Lägre lön – eller inga jobb alls
I ST är de ungefär 12 500. När det är besparingstider blir deras uppgift blivit allt svårare. Men många fortsätter ändå. Vad driver dem? ST Press presenterar här och i kommande nummer några av dem på vilka STs arbete vilar.
– Jag vill vara med och påverka och förbättra på arbetsplatsen. Men det är svårt när jag måste medverka till en lösning som innebär antingen försämrade villkor eller arbetslöshet. Så beskriver Sten Nyström sitt förtroendeuppdrag inom kriminalvården.
Bara ett stenkast från finska gränsen och Torne älv och nästan mitt i tätortsbebyggelsen ligger kriminalvårdsanstalten i Haparanda.
Hit kommer man enklast med bil, i mitt fall från flygplatsen i Luleå. Vägen slingrar sig mellan skog, ett och annat kalhygge och vattendrag. Mellan de båda orterna är det ungefär 13 mil, »en baggis« för folket från Dalälven och norrut men en lång sträcka i sörlänningens ögon. Närmsta större stad, Umeå, ligger 40 mil bort.
Sten Nyström som företräder STs klubb inom kriminalvården i Västerbottens- och Norrbottens län, har medlemmar inom ett jätteområde.
Så blir det heller inte så många träffar med klubbstyrelsen – och medlemsmöten? I stort sett inga. Den personliga kontakten med medlemmarna är också den svaga punkten enligt Sten Nyström. Medlemsinformationen sköts via e-post.
–Det är enormt smidigt men man träffar folk alldeles för sällan.
Sten Nyström har jobbat fackligt i nästan hela sitt förvärvsliv. Det fackliga engagemanget kommer inte hemifrån – fadern hade ett litet skogsbruk och var tidvis byggnadsarbetare – utan började under Stens tid på strumpfabriken Norlyn. Där var han med om att bilda en facklig klubb och blev så småningom dess ordförande.
Tio procent facklig tid
–Jag blev övertalad, man kunde ju inte vara tyst… Och så ville jag vara med och påverka och förbättra på arbetsplatsen.
Till Haparandaanstalten kom han 1975 och är från 1991 ST-medlem. Idag ägnar han ungefär tio procent av sin arbetstid åt fackligt arbete men måste ta till en del av fritiden, särskilt för resorna.
–Sådant ser inte medlemmarna. Det heter ofta »nu är Sten ute och reser igen«.
Engagemanget i arbetet och för medlemmarna är det som driver honom att fortsätta jobba fackligt, men han ställs ibland inför fenomen som får honom att känna sig både kluven och otillräcklig. Som när vårdarnas rullande scheman skulle läggas om till fasta natt- och dagscheman.
Direktören gav ultimatum
–Det betydde ungefär en tusenlapp mindre i lön för många vårdare när ob-tilläggen minskade eller försvann. Dessutom ökade veckoarbetstiden.
Han berättar hur kriminalvårdsdirektören gav ultimatum: Om inte separata scheman godtogs skulle de öppna avdelningarna stängas. Under förhandlingarna kände Sten trycket på sig från två håll.
–Det var svårt att medverka till antingen arbetslöshet eller försämrade villkor. En del medlemmar trodde att det var fråga om skrämseltaktik från arbetsgivaren och jag måste övertyga dem om att det var viktigast att behålla jobben.
Det slutade med att alla arbetskamraterna valde jobben. Att det var allvar med nedläggningshotet visade sig när Luleåanstalten stängde och vårdarna där blev arbetslösa.
Även om Haparandaanstalten hittills sluppit personalminskningar har omorganisationerna varit många och fler uppgifter lagts på personalen utan resurstillskott. Idag har man överbeläggning – 45 intagna på 41 platser – och anstalten ska byggas ut med ytterligare 50 platser. Då blir anstalten en stor arbetsgivare på orten.
Trots att klientelet på landets fängelser blivit tyngre och strafftiderna längre har det hittills drabbat Haparanda måttligt. Hit kommer de intagna först när det blir fråga om frigång.
–Men »bokstavskombinationerna« – intagna med adhd, damp och liknande – är vi inte utbildade för att hantera, säger Sten. Och med den nedrustade psykiatrin är det nästan hopplöst att få över dem som har psykoser till psykvården.
Sådant sliter på medlemmarna och antalet rehabiliteringsärenden har ökat i takt med sjukskrivningarna. Ofta rör det sig om ambitiösa och engagerade medlemmar som gått i väggen. När de ska tillbaka i jobb har en förtroendevald som är involverad i ärendet ingen hjälp av avtalet, menar Sten Nyström.
–Det är luddigt skrivet, där står bara att arbetsplatsen ska anpassas men inte hur mycket det är rimligt att kräva av arbetsgivaren.
Dessutom har försäkringskassan blivit tuffare. En person kan bedömas som arbetsför även om denne inte är det på det egna jobbet. Anser arbetsgivaren att arbetsuppgifterna inte kan anpassas kommer den enskilde i kläm.
Motstånd mot individuella löner
–Jag känner frustration över att en som gett sina bästa dar på arbetsplatsen betraktas som en sopa…
Sådant tar på en förtroendevald.
Även den individuella lönesättningen tycker han är en svår fråga som det dessutom råder starkt motstånd mot på hans arbetsplats.
–Det är svårt att bedöma människor, få slutprodukten legitim, och otroligt svårt att nå absolut rättvisa. Varje gång någon får 50 kronor mer blir det ett himla hallå! konstaterar han och ruskar på huvudet.
Bra stöd från ST-regionen
Häruppe är det brist på jobb och inga problem att anställa vårdare. De som börjar här gör det som vikarier och får de lägsta lönerna. Att lyfta dem lönemässigt är svårt. Lönespannet idag är från cirka 14 900 till 22 000 i månaden.
Stödet från ST i kniviga frågor och juridiska ärenden är han nöjd med, framför allt från regionen. Som facklig förtroendevald kan man inte vara expert i alla frågor, säger han. Genom åren har det fackliga förtroendeuppdraget förändrats en del.
–Förr hade vi täta resor och förhandlingar i Umeå. Arbetsgivaren hade i regel ett färdigt förslag som facket skulle ta ställning till. Ofta gick vi emot arbetsgivaren, det var »boxhandskarna på«, beskriver han.
Nu är det samverkan som gäller, för övrigt en av hans hjärtefrågor. Som han ser det upplever sig parterna inte som motståndare utan man löser problemen gemensamt, det vill säga arbetslaget gör det på arbetsplatsträffarna. Därmed minskar antalet frågor som facket ska lösa och i princip förhandlar man numera bara om löner, scheman och tjänstetillsättningar.
–Men, betonar han, om samverkan ska fungera bra beror mycket på vilken chef man har. Med nuvarande chefer tycker jag det går bra i Haparanda. Mycket handlar om att man måste ha ömsesidig förståelse för varandras problem.
Svårt engagera de yngre
Relationen till arbetskamraterna har inte påverkats av hans förtroendeuppdrag, anser han. Inte heller har det varit negativt för karriären. Han har vikarierat som både tillsynsman och för chefen. En högre chef sade dock ifrån att »nu måste du välja«.
Sten valde facket.
Vad ser han som den viktigaste frågan för ST?
– Att få fler yngre engagerade fackligt. I vår avdelningsstyrelse är de flesta i 50-årsåldern. Vi har yngre medlemmar men det är svårt att få med dem i det fackliga arbetet. Det är samma sak som den byautveckling jag är engagerad i – ungdomarna prioriterar annat.
– Vad det kan bero på vet inte jag, kanske de har det för bra?
Sten Nyström
47 år. Sedan år 1975 kriminalvårdare på kriminalvårdsanstalten i Haparanda.
Ordförande i klubben för Norr- och Västerbotten, ledamot i avdelningsstyrelsen för ST inom kriminalvården sedan 1996.
Uppvuxen på ett litet skogsbruk utanför Haparanda, utbildad elektriker, f d lant- och textilarbetare. Familj: hustru och tre utflugna barn.
Renägare i Lichittäjä sameby, lite skogsbruk och sikfiske med håv, ordförande i hemtraktens jaktlag och i samhällsföreningen för hembyn Övre Vojakkala.
