Kvinnorna vid gränsen

Den syns som ett tjockt streck inne på turistbyråns golv, och fortsätter som stensättning en bit bort mot gränsröset och Fredsmonumentet från 1914. Men gränsen mellan Sverige och Norge känns mest som en formalitet där vi står mitt i det för dagen gråmulna Fredsriket, mitt emellan Oslo och Karlstad. Bilar, bussar och lastbilar far förbi i en strid ström. De flesta saktar ner till 30 på den korta vägsträckan, men få stannar vid tullstationen.

Här finns ingen finsk-svensk språkbarriär, eller något sund som mot Danmark. Markörerna är mest för turisternas skull – en gul svensk postlåda på ena sidan om turistinformationens entré och en norsk röd på den andra. Namnet Fredsriket har fått konkurrens av Morokulien, sedan Lennart Hyland och en norsk kollega 1959 sände radioprogrammet »Över alla gränser« från en stuga några meter in på norska sidan. De utropade enklaven Moro-kul-ien: moro, som i kul på norska. I dag används namnet även officiellt.

Men de 161 gränsmilen mellan Sverige och Norge är inte bara en oförarglig linje på kartan. De utgör EUs längsta yttre landgräns, tillika Natogräns. Gränsövergången i Morokulien är, näst efter Svinesund i söder, den mest vältrafikerade. Varje år passerar 5,6 miljoner människor i två miljoner bilar, tiotusentals bussar och 180 000 lastbilar.

–Inom en radie på tio mil bor det två miljoner människor, inklusive Karlstad och Oslo. Det kan man inte tro när man ser ut i skogen, säger Kikki Lindset på sjungande värmländska och blickar ut bland tallarna i gränslandet mellan glesbygdskommunerna Eda och Eidskog.

Hon jobbar på Grensetjänsten, ett svensk-norskt samarbete över nations- och myndighetsgränser. Tanken är att främja ekonomisk aktivitet och tillväxt i de båda grannländerna genom att underlätta arbetspendling och etablering längs hela gränsen. Grensetjänsten arbetar med information och rådgivning till privatpersoner och företag, men också gentemot myndigheter och organisationer. Samtidigt kartlägger man gränshinder och försöker få bort dem.

Norrmän budar över på husen

I konferensrummet Hylands hörna på Morokuliens turistcenter berättar Kikki Lindset att huspriserna österut har stigit i raketfart de senaste tio åren. Unga svenska par med små resurser har svårt att hävda sig i budgivningar där norrmän ofta kan lägga på 100000 kronor utan att blinka. Det som lockar till en mer permanent tillvaro på den svenska sidan är billigare bostäder och mat. Den norska dragningskraften stavas arbete och bättre inkomst, till exempel inom byggsektorn, sjukvården eller fiskindustrin.

–Ungefär 30 000 svenskar har sin arbetsintäkt från Norge, säger Kikki Lindset. Och så pendlar cirka 5 000 norrmän åt andra hållet. Det är inte bara de arbetslösa längre, mobiliteten har förändrat sig. Till exempel veckopendlar 3 000 till 4 000 personer från Stockholms län till Norge.

Det är inte konstigt att norska jobb lockar. Lönen ligger i genomsnitt 20 procent högre än i Sverige. Den som skattar i Norge betalar 25–29 procent i skatt, vilket bland annat omfattar en avgift för arbetslöshetsförsäkring. Svenska gästarbetare i Norge kan dessutom göra ett tioprocentigt avdrag i deklarationen de första två åren.

Den som vill gränspendla eller flytta över gränsen ställs dock inför en rad frågor om norskt och svenskt personnummer, skatt, fackförbund, a-kassa, socialförsäkringar, pension, löneutbetalningar och bankkonton. Svenskar kan heller inte räkna med försäkringar utanför jobbet, till exempel vid resor till och från arbetet. Sådana förmåner måste i så fall stå i anställningsavtalet, i brist på norska kollektivavtal.

–Det är mycket att tänka på, konstaterar Kikki Lindset. 90 procent vet inte att det inte finns några a-kassor i Norge. Det är NAV Arbeid (Arbetsförmedlingen) och staten som betalar om man blir arbetslös. Att tillhöra ett fackförbund är inte heller så vanligt som i Sverige. Men vi märker att det blir mer och mer, i synnerhet som det finns en del oseriösa företag – framför allt inom byggbranschen.

Många som bor i gränstrakten rör sig mellan länderna utan att tänka på den administrativa innebörden. Kikkis norska kollega Katharina Hagerud minns hur hon fick sin första anställning på den svenska sidan gränsen.

–Jag bara flyttade till den större ort som låg närmast, utan att tänka på att jag tog jobb i ett annat land. Men det gick väldigt bra – jag blev ju aldrig arbetslös eller sjuk.

Senare insåg hon att helt andra spelregler gällde för sociala avgifter, trygghetsnät och skatt. I dag är hon en av dem som hjälper gränskorsare med byråkratin. På Grensetjänstens kontor, inrymt i källarplanet på Morokuliens turistcenter, hänger EUs Eures-flagga intill foton på traktens mest exotiska inslag, den vita älgen. Katharina Hagerud har redan hjälpt ett par olika kunder under morgonen.

–En person som ringde hade jobbat tre veckor i Norge men inte fått ut någon lön. Det visade sig att han varken hade sökt norskt personnummer eller skattekort. Så det var lite att ordna med.

Det gäller för de fyra anställda att vara pålästa. Inflyttade barnfamiljer från Norge har frågor om svensk skola och kommunal service. Norska pensionärer med låga pensioner, som vanligen är skattebefriade, vill veta hur de slipper svensk kommunalskatt om de flyttar. Den som vill ta med sin svenska bil och registrera den i Norge måste tackla norskt regelverk och höga avgifter. Hantverkares redskap ska momsbeskattas vid gränsen, vilket är en komplicerad procedur. Inte minst efter stormen Gudrun, när norska skogsmaskiner fick passera gränsen först efter att företagen lämnat stora depositioner.

Idén om ett mer formaliserat gränssamarbete föddes för tio år sedan. Den norska ekonomin gick allt bättre, medan Sverige kämpade med hög arbetslöshet. När flygplatsen Gardermoen byggdes ut i Oslo skrek de norska entreprenörerna efter arbetskraft. Arbetsförmedlingarna i Åmotfors och Kongsvinger såg möjligheten och startade ett EU-projekt i form av en gemensam arbetsförmedling, förlagd till Morokulien. Arbetsförmedlaren Kjell Olsèn och hans norska kollega Trond Erik Grundt ägnade sig först och främst åt rekrytering, men insåg snabbt att de sökande hade många andra frågor som krävde bredare kompetens.

Så blev Grensetjänsten till 2002. Kjell Olsèn och Trond Erik Grundt är fortfarande kvar, tillsammans med Kikki Lindset och Katharina Hagerud, och arbetsförmedling och svensk-norsk rekrytering tillhör fortfarande lagets arbetsuppgifter. Trond Erik är numera anställd av norska NAV, den färska sammanslagningen av motsvarigheterna till vår arbetsförmedling, försäkringskassa och kommunala socialkontor. Kjell är fortfarande anställd på Länsarbetsnämnden i Värmland, medan Katharina nyss har gått över till NAV från Eidskogs kommunala näringsservice. Kikki är projektanställd av Länsstyrelsen i Värmland, men har tidigare jobbat på både Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

Försäkringskassan tar emot

Grensetjänsten ägnar sig inte åt tjänstesamverkan, snarare samordning. Däremot finns Försäkringskassans Utlandskontor och NAV Utland på plats i Morokulien varannan torsdag för tidsbokade besök, där de gemensamt hjälper klienter med deras gränsproblem. I april ordnar Skatteverket deklarationskvällar i gränslandet, en efterfrågad tjänst då Norge och Sverige deklarerar nästan samtidigt. Försöksverksamheten med en mer regelbunden personlig service har dock lagts ner.

–Vi ville helst utvidga till en gång i månaden på grund av det stora intresset, säger Kikki Lindset. Men svenska Skatteverket är inte intresserat av det.

Vissa myndigheter har större möjlighet att anpassa sina rutiner än andra, konstaterar hon.

–Inom socialförsäkringen är det lättast att få till förändringar. Ramlagarna är mer töjbara, och det är lättare att göra förändringar i förordningar. Svenska Skatteverket är mer »så här är det, det går inte att ändra på«. De har svårast med förändringar. Men de är mer lagstyrda.

Grensetjänsten fungerar som en katalysator för samordning mellan olika aktörer i Norge och Sverige. Expertnätet är vittförgrenat och består av över 20 olika myndigheter och organisationer. Samtliga representeras i det gränsråd som samlas två gånger om året, och som funnits sedan starten. De aktörer som berörs av ett gränshinder bildar även arbetsgrupper som jobbar vidare för att förenkla och samordna regelverket.

Olika pensionsåldrar ett problem

De senaste åren har tjugoen gränshinder identifierats, varav man har lyckats lösa nio. Ett av dem berörde hela EU, och gällde utländska anställda vid norska konkursdrabbade företag. Medan de norska kollegerna kunde stämpla i väntan på att lönegarantin skulle falla ut fick gästarbetarna ingen ersättning. Och eftersom de fortfarande räknades som anställda i Norge kunde de inte heller få någon arbetslöshetsersättning i hemlandet under tiden.

–Många fick gå till socialkontoret, säger Kikki Lindset. Men det var bara en textrad i en föreskrift som behövde ändras i Norge.

Ibland kan gränshindren slipas bort utan segdragna lagändringar. Men fortfarande återstår många barriärer. Den medicinska bedömningen av arbetsförmåga skiljer sig till exempel fortfarande markant mellan de båda länderna, och skillnaden i pensionsålder kan ställa till stora problem. En Årjängsbo som hela livet jobbat i Norge blev utan både a-kassa och pension när hon sades upp strax före sin 65-årsdag. Eftersom hon uppnått svensk pensionsålder fick hon ingen a-kassa här hemma, men hade heller ingen upparbetad ålderspension i Sverige. Den norska pensionen betalas ut först vid 67 års ålder.

Finansieringen är osäker

Grensetjänstens kontakter blir allt fler, i takt med att dess rykte sprids. Varje anställd har i genomsnitt 300 kontakter i månaden, med en topp i september. Ibland kan de svara på frågorna direkt. Men minst lika ofta får de hänvisa till fasta kontaktpersoner på respektive myndighet. Personalen har heller inte rätt att ge besked i enskilda frågor.

–Det svåraste är att vi ska klara att hålla oss uppdaterade med regelförändringar, och få information och feedback från alla myndigheter, säger Katharina Hagerud. Man lär sig en grej och tror att det är det som gäller. Och då kan man felinformera.

Finansieringen är också ett orosmoln. Årsbudgeten på 3,5 miljoner kronor var trygg som EU-projekt, nu vinglar den fram ett år i taget. Länsstyrelsen i Värmland och Eidskogs kommunala näringsservice äger verksamheten, men den lever på stöd från ett flertal aktörer.

–Vi lägger ner väldigt mycket tid på att lobba för finansiering, suckar Kikki Lindset. Om vi hade vetat tre år framåt så hade det gjort mycket.

Hon påpekar att Grensetjänsten dagligen undanröjer mängder av extrajobb för olika myndigheters kärnverksamhet, och ger dem bra reklam under tiden.

–Myndigheter är ofta något negativt. Men via Grensetjänsten får de god publicitet. 99,5 procent av kunderna är jättepositiva: vad bra att ni finns, vilken tur att jag fick tag i er!

Sverige prioriterar att undanröja hinder för en ökad rörlighet över de nordiska gränserna, bland annat för att utveckla den nordiska välfärdsmodellen. Arbetet sker framför allt via Nordiska ministerrådet, de nordiska regeringarnas samarbetsorgan, som också har utsett så kallade »pådrivare för gränshinder«. I fjol togs initiativ till ytterligare en kartläggning av gränshinder mellan Norge och Sverige.

Den svenska regeringen har de senaste åren stött Grensetjänsten med 750000 kronor per år. Det svenska intresset är större än Norges, som säger att det inte finns några pengar. Sverige poängterar dock att stödet lämnas »övergångsvis«, och antyder att mer långsiktig finansiering bör sökas på annat håll. Den nordiska samarbetsministern Cristina Husmark Pehrsson har kallat Grensetjänsten »en viktig aktör i arbetet med att motverka gränshinder«. Efter ett besök i Morokulien i våras konstaterade hon att verksamheten högst påtagligt bidrar till att minska dessa hinder för människor och företag som bor och arbetar i gränsregionen.

Ett stenkast från Fredsmonumentet ser vi
spår efter det svenska ministerbesöket, i lunden där regeringsledamöter får plantera träd om de kommer på visit till Morokulien. Det lär mest ha varit en symbolisk planteringsinsats, sägs det, eftersom marsleran effektivt hindrade alla naturnära utsvävningar i finskor. Men ändå. För varje planterat träd avverkas gränshinder på löpande band, och gränsen blir allt mer symbolisk.