Hon älskar konst och ungar
Det är häftigt att möta barn som konfronteras med konst, tycker Maria Taube, ST-medlem och pedagogisk intendent på Moderna Museet i Stockholm.
Vad betyder barn för konsten?
– Det är oerhört viktigt att satsa på barnen, se till att de får kontakt med konst av god kvalitet. De är ju framtidens besökare…Barn behöver allt som är viktigt och konst är viktigt, en rättighet. De kommer ofta med skolklasser och fritidshem och de flesta vill komma tillbaka. Det är kul.
…och konsten för barn?
– Som liten är det viktigt att få många språk och barn föds med bland annat ett bildspråk. Men de måste stimuleras och få möta andras bildspråk. Ju bättre man ser bilder desto bättre talar man också, för man vill förmedla de bilder man ser. Under mina visningar och i verkstan träffar jag många barn. En del barn börjar måla när de varit här, rastlösa barn kan bli koncentrerade och formulera sig bra.
– Jag har lärt mig ett förhållningssätt till konst och därför vill jag också arbeta med familjegrupper. Barn får inte stoppas i sitt sätt att utforska och lära sig. Föräldrar måste förstå att barnen gör det när de leker med sylten på frukostbordet. Föräldrarna behöver gå på kurs, inte barnen.
Vad gör man på verkstan?
– Vi har bland annat familjekurser dit föräldrar kan ta med små barn och där vi till exempel målar tillsammans. Innan vi skiljs åt tittar vi på och pratar kring det vi målat. Sedan går vi in på museet och tittar gemensamt på ett konstverk.
– Det finns också kurser för äldre barn och tonåringar och under sportlovet hade vi särskilt sportlovsprogram. Förutom att använda pensel och flytande färg kan vi även använda digital teknik här. Moderna Museet ligger på tredje plats bland museer när det gäller antal besök av barn och ungdom.
Vad får du ut mest av i jobbet?
– Att människor möter konsten och deras samtal om konst.
Samtal?
– När vi till exempel sitter på golvet och tittar på ett konstverk, som nyligen när jag tog med föräldrar och deras små barn till Antoni Tàpies målning med rött motiv. Det var efter några timmar på verkstan. Ett barn sa: ”Det är hål på målningen.” Någon annan såg en dragkedja i den. En pappa tyckte att målningen är underbar och varm, medan en mamma ansåg att den är hemsk och påminner om uteliggare.
– Man får tycka att en målning är hemsk. När någon säger så kan jag se det i målningen men jag kan också se värmen i den. Att de samtalar är spännande, häftigt! Konst har inget med ”fint” och ”vackert” att göra utan med det som berör.
På verkstan tycks småbarn ha lättare än tonårsflickor att prata om det de målat. Vad tror du det beror på?
– De äldre blir bedömda av andra. Här försöker jag komma ifrån det prestationstänkandet, få alla att sluta tänka i bra eller dåligt. Man ska bara göra vad man själv har lust till. De som inte vill prata kring sin målning slipper.
Hur når ni nya grupper?
– Genom till exempel fri entré till museet. Det blir jättekul och samtidigt är det en stor utmaning. Jag arbetar med dem som inte är så kunniga i konst. Med fri entré kommer fler besökare hit som har liten kunskap om konst och då måste vi arbeta med flera ”språk”: lägga upp visningarna på annat sätt – med visare eller att man får informationen i hörlurar – eller fler föreläsningsserier och liknande.
Hur vill du sammanfatta ditt jobb?
– Min huvuduppgift är att arbeta med program kring verkstan. Jag är som spindeln i nätet; organiserar kurserna och ser till att det fungerar med visningar, lärare och handledare. Jag vill också ta del i själva verksamheten och möta grupperna. Alltsedan jag var nyutbildad konsthistoriker har jag arbetat med dagis och skolor och de erfarenheter jag får från verkstan använder jag när jag har studiedag med förskollärare. Viktigast för mig är att göra konst tillgänglig för människor, att få dem att komma hit – och få dem att komma tillbaka.
