Ny minister vill se staten i glesbygden

När Publikt möter Ida Karkiainen i ett bibliotek på finansdepartementet är hon klädd i svart kjol och kavaj, vit helknäppt blus och klackskor. Kontrasten är stor mot bilden som länge cirkulerade i medierna, från den ungdomsfest i ett kök i Haparanda där hon gör en gest som kan tolkas som en Hitlerhälsning. Hon säger att uppmärksamheten och journalisternas många frågor om bilden var en viktig erfarenhet.

– Det var en ganska stor stress, men det var också lärorikt att se hur man reagerar i en sådan situation. Man får försöka att inte uppslukas av snabbheten i ett drev: ta det lugnt, var dig själv och berätta.

Hon påpekar att det var en ”gigantisk” förändring för henne att bli utsedd till statsråd.

– Så jag försökte verkligen fokusera på uppdraget och inte på bilden. Men samtidigt var det viktigt med öppenhet och att svara på frågor. Vi ska bli granskade, det ingår i uppdraget och är något man måste räkna med.

I uppdraget som civilminister ingår förutom statlig förvaltning även offentlig upphandling och ett övergripande ansvar för kommuner och regioner. Men strax före jul slog statsminister Magdalena Andersson fast att alla i regeringen, oavsett ministerpost, ska prioritera tre utpekade områden. Det är också de prioriteringarna som Ida Karkiainen nämner först, på frågan om vad hon ska ägna sig åt fram till nästa val om cirka sju månader.

– Ett uppdrag är att ”vända på varje sten” för att knäcka gängbrottsligheten. I min portfölj omsätts det framför allt till att följa hur kommuner och regioner arbetar och att de har tillräckligt med resurser i det arbetet. Men också att se till att den statliga förvaltningen fungerar och motverkar korruption. Vi har en stark förvaltningsmodell, det gäller att värna den så att människor litar på staten.

Ett annat prioriterat område är grön omställning, och där gäller det att ha ett helhetsperspektiv, anser Ida Karkiainen.

– Om vi ska få till den gröna omställningen inom industrin måste hela kedjan fungera och ha tillräckligt med handläggningsresurser. Länsstyrelserna behöver förstärkning för att klara den anhopning av tillståndsprocesser för stora etableringar som nu kommer att komma, och det kommer att vara rätt svettigt för kommunerna också.

Det tredje området som regeringen vill satsa på uttrycks som att ”ta tillbaka kontrollen över välfärden”. Det uppdraget är särskilt intressant i rollen som civilminister, menar Ida Karkiainen.

– Det handlar om hur vi har organiserat samhället, och vad det har gett för effekter.

Hon berättar att hon nyligen var på ett seminarium som tog upp bristen på utvärderingar av vad som hänt efter privatiseringar av offentlig verksamhet.

– Det väckte intressanta frågor om hur vi har avhänt oss demokratisk kontroll. Oavsett vad man tycker om privatiseringar är det viktigt att utvärdera om de lett till en starkare välfärd och bättre organisation, eller om de fått effekter som vi behöver ta itu med. Det vill jag titta närmare på.

Förutom regeringens gemensamma prioriteringar har civilministern ett starkt engagemang i en annan fråga.

– Jag kommer ju från Haparanda, och där finns en stark upplevelse av urbaniseringens effekter, såsom centralisering av myndigheter och arbetstillfällen till större städer. Man tycker att likvärdigheten försämras, då vi har hög skatt men inte lika mycket service. Det är en stor hjärtefråga för mig att det ska finnas service oavsett var man bor. Många människor känner en frustration när myndigheter skruvar ned sina skyltar, och tappar förtroendet för staten.

Tidigare regeringar har ju försökt möta det med nya statliga servicekontor. Behövs det fler?

– Ja, och vi kommer under 2022 och 2023 att öppna omkring 30 nya kontor. Det är en stor och kraftig utbyggnad.

Finns det något mål för hur många kontor det ska finnas?

– Nej, men så länge vi ser ett behov ska vi fortsätta att bygga ut, utifrån budgetläget. Detta är en viktig reform, och det finns också en potential att tänka kreativt när det gäller ortsstruktur och vilka funktioner som ska finnas där. Det kanske kan bli ett samarbete med kommunerna. Det blir spännande diskussioner framöver, och jag vet att det finns kreativa funderingar.

Statlig verksamhet har också i flera omgångar flyttats ut från storstäderna till andra delar av landet. Blir det ytterligare omlokaliseringar?

– Vi följer frågan och ser ett fortsatt behov av det, men i nuläget finns inga planer på ytterligare omlokaliseringar. Jag vet att det har varit problematiskt och inte så omtyckt alla gånger. Och jag förstår att det är en svår uppgift att flytta en myndighet. Samtidigt, i andra vågskålen, finns på många orter den upplevelse jag beskrev av centraliseringen och försvunna statliga arbetstillfällen. Och statliga jobb är en otroligt viktig del i den regionala arbetsmarknaden på vissa orter, på ett sätt som man kanske inte tänker på. De bidrar till en differentiering av arbetsmarknaden och ger framtidstro på hemorten.

En annan fråga som ligger på Ida Karkiainens bord är det förslag som Tillitsdelegationen lade fram i juni 2020 om en gemensam introduktionsutbildning för statstjänstemän. ST har drivit denna fråga i flera år, och även riksdagen har i ett så kallat tillkännagivande krävt att en sådan reform ska genomföras. Å andra sidan har det kommit kritik mot förslaget från myndighetsvärlden, bland annat mot att utbildningen skulle vara obligatorisk även för erfarna tjänstemän.

Nu är en utbildning på gång, meddelar Ida Karkiainen. Regeringen ska inom kort fatta beslut om att ge Statskontoret i uppdrag att utarbeta en webbaserad introduktionsutbildning för statstjänstemän, berättar hon. Men den kommer inte att bli obligatorisk.

– Remissinstanserna var tydliga, det finns önskemål om en viss flexibilitet. Vi ska inte vara rigida från statens sida, och jag tror inte att man behöver detaljreglera det. Men det är givetvis viktigt att vi tittar på det när utbildningen är på plats.

Ett av de argument som anförts för en introduktionsutbildning är att den kan bidra till att sprida kunskap om statligt anställdas meddelarfrihet. En ny rapport från ST visar att denna grundlagsskyddade rättighet är satt under press. I en enkät som förbundet gjort svarar tre av tio statligt anställda att de är rädda för repressalier om de skulle uttala kritik.

Vad kan du göra för att öka öppenheten?

– Det är väldigt allvarligt att man ger de här signalerna. Öppenhet, transparens och möjlighet att uttala kritik utan repressalier ingår i en god förvaltningskultur, och jag förväntar mig att arbetsgivare följer det.

Men vad kan du som minister göra om du ser att det brister?

– Det handlar om ledarskap, styrning och sunt förnuft i den statliga arbetsgivarpolitiken. Det här kan kännas självklart, men det behövs uppenbarligen en påminnelse om det.

Ida Karkiainen är dock skeptisk till STs förslag om att inrätta en öppenhetsombudsman för att bevaka och skydda statsanställdas yttrandefrihet.

– Jag tror inte att det är läge att uppfinna något nytt, en ny myndighet, utan snarare att påminna om att detta inte ska förekomma. Det handlar mycket om uppföljning, att vi har en bra dialog mellan myndigheter och departement.

De senaste åren har det lagts fram flera förslag som syftar till att skydda handläggare från hot, våld och trakasserier. En kontroversiell men ofta framförd idé är att låta myndighetsbeslut vara anonymiserade för den som beslutet gäller. Men inte heller det är något som Ida Karkiainen skriver under på.

– Vi behöver titta vidare på det, men min egen reflektion är att jag inte tror att samhället gynnas över lag av ökad anonymisering. Demokratisk insyn är viktig, och det är viktigt för tilliten att man vet vem som handlägger ens ärende.

En central del av den öppna förvaltningskulturen i Sverige är offentlighetsprincipen. Under de senaste åren har debattörer pekat på att sekretessen successivt har utvidgats på många områden, och krävt en översyn av hur offentlighetsprincipen fungerar i dag. Men på frågan om en sådan översyn behövs svarar Ida Karkiainen svävande.

– Det är en viktig grundprincip att offentlighet är huvudregeln, och den ska vi fortsätta att hålla på och försvara i EU-sammanhang. När jag satt i konstitutionsutskottet talade vi mycket om offentlighetsprincipen, och det finns en risk med att vi har väldigt många sekretessbestämmelser som gör att hela lagstiftningen urholkas. Men vi har också en digitalisering i hela samhället som ställer frågan om integritet kontra offentlighet på sin spets. Det är inte omöjligt att vi på sikt behöver se över detta, men jag kan inte lova något.

Som minister med ansvar för offentlig upphandling har Ida Karkiainen att ta ställning till debatten om sociala effekter av upphandlingar. För några år sedan infördes krav på kollektivavtalsenliga villkor för lön och semester när det offentliga upphandlar. TCO krävde redan då att även tjänstepension skulle ingå i de kollektivavtalsenliga villkoren. Men Ida Karkiainen bedömer att EU-lagstiftningen lägger hinder i vägen och att det inte är möjligt.

– Däremot är vi tydliga med att upphandling inte ska pressa priser genom att dumpa löner, utan det ska ingå tydliga sociala villkor.

En annan fråga som Ida Karkiainen fått ärva av sina företrädare är planerna för en likformig regional organisation för ett antal rikstäckande myndigheter. Argumentet för en sådan förändring är att den skulle göra det lättare för kommuner och regioner att samarbeta med statliga myndigheter. Regeringens indelningskommitté föreslog 2018 att tio myndigheter skulle samordna sin regionala indelning. Huvudförslaget innebar att Polisen skulle behöva riva upp sin nyligen genomförda omorganisation, vilket myndigheten var föga intresserad av.

När Ida Karkiainens företrädare och partikamrat Lena Micko tillträdde som civilminister 2019 sade hon till Publikt att hon hoppades hitta ett förslag som skulle kunna få stöd. Men hittills har det inte kommit något.

– Det finns fortfarande skäl att genomföra en reform, för det kan vara väldigt krångligt med samarbetet när vi har en differentierad statlig indelning, säger Ida Karkiainen. Men man måste ha förståelse för Polisens synpunkter. Vi kanske kan låta Polisen vila lite och gå vidare med de övriga. Man behöver inte göra allt på en gång.

Ida Karkiainen började sin politiska karriär som kommunpolitiker i Haparanda, och hon har sett arbetet i regionerna inifrån genom en period som opolitisk tjänsteman i Region Norrbotten. Men till skillnad från företrädaren Lena Micko, som hade en renodlat kommun- och regionalpolitisk bakgrund, har hon även varit riksdagsledamot under drygt sju års tid. Hon har suttit i kulturutskottet och senare i konstitutionsutskottet.

– Jag har erfarenheter från alla nivåer i samhället. Jag har också läst statsvetenskap, även om jag aldrig blev klar och fick min examen.

Viljan att påverka kom tidigt, berättar hon.

– Jag har alltid brunnit, haft ett samhällsengagemang. I skolan var vi några elever som tyckte att skolmaten var dålig, och vi insåg att det inte skulle bli någon förändring om vi bara satt med armarna i kors och klagade. Så vi samlade ihop våra sakliga argument och pratade med skolan. Det gav resultat och det blev ett slags väckarklocka, att det går. Man ska inte bara gnälla, utan göra något åt problemen.