Han hittade ut ur dimmorna

Jag tar miste på var min buss ska stanna. Och i rask takt får jag promenera från Karlstads tågstation till bussterminalen. Därför ser inte Lars Österdahl mig när jag kommer. Hans blick är riktad mot de ankommande bussarna och jag kan stanna upp och ta mig en titt på honom. Fast det är en av höstens första dagar och kyla i luften är Lars Österdahl klädd i shorts och en kortärmad skjorta. På fötterna har han sandaler, han huttrar till.

Där han står vid bussterminalen skulle han kunna passera som vilken morfar eller farfar som helst. Det enda som saknas i bilden är ett barnbarn som förtjust springer ut från den luftkonditionerade bussen för att möta honom.

Men det kommer inte att komma något barnbarn. Det vet jag, han väntar trots allt på mig. Jag går fram och vi hälsar.

Lars Österdahl har varit alkoholist sedan 1969. Han har druckit det mesta som gått att dricka, han har gömt sprit för sin omgivning, lurat sin arbetsgivare, sin familj och sig själv. Han har missbrukat valium och Rohypnol på dagarna för att dämpa ångesten av supandet på kvällarna.

Lars Österdahl har dessutom arbetat inom staten sedan 1953. Han började – och avslutade sin karriär i det militära, men den större delen av hans yrkesverksamma liv var reserverat för civilförsvaret och Räddningsverket. Från början av 70-talet arbetade han som byråchef på Civilförsvarsstyrelsen och när Statens Räddningsverk bildades 1986 arbetade han nära verkets dåvarande generaldirektör, Lennart Myhlback.

Samma generaldirektör ska senare komma att rädda livet på Lars.

Men först stannar vi upp och vänder blicken bakåt.

Skåpsupande och en stor tragedi

Som son till en statare föds Lars Erik Olof Österdahl i Örebro den 2 oktober 1936. 22 år gammal tar han studenten vid Försvarets läroverk och blir sedermera kursetta vid 1960 års officerskurs på Krigsskolan Karlberg. Inom det militära, på officersmässen och på kurser, börjar supandet ta fart. Här lägger Lars grunden till sitt framtida missbruk.

Ett nytt jobb och en kraftig löneförhöjning ger nya förutsättningar för drickandet. Varje ursäkt att dricka är en bra ursäkt.

–Det kändes alltid naturligt att unna sig vin till maten, att bjuda över grannarna på en drink. Och hemma hade jag gömt undan sprit så jag kunde alltid smita iväg och få mig de där extra suparna.

Skåpsupandet i alla ära men det är en tragedi som ger Lars den sista putten in i missbruket.

–En dag kom jag hem tidigare från jobbet. Jag skulle hämta en ny kostym och lämna bilen till min hustru som skulle ta med barnen in till Stockholm på eftermiddagen. Utanför villan möts jag av vår tax som beter sig mycket underligt. Jag får ingen kontakt med henne. Jag går in i huset och ropar efter min hustru. Hon svarar inte.

Lars letar igenom huset, går ut på altanen, garaget. Ingenting. Till slut går han in och öppnar badrumsdörren. I badkaret sitter hans hustru. Livlös.

Ringer 90000.

Hon är död.

–Jag fick veta att det var ett medfött pulsåderbråck på hjärnan, ett så kallat aneurysm, som var orsaken till min hustrus död. Min tjänsteläkare skrev ut valium åt mig och jag fick två veckors betald ledighet.

Lars barn, en dotter och en yngre son, ser sin pappa gå allt längre in i missbruket.

–På dagarna åt jag valium och på kvällar och nätter drack jag sprit. Mina barn hade det fruktansvärt. De visste aldrig vilken pappa de skulle möta när de kom hem. Om han skulle vara nykter eller om han skulle vara full. Mormor och morfar fick ta stort ansvar för barnen.

Systembolaget, hem, låsa dörren...

Fyra år senare byts valiumet ut mot läkemedlet Rohypnol.

Lars blir periodare.

–Jag gick till jobbet i en tre, fyra veckor. Jobbade och stod i, fick beröm och klappar på axeln. Allt var frid och fröjd. Men sedan behövde jag vara hemma en vecka och supa. Och det var hemma som jag söp. Från början kanske jag gick på någon krog men efter ett tag så drack jag uteslutande hemma.

Instängd bakom neddragna gardiner konsumerades helrör efter helrör. Ångesten över att vara full och bakfull botades med tabletter och fler helrör.

–Det var samma rutin varje gång: systembolaget, hem, låsa dörren, ned med persiennerna och sedan, som jag så ofta sa till mig själv: »kom nu Lars, nu går vi in i dimmorna«.

En vecka senare.

Illamående men nykter, glåmig och trött. Tillbaka på jobbet. Drar benen efter sig de första dagarna. Efter hand blir arbetet enklare och plötsligt fungerar allt som det ska.

–Men jag fick anpassa mig. Jag slutade till exempel att dricka kaffe med de andra i fikarummet då mina darriga händer gjorde det omöjligt för mig att dricka utan att spilla.

Säpo krävde att jag skulle bli utbytt

Frånvaron från jobbet går inte obemärkt förbi och Lars blir omplacerad två gånger.

–Efter den första omplaceringen får jag i uppgift att forma Civilförsvarsstyrelsens krigsorganisation. Jag jobbade intensivt med militären och ansvarade för stora mängder med hemligt och kvalificerat hemligt material. Dessutom innebar det nya jobbet en massa tjänsteresor med hotellboende och supande.

Två år senare var det dags igen. En ny omplacering.

–Säpo hade uppmärksammat mitt beroende och de tyckte inte att det var speciellt lämpligt med tanke på mina arbetsuppgifter. De krävde att jag skulle bli utbytt. Min chef trodde inte på anklagelserna men fick lov att omplacera mig.

Lars tillträder en tjänst som projektledare för den så kallade Dimensioneringsstudien. Med fria händer, egen budget och en uppsjö av tjänstemän till sitt förfogande börjar Lars arbeta. Återigen blir det internat på värdshus och konferensgårdar. Missbruket kan fortsätta.

Skapade illusion av att han jobbade

–Det söps ordentligt. Vi räddade nog en och annan kursgård med våra barnotor under de där åren. Men det lustiga, eller det tråkiga beroende på hur man ser på det, var att vi gjorde ett bra jobb. Projektet fick goda vitsord.

1986 bildas Statens Räddningsverk. Lars är gravt alkoholiserad, blir tagen för ratt- och båtfylleri, tappar bort sin bil i fyllan och träffar en ny kärlek.

–Jag förlovade mig med en ung tjej, 24 år gammal, redaktör och känd för att tycka om sprit. Vi super upp hundratusentals kronor, grälen kommer ofta och frånvaron från jobbet blir allt mer omfattande. Vissa mornar kunde jag åka in till jobbet tidigt för att tända skrivbordslampan, lägga fram mina glasögon och slänga en kavaj över stolsryggen. För att skapa en illusion av att jag jobbade. Sedan åkte jag hem och söp mig full.

I november 1987 händer någonting. Lars blir uppkallad till generaldirektören Lennart Myhlback. Han förklarar för Lars att han gärna vill behålla honom som medarbetare. Men på ett villkor. Att Lars slutar supa och lägger in sig för behandling.

Om han blev nykter kunde han stanna

–Han fick det att låta som något annat men det var klart att det var ett ultimatum. Om jag blev nykter kunde jag stanna kvar på jobbet – om inte, ja då skulle jag tvingas sluta jobba. Lennart Myhlback räddade nog mitt liv den dagen.

Därefter påbörjas vägen mot ett tillfrisknande och sedermera nyktert liv. Lars genomgår den så kallade Minnesotabehandlingen och går med i Anonyma Alkoholister. Under sitt första år som tillfrisknande alkoholist möter Lars den kvinna som idag är hans sambo och livskamrat. Kontakten med barnen byggs sakta men säkert upp igen. Det är en smärtsam process för samtliga inblandade men det är nödvändigt för Lars att få tillbaka en fungerande relation till sina barn och barnbarn.

Han engagerar sig politiskt och framför allt i Rädda Barnen där han fortfarande är en av de drivande krafterna.

En dag går han förbi systembolaget i Karlstad. Han har inte satt sin fot där inne på 16 år men nu springer han på två expediter som sitter och lapar sol på sin lunchrast. De tittar på honom och utbrister.

–Va, lever du? Vi trodde att du var död!