska hålla på väldigt länge. Svenskt Näringsliv har varit tydligt med att det vore olyckligt att fördröja processen, och jag kan ha sympati för deras åsikt i den här frågan. Flera fack tycker väl också att det är olämpligt att dra det i den här parlamentariska långbänken.

 

Vad skulle ett balansmål betyda?

– Vi är i dag väldigt långt från överskottsmålet, och bedriver en åtstramande politik så att vi får statsbudgeten i balans igen. Frågan är när vi kan börja bedriva en mer normal finanspolitik. Om vi ska tillbaka till ett överskott på en procent är det 40 miljarder kronor till som vi ska strama åt i ekonomin. Det är ganska mycket pengar som vi

i stället skulle kunna använda till investeringar och utbildning.

Sverige och många andra länder har ett extremt lågt ränteläge eller till och med minusräntor. Vad innebär det för finanspolitiken?

– Det viktiga är att vi gör allt vi kan för att det ska bli reala investeringar snarare än uppblåsta börsvärden eller huspriser. Det är också därför vi kommer med ett stort bostadspolitiskt paket i höst. För att näringslivet ska börja investera gäller det att jobba med utbildningspolitik och bristyrkesutbildningar, så att de kan känna att det finns personal redo om de investerar. Även infrastrukturen är viktig.

Även lönebildningen kan tänkas påverka förutsättningarna för finanspolitiken. De senaste åren har industriavtalets roll som normbildare för den övriga arbetsmarknaden försvagats. Men det vill Magdalena Andersson inte ha några synpunkter på.

– Jag tycker att det är en bra ordning att det är parterna som sköter lönebildningen, säger hon.

Alliansregeringen månade om att öka arbetsviljan, utbudet av arbetskraft. Du har sagt att du vill »vårda efterfrågan ömt«. Vad tänker du då?

– Det är två saker. Den första är att öka efterfrågan på arbetskraft. Det är positivt att fler står till arbetsmarknadens förfogande, men det räcker inte. Vi måste också få jobb.

– Den andra är att vi, i den svaga uppgång vi haft, också vårdar hushållens efterfrågan. Därför har vi gjort särskilda satsningar riktade mot hushåll som i hög grad använder en extra inkomst till konsumtion, såsom ensamstående mödrar och pensionärer med låg pension.

Sysselsättningen i Sverige är också beroende av hur ekonomin utvecklas i EU. Hur värderar du EU-institutionernas hantering av finanskrisen och den ekonomiska politik som förs i dag?

– Jag tycker att det har varit ett för ensidigt fokus på nedskärningar och besparingar i det offentliga systemet. Man borde också ha arbetat med att öka intäkterna och bekämpa skattefusk. Många länder har haft stora skulder och underskott och lösningen har inte varit att låna mer pengar, men man borde ha haft en mer balanserad politik. Det har varit ett väldigt högt pris för den politik som förts.

– I dag ligger fokus på hur man kan öka investeringstakten. Det kan bidra till att tillväxten tar fart i EU, och det är i så fall bra för Sverige.