Hon hjälpte tusentals svenskar ut ur Libanon
Gufran Al-Nadaf är ST-medlem, anställd vid Sveriges ambassad i Syrien. Medan bomberna dånade i fjärran for hon på slingrande vägar till Beirut för att hjälpa till att evakuera svenskar.
Hur var det på vägen?
–Ditvägen var inte så farlig. Jag hörde bomber på avstånd och bytte chaufför och bil tre–fyra gånger. Men på hemresan…då hade kriget trappats upp. Bomberna föll och Israel sköt på lastbilar och bussar. Vägen kantades av brinnande bil- och bussvrak. Chauffören måste ta en omväg sedan den sista bron mot Syrien förstörts. Han körde i 180 och det gick fort även på serpentinvägarna över bergen. Jag var lätt illamående…
Vad tänkte du när du fick uppgiften att arbeta i Beirut?
–Jag var lite rädd innan jag satte mig i bilen till Beirut men jag tvekade aldrig att åka när min chef Catharina Kipp bad mig. Jag tänkte: Det är krig, jag måste hjälpa.
Hur var det när du kom fram?
–I Beirut väntade ett hav av människor på hjälp vid det svenska honorärkonsulatet. Där rådde kaos. Folk var chockade, ledsna, trötta, hungriga och arga. Samtidigt föll bomberna. Första gången jag hörde en bombning var min reaktion att krypa under bordet. Smällen var så stark att rutorna skallrade, ändå föll bomberna långt bort. Det var fruktansvärt!
Vilken uppgift hade du?
–I Damaskus är jag handläggare för Libanon, där vi saknar ambassad. Vi jobbade dygnet runt. I Beirut utfärdade jag provisoriska pass, svarade i telefon, talade med upprivna svenskar, höll i koordineringen mellan oss och EU-länderna, gick på möten och arbetade med Danmark och Norge med den första evakueringen av svenskar som kom från södra Libanon till Beirut. UDs insatsstyrka fungerade från den 18 juli.
Hur blev du bemött?
–Jag har fått alla sorters kommentarer till vårt arbete. Från »ni hjälper bara dem som är blonda och blåögda« till »hur kan ni evakuera muslimer?«. Dessutom fick folk information från UD via SMS, som vi ambassadanställda inte kände till. Jag kände mig ofta otillräcklig. Men det var fantastiskt att få ut så många svenskar från Libanon.
Hur klarade du av att arbeta och samtidigt hantera din rädsla?
–När tusentals människor behöver hjälp och man vet att man ska lämna platsen sist slutar man tänka. Man bara jobbar på. Sov gjorde jag när jag var hemma i Sverige fem dagar i slutet av juli. Sen for jag tillbaka.
Du har också arbetat med givarkonferensen för Libanon.
–Först lade jag upp besöket i Libanon för biståndsminister Carin Jämtin. Därefter arbetade jag från Beirut med konferensen i Stockholm. Jag hade kontakt med den libanesiske premiärministerns kansli och de FN-organ som skulle samarbeta för att bedöma vilken hjälp Libanon behövde fram till årsskiftet. Konferensen blev en succé. Det blev 940 miljoner USA-dollar till Libanon i stället för väntade 500 miljoner.
Vad väntar närmast?
–Nu måste vi på ambassaden få en lugnare höst för att kunna hålla ihop.