Han ger barnhemsbarn ett hem för sommaren
Gunnar Blomberg, ST-medlem på Riksbanken, är tillsammans med sin fru fadder åt tre ryska barnhemsbarn. Varje sommar sedan 2001 har barnen bott hos familjen Blomberg i Huddinge
Räcker det inte med egna barn?
– Vi tycker att vi har både plats och intresse att ta hand om andra barn. Men först gick vi en kurs i fosterföräldraskap. Från 2001 har vi tagit emot Maksim, som då var ungefär 12 år. Några år senare kom också Masja, i dag 13, och Julia, som nu är 15 år. Ibland är de här tre veckor och ibland hela sommaren. Då har vi gjort resor med dem i Sverige och till vår sommarstuga i Norrland. De har också varit här över julen.
Varifrån fick ni idén att ta fadderbarn?
– Min fru Siv läste i en lokaltidning om en familj som hade tagit emot barn från ett ryskt barnhem. Det organiserades genom Tretjaks Barnhemsutbyte, en paraplyorganisation som fått sitt namn efter den ryske ishockeymålvakten Vladislav Tretjak. På hans förslag startades barnhemsutbytet av Stig Nilsson, då aktiv inom Svenska ishockeyförbundet. Man kan läsa mer om det på www.ryskabarnhem.org. Vi har besökt de barnhem som barnen kommer ifrån och är med i en förening som tillhör Tretjak.
Hur reagerade era söner när fadderbarnen kom?
– De tyckte det var spännande. Maksim är ungefär jämnårig med våra egna barn och kontakten dem emellan har fungerat väldigt bra. Våra barn har lärt honom mycket om datorer och nätverk, så numera kan han, vid sidan av skolan, ha påhugg på ett internetcafé i Moskva.
På vilket språk talar ni med varandra?
– Mest på svenska. Svåra och viktiga saker som upplevelser, känslor och förväntningar är det svårare att tala med dem om. Det har varit lite frustrerande.
Vad vet ni om barnen?
– Föräldrarna har av olika skäl fråntagits vårdnaden eller lämnat barnen till barnhem. De lever i ett stort kollektiv och uppfostras av personalen, med barnhemmets rektor som vårdnadshavare. Men barnen saknar egna relationer till vuxna. Tanken med barnhemsutbytet är att barnen ska få lära känna vad familjeliv är. De här barnen har ett svårt utgångsläge när de ska ut i det ryska samhället.
Vad får ni själva ut av fadderskapet?
– Det känns härligt att kunna följa barnen och det är intressant att få en inblick i den ryska vardagen. Julia har en medfödd skada, gomspalt. Vi har inom ramen för Nedirafonden ordnat så att hon fått en ansiktsoperation. Fonden har fått sitt namn efter flickan Nedira, från före detta Jugoslavien. Hon hade en liknande skada som opererades i Sverige.
Hur håller ni kontakten när barnen inte är i Sverige?
– Genom telefon, brev och mejl. De berättar vad de gör och har för planer. Flickorna går i skola, medan Maksim, som nu är 19 år, bor med sin syster i Moskva och söker in till en yrkesskola. Vi ringer honom regelbundet och försöker följa hans livsöde så långt det går
