Han står på folkets sida

Leo Valladares är en dynamisk jurist som retar etablissemanget med sina frispråkiga uttalanden.

Hans ämbete ska hjälpa den bräckliga demokratin på traven.

Det är inte helt riskfritt att driva frågor om mänskliga rättigheter (MR) i Honduras. Leo Valladares har blivit hotad till livet flera gånger och för en tid sedan mördades den man som vaktade familjens hus. För två år sedan försvann hans chaufför, och hittades senare mördad. Idag kör Leo Valladares sin bil själv och han har valt att avstå från livvakt.

– Jag måste försöka att leva som jag lär, säger han och slår ut med armarna. Jag måste övertyga människorna om att jag tror på det samhälle jag vill skapa!

Den centralamerikanska republiken Honduras har en lång tradition av korruption och maktmissbruk och har med rätta gett upphov till begreppet bananrepublik. I många år var det de stora amerikanska banankompanierna som styrde och ställde i landet, tillsatte och avsatte lättköpta presidenter och såg till att militären höll den fattiga befolkningen i schack.

Sedan mitten av 80-talet har landet tagit stapplande steg mot demokrati, och Honduras styrs numera av en folkvald president. Men det är ett fattigt land där det går lätt att muta lågbetalda tjänstemän och där polisen består av outbildade före detta militärer utan kunskaper om vad mänskliga rättigheter innebär.

MR-ombudsmannen har bland annat kämpat för att polisen inte ska tillhöra militären, och så har det äntligen blivit.

– Tyvärr gjorde man inte den nödvändiga upprensningen vid övergången. Många av våra poliser är korrupta, konstaterar Valladares.

Han har nyligen inlett en undersökning om drygt 300 dödsfall bland unga människor. Varje vecka dör minst två unga i Honduras på grund av våld.

– Jag vill få klart om dessa mord beror på polisiärt våld eller ökande kriminalitet i samhället. Många menar att ungdomarna blivit mer kriminella, men jag vill ta reda på hur det verkligen är.

Leo Valladares har varit MR-ombudsman sedan 1996, då MR-institutionen inrättades och till och med grundlagsfästes. Han är jurist med en spansk doktorsexamen om bland annat MR-frågor. Som MR-ombudsman basar han över 95 anställda, varav 30 på huvudkontoret i Honduras huvudstad Tegucigalpa. De övriga finns på de fyra lokalkontoren runt om i landet. Verksamheten stöds ekonomiskt och praktiskt av flera länder, bland dem Sverige, Norge, Danmark och Kanada.

MR-ombudsmannen ska hävda de rättigheter som står inskrivna i konstitutionen och i de internationella konventioner som Honduras ratificerat.

– Vi ska också stärka ett allmänt rättsmedvetande i hela samhället, så att människor, myndigheter och privata verksamheter kan fungera tryggt tillsammans, förklarar Valladares.

En uppgift är att granska statens administrativa funktioner. Men myndigheterna i Honduras är inte vana vid att bli granskade, konstaterar MR-ombudsmannen lakoniskt.

– Man kan inte säga att de tar emot oss med öppna armar!

Även inom det politiska etablissemanget finns det många som känner sig störda av MR-ombudsmannens ambitioner. För två år sedan lade kongressen fram ett förslag om att kraftigt begränsa MR-ombudsmannens mandat. Förslaget röstades ned efter starka protester från medborgarorganisationer och internationella organ, bland dem det svenska biståndsorganet SIDA. Kongressen valde då att sänka det nationella anslaget till verksamheten. Följden blev att flera lokalkontor fick stänga, och färre anställda på de kontor som blev kvar.

– Jag känner mig numera utsatt för mer press av den civila regeringen än av militären. Jag ska stå på folket sida, och det gillar inte de som har makten. Politiker kan vara riktiga lurifaxar, säger Leo Valladares och skrattar.

Facket borde rimligtvis vara en av MR-ämbetes främsta supportrar, men så är det inte alltid. Leo Valladares menar att den fackliga rörelsen i Honduras är i kris.

– De fackliga är inte de som leder de sociala rörelserna. Facket saknar en övergripande målsättning om rätten till ett arbete och värdiga anställningsvillkor. De sysslar mest med löner, inte med välfärden i stort.

– Ett annat problem är förlegade regler om livstidsval och andra privilegier för fackliga ledare. Det finns också en hel del korruption i de fackliga leden.

Han berättar med yviga gester om lättköpta politiker, korrupta tjänstemän och svaga folkrörelseföreträdare. Valladares har sett det mesta när det gäller mutor, fiffel, lögner och rena rättsövergrepp, och verkar passionerat engagerad i uppgiften att utveckla Honduras till en renhårig rättsstat. Han tackade ja direkt när han erbjöds posten som landets förste MR-ombudsman.

– Det var ett uppdrag jag med min bakgrund inte kunde säga nej till.

Valladares var sex år när familjen brådstörtat flyttade från Honduras till Spanien. Pappan var riksdagsman och ville inte gå med på att ge koncession till ett amerikanskt banankompani.

Presidenten gjorde klart för honom att det var bäst att lämna landet. Senare flyttade familjen till Mexiko.

– Jag tog mycket intryck av den skola jag gick i där. Man uppmuntrade självständigt tänkande och socialt ansvar, och det ingick att delta i sociala aktiviteter.

– Jag valde att engagera mig i ett sjukhus för döende patienter. En patient gav mig en liten hatt som det stod Honduras på. Jag var 14 år då, och kände att en dag skulle jag återvända hit.
Och så blev det. Innan Valladares tog det utsatta jobbet som MR-ombudsman arbetade han på utrikesdepartementet med flyktingfrågor och som lärare i juridik på universitetet.

I hans framtidsdröm ingår också en ganska smärtsam uppgörelse med den latinska manschauvinistiska kulturen, machismo.

Jag måste bekänna att det inte är helt lätt, säger han med en hjälplös gest.

– Den är mycket fast rotad, även hos mig! Men att detta land fungerar beror på kvinnorna, det vet jag idag. De uppfostrar barnen, de arbetar hårt och tar ansvar.

– Mest om detta har jag lärt mig av den kloka kvinna jag varit gift med i 34 år. De första 30 åren sade jag alltid emot henne, nu har jag insett att hon har rätt i nästan allt!

Det har skett ett uppvaknande när det gäller kvinnornas rättigheter, menar han. Honduras har fler kvinnor i regeringen än många andra länder i Latinamerika, och man planerar att inrätta en motsvarighet till svenska Jämo för att öka uppmärksamheten på kvinnornas situation.

– Jag hoppas det ska driva på kvinnornas frigörelse, säger han fromt.

– Jag känner stor inspiration av hur ni arbetar med kvinnofrågor i Sverige.

Trots den dystra bild Leo Valladares målar upp är han hoppfull om framtiden. Förändringen kommer nedifrån, genom att människorna blir mer medvetna och ställer krav på justa spelregler för samhället.

Han är tacksam för det internationella stödet till MR-ämbetet, och tycker att det finns mycket att lära av Europa. Men, betonar han, ansvaret för framtiden ligger hos honduranerna själva.

– Vi ska arbeta hårt och seriöst och stå upp för omutligt rättssamhälle – men samtidigt behålla vår latinska livsglädje och spontanitet.