Förhandlingschefen håller tempot uppe

Varje dag, året om,promenerar STs förhandlingschef till jobbet. Vägen går längs gator, kajer och stråk som visar upp huvudstadens vackraste sidor. Men Åsa Erba-Stenhammar har uppmärksamheten riktad åt annat håll.

Hon får en dragning på telefon av förhandlingsombudsman Ellen Simonsson; det allra senaste från förhandlingarna i Almegas bransch kommunikation.

Det är den sista fredagen i augusti och solen skiner. Redan efter fem minuter tar hon av kavajen.

– Jag vill inte komma fram alltför svettig.

Åsa Erba-Stenhammar går mot röd gubbe och undviker skickligt en moped som nyss skymdes bakom en buss.

– Det är tur för mig att det inte är olagligt att gå mot rött, säger hon.

Dagen är redan noga planerad. Från halv tio på förmiddagen till två på eftermiddagen avlöser mötena varandra i rask takt.

Det första mötet är den månatliga så kallade ombudsmannavideon där kanslianställda från olika enheter och delar av landet sammanträder via videolänk och telefon. Åsa Erba-Stenhammar ger en övergripande bild av utgångsläget i förhandlingarna med Arbetsgivarverket. Men dessförinnan har hon hunnit med att träffa fyra olika personer i sitt rum och i korridorerna.

När det egentligen är fem minuter kvar av mötet reser sig Åsa Erba-Stenhammar och går. Ute i korridoren förklarar hon:

– Jag måste ta en telefongrej. Tidningen Lag & Avtal vill ha en intervju.

Nästa hållpunkt är ett telefonmöte i »Mellanrummet«, ett litet mötesrum intill förhandlingschefens eget arbetsrum. Hon är sen.

– Det är hela tiden en fråga om prioriteringar, det är viktigt att informera journalister. Men alla är sena. Jag är inte värst.

Åsa Erba-Stenhammar fixar med högtalartelefonen och en efter en ger sig mötesdeltagarna till känna. Det är de regionala ombudsmän som har ansvar för avtalsrörelsen. Runt bordet bänkar sig personal från STs kommunikationsenhet.

– Jag har bara en halvtimme. Sen klarar ni fortsättningen själva, öppnar Åsa Erba-Stenhammar.

Hon talar tydligt och välformulerat, söker ögonkontakt med var och en runt bordet, tilltalar telefondeltagarna med förnamn.

– Den här avtalsrörelsen ska vara den mest uppmärksammade och mest rekryterande i mannaminne, säger hon.

Kommunikationsenhetens Bojana Mandic´ berättar om idén att man ska kunna bli medlem via sms.

– Det ska vara så enkelt som möjligt att bli medlem på så många olika sätt som möjligt, säger hon.

Efter 20 minuter avbryter Åsa Erba-Stenhammar.

– Nu forcerar jag det lite.

Hon vill prata strategifrågor kring medlemsrekryteringen, men reser sig strax från stolen.

– Jag avviker. Trevlig helg!

Nu ska hon träffaden så kallade ordförandegruppen för att tala om förhandlingarna med Arbetsgivarverket, där hon är förhandlingsledare. I gruppen sitter STs ordförande Britta Lejon och hennes motsvarigheter i Polisförbundet och Officersförbundet, Lena Nitz respektive Lars Fresker. Dessutom finns de tre förbundens förhandlingschefer med i gruppen som leder Offentliganställdas förhandlingsråd, OFR, i förhandlingarna på det statliga myndighetsområdet.

Först går Åsa Erba-Stenhammar fel. Uppe hos Officersförbundet, en våning ovanför STs kanslilokaler, vet ingen var ordförande Lars Fresker är, förrän någon kommer på: de skulle ses i Lönnkrogen på gatuplanet! Hissarna är någon annanstans, så hon tar trapporna. De andra har redan samlats. Åsa Erba-Stenhammar är sist på plats. Här får inga utomstående närvara.

Förhandlingschefen förklarar senare att hon på mötet väntades berätta mer om hur träffarna med Arbetsgivarverket gått.

– Jag gav en djupare bild av vad vi hittills sagt. Den yttersta politiska viljan inhämtar jag hos ordförandegruppen.

Förhandlingschefen måste förhålla sig till många parter och kontaktytor. STs medlemmar, förtroendevalda, förbundsstyrelsen och kanslianställda. Därutöver de förbund inom OFR som ST förhandlar ihop med och sist men inte minst arbetsgivarna.

– Det vi ska åstadkomma kommer ur en väldigt gedigen förankring, jag har ingen egen agenda, säger Åsa Erba-Stenhammar.

Hon värjer sig för frågan om hennes egen makt.

– Nej, jag har ingen makt, inget mandat att skriva på avtal. Jag har inflytande, men jag skulle inte våga kalla det makt.

Hennes inflytande ligger i att hon har en möjlighet att formulera problemen, säger hon.

– Till exempel förväntas jag berätta för förbundsstyrelsen om hur ett problem ser ut. Då kan jag inte dra alla detaljer utan gör en sammanfattning.

Ett par dagar efter den dag då Publikt följer Åsa Erba-Stenhammar ska hon gå till Arbetsgivarverket för nästa förhandlingsträff.

Facken går alltid till arbetsgivaren. Det är kutym på hela arbetsmarknaden.

– Vi träffas nästan alltid i Arbetsgivarverkets mötesrum Protokollet. Parterna sitter på varsin sida om ett mötesbord som har plats för 20 personer, berättar Åsa Erba-Stenhammar.

Hon flankeras av förhandlingscheferna från Officersförbundet och Polisförbundet, Niklas Simson respektive Björn Kellerth. Utöver det kommer tre förhandlare från Seko och tre från Saco-S.

På andra sidan bordet sätter sig Arbetsgivarverkets förhandlingschef Monica Dahlbom mellan de båda biträdande förhandlingscheferna Ken Johnsson och Inger Mattsson Kasserud. Om det behövs bemannar båda sidor med sakkunniga experter.

– Oftast har vi i förväg bestämt vilka frågor vi ska diskutera. Om någon part behöver gå undan och prata enskilt under förhandlingen ajournerar vi oss. Ibland bryter vi några timmar för att gå hem och skriva. Sedan kommer vi tillbaka med skriftliga förslag.

Åsa Erba-Stenhammar beskriver förhandlingen som att parterna pratar om ett problem och försöker hitta en krok »att kroka i«.

– En öppning, skulle man kunna säga. Man sitter och trevar efter lösningar. Plötsligt hittar man något som båda parter tycker verkar intressant och som det går att kroka i. Då sätter sig endera parten och skriver ett förslag och så fortsätter förhandlingen, säger hon.

Ibland hettar det till i förhandlingarna. Det kan handla om att man kommer fram till en återvändsgränd där ideologi står mot ideologi.

– Då står man där. Det behöver inte resultera i hårda ord, men man kan ibland känna sig upprörd och illa behandlad, säger Åsa Erba-Stenhammar.

Men generellt sett gäller det att ändå ha en god relation på en mänsklig nivå, menar hon.

– Man får ju inte glömma bort att även om vi ibland står långt ifrån varandra i sakfrågor, har vi ett gemensamt uppdrag att lösa det här och det gör vi lättare om vi har en bra samtalston.

Förberedelserna inför det kommande förhandlingstillfället fortsätter. Efter en snabb lunch träffar Åsa Erba-Stenhammar den så kallade stora gruppen. Där finns alla förbund från det statliga området inom Offentliganställdas förhandlingsråd med. Nu är platsen ett mötesrum i Officersförbundets lokaler. Därefter drar hon sig undan till sitt eget arbetsrum för några timmars arbete vid

datorn.

Åsa Erba-Stenhammar har en hektisk tillvaro. Hon blir naturligtvis stressad emellanåt, säger hon.

– Ja, jag går in i en tunnel av hårda prioriteringar. Jag blir sämre på att säga hej och hejdå, märker jag.

Förr kunde hon jaga upp sig över exempelvis ett framträdande i någon av morgonteves soffor. Det händer inte längre. Numera är det egentligen bara krånglande relationer som verkligen på djupet stressar henne.

– Sådant som hotar att urholka förtroendet och som tar tid att reparera. Förtroendet är den enda valuta jag har.

De dagliga promenaderna hjälper Åsa Erba-Stenhammar att varva ned. Hon går dessutom och lägger sig tidigt, vid halv tio, och läser en timme.

– Det är bara i slutskedet av förhandlingar som jag kan få lite sömnstörningar. Då går hjärnan på högvarv.

Då har förhandlingschefen ett sista knep.

– När det är som jävligast spelar jag tvärflöjt. För det är väldigt svårt att älta grejer när man spelar tvärflöjt, då måste man vara helt fokuserad.