Han håller koll på fjällvädret

Tar vi av vid norskhuset? undrar fotografen Bengt Weilert när vi närmar oss Storlien. I de här trakterna finns en hel del nybyggda norska hytter att välja bland, men vi hittar i alla fall vägen upp till berget Visjövalen ovanför byn. Där har SMHI låtit bygga en röd trälänga till bostad och kontor för sin utplacerade väderobservatör.

Vinden tar tag i hår och kläder när vi kliver ur bilen. Här på toppen blåser det för det mesta, och den blåvitgröna Jämtlandsflaggan vajar vid verandan.

Väderobservatören Wille Carlsson möter med två av sina siberian husky-hundar. De två andra hundarna står i hundgården, där också väderstationens soltimmesmätare är placerad.

Wille Carlsson har ägnat sig åt väder i snart 30 år. Det började med ett par korta vikariat.

– Då sa jag: max tre månader till. Det var 29 år sedan.

Det har bara blivit så att han blev kvar, säger han. Storliens väderstation erbjuder en speciell arbetsmiljö och ovanliga arbetstider, som har passat Wille Carlsson. Men hans kvinnor for därifrån.

– Det var för mycket snö och för lite skyltfönster, säger han lakoniskt.

Hans tonåriga dotter bor dock kvar, även om hon tillbringar terminsveckorna i Järpen, där gymnasiet finns.

En väderrapportörs aktiva arbete klaras på två timmar per dygn. Rapporterna skickas var tredje timme, dygnet runt, och SMHI tidsberäknar arbetet med varje rapport till femton minuter.

Wille Carlsson har en heltidstjänst, vilket innebär att han arbetar fyra och ett halvt dygn i veckan. Övriga mätningar sköts av en deltidskollega i Storlien.

Under arbetsveckan får Wille Carlsson aldrig ge sig av för längre tid än två timmar och 45 minuter. Lönen för detta arbetsliv är 17 700 kronor i månaden.

– Det är bundenheten man har betalt för, konstaterar han.

Wille Carlsson tycker att han har haft fina år på ”Valen”, men han börjar känna av nattvaket.

– Det är den enda nackdelen. Det gick bra när man var yngre, men nu är det tungt. Jag går upp fem nätter av sju.

SMHIs dator i Norrköping står öppen en kvart efter varje rapporteringstid. Om man sover över tiden för en nattrapport ringer de från huvudkontoret i Norrköping och väcker.

– Men det händer inte mig så ofta, säger Wille Carlsson. Man får ha väckarklockan långt ifrån sängen.

Om ingen svarar i telefonen larmar SMHI de lokala tullarna, som åker till väderstationen och kollar upp.

– Det är viktigt för säkerheten, konstaterar Wille. Man kan ju ramla i trappan en mörk natt.

På dagpassen har han klockan inbyggd, säger han. Nu har hon väl passerat ett, bedömer han. Jag tittar på min armbandsklocka: 13 07.

Som väderobservatör måste man ha annat att göra vid sidan om. Wille är friluftsmänniska, gillar att vandra, cykla, åka skidor och hundspann. Han har ingen skoter, och ägde under flera år inte heller bil.

Ett stort intresse är fjällvärldens flora. Varje sommar far han till Lappland och vandrar och fotograferar blommor. Han visar förlagan till en blombok han ska ge ut. Han har fått med årets viktigaste fynd, en raggfingerört.

– Den växer på 1 350 meters höjd. Jag och min kompis har jagat den i tre år, men när jag hittade den i somras låg kompisen på sjukhus med brutet ben.

Nästa projekt är att göra en pocketbok om Blomsterstigen i Storlien.

Hundintresset tar också stor plats. Han producerar på egen hand tidskriften Polarhunden, som kommer ut i 1 200 exemplar fem gånger om året. Han gör turer med hundspann, helst på vårvintern då skaren ligger.

– Man kan komma fyra mil på tre timmar, det går i galopp.

Även det sociala livet är delvis knutet till hundarna. På vintrarna glider många bekanta upp på Visjövalen med sina hundspann.

Kontakten med arbetsplatsen SMHI är däremot gles. Rapporterna överförs elektroniskt, och de andra väderrapportörerna träffar han en eller ett par gånger om året, på SMHIs kurser.

Facket har ST-medlemmen Wille Carlsson inte heller någon särskild kontakt med. Men yrkesfrågorna engagerade han sig i under några år då Väderobservatörernas yrkesråd, VY, hade bildats och protesterade mot nedläggningarna av manuella väderstationer.

– Det var när Birger Schlaug var väderobservatör i Vingåker, då hände det saker. Vi hade möte på Åreskutan och skulle spränga automatstationen där – symboliskt, förstås. Men verksamheten dog ut.

Nere i byn är han känd som vädergubbe och får skäll när vädret är dåligt.

Storlienborna reagerar också på att de inte känner igen sitt väder i hans rapporter. Väderstationen har betydligt högre temperatur och kraftigare vindar än i byn.

– Har vi minus arton har de minus tjugoåtta nere i byn.

Storliens väderstation ligger med sina 644 meter över havet högst i Sverige. När placeringen en gång bestämdes var det den vidsträckta sikten som avgjorde. Man ser sex mil åt alla håll.

– Men när nästa delegation kom från SMHI undrade de varför stationen inte låg i byn, berättar Wille.

Klockan kvart i två är det dags för väderobservation. Wille Carlsson snurrar runt och iakttar himlen – alltid med solglasögonen på för att bättre urskilja molnens konturer – och bedömer att den är molntäckt till två åttondelar. Senare på dagen ökar molnigheten till tre, på gränsen till fyra åttondelar.

Molnigheten utgörs av cumulusmoln, sommarmoln och några cirrusmoln. Men cirrusmolnen har inte de ”skidspetsar” i kanterna som förvarnar om oväder. Även cumulusmolnen kan byggas upp till åska, men då ska de stiga och det gör de inte nu. Det är vacker väderlek och ganska stabilt lufttryck. Man ser Åreskutan, vilket betyder att sikten är god.

Observatören ska titta efter låga, medelhöga och höga moln, och höjden är ganska lätt att avgöra i Storlien tack vare fjällen. Svårare är att bedöma molntypen. Molnet ser inte alltid ut som i SMHIs molnhandbok, och olika meteorologer kan göra olika bedömningar.

De mörka vinternätterna är extra svåra. Man får titta på kvällen vad som är på gång, och följa om trycket sjunker eller stiger.

– Och titta på väderleksrapporten på TV, skojar Wille.

När det gäller temperatur, lufttryck, luftfuktighet, vindriktning, vindstyrka och soltimmar är det dock bara att läsa av instrumenten.

Termometern och fuktmätaren sitter i ett vitt skåp på höga ben, ”buren”, på gårdsplanen, resten registreras till instrument på kontoret. Wille öppnar skåpluckan och tar upp förstoringsglaset. Luftfuktigheten är 33 procent och temperaturen 22,1 grader Celsius. En varm dag i Storlien.

Men den varmaste dagen denna sommar inträffade under Willes Lapplandssemester. Hans dotter vikarierade för honom och ringde och talade om att hon mätt upp 30 grader.

– Det har jag inte varit med om under mina trettio år här!

Extremer åt andra hållet är han mer bekant med. De hårda nordvästvindarna från Norge har slitit så hårt på husets västvägg att den har måst bytas ut.

De värsta vindarna Wille Carlsson varit med om var en vinter då det blåste 32 meter i sekunden i medelvind.

– Jag kunde inte köra hundarna mot huset utan fick stanna på baksidan. Det var den natten två norska ungdomar frös ihjäl på Sylarna.

På vintrarna kan snömängderna bli så stora att Wille Carlsson fått ta sig ut genom ett fönster på baksidan eller en lucka i taket.

Snödjupet mäts som ett genomsnitt av de fem mätpinnar som står kring stationen.

– 1976 hade vi 3,6 meter i medeldjup. De ringde från Norrköping och sa att det inte var möjligt. John Pohlman kom upp med några andra personer för att kontrollera. De grävde i fyra timmar utan att komma ner till marken, och sedan bjöd jag på kaffe.