Mer rättvisa i ny domstol

Det är en helt vanlig onsdag i september. Tystnaden breder ut sig i ett stort väntrum. En jurist läser i ett bås, i en soffa väntar hennes klient på en tolk som talar bengaliska. De hinner inte prata innan förhandlingen. Tolken är försenad och skyller på trafiken. Anspänningen i luften är stark, en känsla av att det handlar om liv och död, som på en begravning. Dörren till en rättssal stängs.

Vi kallar honom Peter, han kommer från en före detta sovjetrepublik i Centralasien. Han kommer in i väntrummet med advokat Hans Bredberg och en rysk tolk. De låter sig inte avbrytas förrän de har pratat ihop sig. Efter samtalet ler Peter, trots det som komma skall.

Tidigare har Migrationsverket förhört Peter tre gånger. Snart är det dags att berätta om förföljelsen i hemlandet ännu en gång, nu för rätten.

–Det var en enorm påfrestning och kränkning på Migrationsverket. De ställer samma frågor på olika sätt, avbryter mig och till slut svarar jag bara ja och nej och bryr mig inte om vad jag säger. Det tar en vecka att komma i form efter förhören. Jag var deprimerad och skakade i flera dagar. Det borde vara psykologer som förhör på Migrationsverket.

Det säger Peter efter förhandlingen. Klockan slår halv tio och Peter sätter sig i salens vänstra sida. Mittemot sitter Christina Ljungwall Middleton. Hon är processförare på Migrationsverket och bär en svart dräkt. Hennes jobb är att försvara verkets beslut i migrationsdomstolen. I asylmål innebär det att få folk avvisade från Sverige.

Advokat Hans Bredberg sitter nära Peter, har rutskjorta, kavaj och talar lagom snabbt och mycket tydligt. Han yrkar att Peter ska få stanna för att han känner en välgrundad fruktan för förföljelse. Det gör han på grund av sin etnicitet, för att han är homosexuell och för att han tillskrivits en politisk uppfattning.

Fängslad, torterad och våldtagen

Hans Bredberg berättar att Peter jobbade på en lokal tv-station som nyhetsuppläsare. I en tidning publicerades en artikel om att han inte tillhörde den dominerande folkgruppen. Han får problem med ledningen på tv-stationen, det beror på hans etnicitet och det ryktas om att han är homosexuell.

Peter blir också kontaktad av säkerhetstjänsten som vill värva honom som informatör, men han avböjer. Då registreras han som obekväm av landets myndigheter och får sparken från den lokala tv-stationen. Sedan jobbar han på en kommersiell tv-kanal, en kritisk röst. Men kanalen stängs. Han tar arbete som tolk på ett företag, studerar ekonomi och får jobb som bankbud hos ett oppositionellt parti. Efter en tid fängslas han, torteras och våldtas.

Processförare Christina Ljungwall Middleton överröstas av en fläkt, höjer rösten och förklarar att Peter inte är skyddsbehövande. Hon ber om att få återkomma till påståendet att Peter är förföljd för att han är homosexuell, en ny uppgift för henne.

Efter förhandlingen översätter en tolk Peters ord om våldtäkten i fängelset.

–De ville att jag skulle skriva på ett blankt erkännande, jag vägrade och sedan hände det. Jag vill inte prata om hur det kändes då. Vissa saker vill jag inte minnas. Homosexuella betraktas som mentalsjuka och underutvecklade i mitt hemland. Det har känts som att jag var den enda i hela världen som hade den här sjukdomen. En sådan som jag skulle aldrig ha fötts, tänkte jag.

Han berättar om hur fångarna behandlades.

–De ser på dig som en hund, de pratar med sparkar, slag och grova svordomar. När de ville ha kul på kvällen låste de upp cellerna och öppnade cirkusen. Order kom även uppifrån. Jag blev misshandlad fyra gånger, de bröt mitt revben.

Domaren ber Christina Ljungwall Middleton att utveckla sina argument. Hon konstaterar att den folkgrupp som Peters far tillhör enligt UD inte blir förföljda för sin etnicitet. Hon ifrågasätter också flera av hans uppgifter.

Hon anser inte att det är sant att säkerhetstjänsten kontaktade Peter, det borde han sagt tidigare. Att Peter skulle fått jobb på partiet år 1999 tror hon inte heller på. Partiet bildades år 2001, enligt en UD-rapport. Peter har lämnat olika uppgifter om hur länge han satt i fängelse, har ytliga kunskaper om partiet och har inte visat någon större övertygelse i politiken. Det gör att han inte riskerar att förföljas för sin politiska aktivitet, anser hon.

Och Christina Ljungvall Middleton tror inte på att Peter är homosexuell. Uppgiften kommer sent. Homosexuella handlingar är inte längre förbjudna i landet och förföljelse av homosexuella verkar inte förekomma, enligt henne.

Advokat Hans Bredberg får ordet och ställer flera frågor till Peter. Varför vet han inte allt om partiet, som han jobbade två år för? Peter förklarar att det bara var ett välbetalt jobb.

Varför berättade han inte om våldtäkten direkt?

Peter svarar med knappt hörbar röst.

–Jag har komplex för det här. Under den sista utredningen på Migrationsverket hade jag advokat och var mer avslappnad. Kan knappt erkänna det här för mig själv. Om det anmäls vet alla om att du kan vara homosexuell och du får inget jobb och bryts ner. Säkerhetstjänsten måste fått reda på att jag är homosexuell. Jag har varit diskret hela livet och har fru och barn.

Peter förklarar att det är svårt att exakt kunna komma ihåg hur länge han satt fängslad, eftersom han utsattes för tortyr. Om han skickas tillbaka kommer han att fängslas, säkerhetstjänsten har sagt att de vet allt om honom. De kom hem till honom och släppte påsar med narkotika på hans golv. Då rådde hans bekanta honom att lämna landet.

Vänlig miljö på domstolen

Efter förhandlingen kommer Christina Ljungwall Middleton fram och skakar hand med Peter.

Peter kände att miljön var vänlig på migrationsdomstolen. Domarna och nämndemännen var förtroendeingivande, taktfulla och vänligt inställda. Några gånger log de till och med. Samtidigt kände han att det var sista instans för honom, hans sista hållplats. Trötthet, smärta och nervositet belägrade kroppen.

–Jag känner mig som en zombie. Men jag är född i hundens år, har livsvilja och levnadskraft. För mina bekanta döljer jag allt. Jag måste försöka rensa ut allt från min hjärna och ersätta den med en ny. Alla minnen ger häftiga humörsvängningar. Det lugnar att läsa böcker, snickra och att hålla sig sysselsatt.

Peter kände ett visst förtroende för migrationsdomstolen. Men det har riktats viss kritik mot domstolarna under deras första halvår. Framförallt att personuppgifter läcker ut och till och med är tillgängliga på internet. Amnesty anser att det är ett hot mot de asylsökandes säkerhet.

Domare och åklagare på samma gång

Ändå är nästan alla övervägande positiva till migrationsdomstolarna, jämfört med företrädaren Utlänningsnämnden. Björn Zedenius, chefsrådman på Migrationsdomstolen i Stockholm, liknar nämndens arbete vid en närmast inkvisitorisk process, där domaren både utreder och dömer.

–Det blev sällan muntlig förhandling. Men när det blev det kunde ordförande i nämnden ställa ledande frågor och fick nästan agera åklagare. Migrationsverket var inte på plats i förhandlingen.

Advokat Lars Gagnér instämmer. Hans erfarenhet är att nämnden ofta kom med svepande kommentarer.

–Nu måste migrationsdomstolarna stödja sina bedömningar på rapporter. Migrationsverket vet att de kommer att nagelfaras och även ombuden tvingas skärpa sig, säger Lars Gagnér.

Arbetet som processförare på Migrationsverket lockade Carl Ingels. Jobbet kräver att han anstränger sig, att han argumenterar och analyserar verkets åsikter.

–Hittills har jag haft tur. Jag har kunnat stå för och försvara alla beslut som tilldelats mig. Det är definitivt så att jag känner medlidande med asylsökande. Det kan vara en trebarnsmor som förlorat allt och undrar hur hon ska försörja sina barn. Men de skälen är inte grund för att få uppehållstillstånd. Fast i mitt jobb ska jag också lyfta fram det som talar för den sökande.

Det var en helt vanlig onsdag i september. Två veckor efteråt kom domen från migrationsdomstolen. Peter och hans elvaårige son ska skickas tillbaka.