"Måleriet är en riktig egotripp"
Margot Sehlstedt-Persson ägnar dagarna åt att forska om torkning av virke. Men på fritiden kliver hon in till målardukarna i ateljén. Hon har både haft utställningar och beställningsuppdrag.
Hur kommer det sig att du målar?
– Det är en riktig egotripp! Alltså, det är något som bara är på mina villkor. Det är min värld och där kan jag göra precis det som jag får lust till. Därför har jag inte velat ha det som yrke, trots att jag har haft pennan i handen hela livet. Och därför gör jag oftast inte
beställningsuppdrag heller. Men jag gjorde ett undantag nu i år.
Vad var det för undantag?
– Det var speciellt, för det var en sorts drömuppdrag. När Sveriges största sågverk invigdes ville det företag som har levererat virkestorkar ge en tavla i present på invigningen. De kom till mig med förfrågan: sade att tavlan skulle vara i olja och att jag kunde få en vecka på mig. Jag gick hem och skissade och idéerna bara sprutade ur mig. Det var väldigt roligt.
Det tangerar ditt område som träforskare på Luleå tekniska universitet också…
– Precis! Så jag kunde verkligen använda mina kunskaper! Ingen annan hade kunnat göra det uppdraget på samma sätt. Jag jobbade som en tok och lade in detaljer som torkscheman och våtstrumpor i bilden. Det är verkligen nördgrejer och om man inte känner till branschen så märker man dem inte ens. Tavlan blev jättestor och hade knappt torkat när den räcktes över.
Har ditt jobb som doktor i träfysik andra beröringspunkter med ditt skapande?
– Inte jättetydligt. Men jag använder mig mycket av foton och bilder, både i min forskning och i undervisningen. Om jag till exempel ska redovisa en studie kanske jag börjar med ett provmaterial på 25 långa brädor som jag har hämtat på sågverket. Sedan kapar jag dem i flera olika delar till delförsök. Då brukar jag visa det i ritade bilder som ett flödesschema, som är enklare att förstå än en skriven text. Och jag har en kollega som också målar. Vi hetsar varandra på ett väldigt roligt sätt.
På vilket sätt då?
– Vi målar ofta i samma rum. Och ger varandra uppgifter. Till exempel har vi målat på teman. När han hade varit i Tanzania använde vi hans foton som inspiration. Vi har målat av varandra och gjort självporträtt. Vi har också börjat på en tavla och sedan bytt och fortsatt på varandras målningar. Det är roligt, för vi har väldigt olika stil. Han är mycket snabbare än jag och det är utvecklande. En gång hade vi utställning i vårt forskningslabb.
Hur skulle du beskriva din egen stil?
– Jag målar nästan bara människor. Eftersom jag släktforskar gör jag ofta tolkningar av äldre släktingar. Jag kan bli inspirerad av gamla svartvita foton. Oftast gör jag inte porträttlika avbildningar, utan jag tar fasta på någon detalj, som en gammal sko eller någons blick… Utifrån det kan jag bygga vidare och göra min egen tolkning. Det här är ju min värld, så jag behöver inte göra precis som det ser ut.