Enligt lagens bokstav
Statens handläggare är sista länken i en beslutskedja som tar sin början hos politikerna. Centralstyrningen har ökat – men i slutänden ligger avgörandena hos den enskilde handläggaren.
På Arbetsförmedlingen i Arboga jobbar några av de tjänstemän som ska omvandla politikernas ord till handling, möta de människor som berörs av besluten och sköta allt mer pappersarbete. ”Administrationen har ökat något enormt”, säger en av de anställda, Henrik Fant.
Det kan verka enkelt. Myndighetsutövning ska ske sakligt och opartiskt och under beaktande av alla samhällsmedborgares likhet inför lagen, står det i regeringsformen. Men mellan regel och tillämpning öppnar sig en glipa, ett utrymme för bedömning och tolkning. Det är det handlingsutrymmet som gör handläggarnas arbete svårt och ibland kontroversiellt. Ärenden i reglernas gråzoner kan alltid dyka upp.
Möter flera gränsfall
Henrik Fant, handläggare på Arbetsförmedlingen i Arboga, möter flera sådana gränsfall i sitt arbete.
– Det kan till exempel handla om nystartsjobb. Det finns regler för hur mycket du får ha jobbat under ett år för att få ett nystartsjobb. Om det är på gränsen, då får man kolla med chefen om det är okej att köra. Likadant med praktik. Ska man bevilja förlängningar av praktikplatser? Det kan vara rätt att göra ibland.
Känner Henrik Fant då att han har makt? Innan han hinner svara på frågan ringer hans mobil. Telefonsamtalet visar sig gälla en arbetslös lastbilschaufför som är lovad anställning av en åkare, men bara om han förnyar det intyg som ger rätt att transportera farligt gods. Henrik Fant har bestämt att Arbetsförmedlingen ska stå för kostnaden för intyget, ungefär 5 000 kronor. Nu var det utbildaren som ringde, och när Henrik Fant knäppt av telefonen utropar han:
– Nu har han jobb! En ung kille, född 1981, med familj.
”Det roligaste med jobbet”
Ett exempel på handläggarmakt? På sätt och vis. Det är handläggarens uppgift, och del av myndighetsutövningen, att besluta om förmedlingen ska stå för kostnaden eller inte. Men finns det en skriftlig garanti om anställning och arbetsgivaren verkar seriös, finns det inget skäl att neka.
Henrik Fant ser nöjd ut, som om det är han som gått arbetslös och nu fått chaufförsjobbet.
– När man hjälper någon till en lösning, det är det roligaste med det här jobbet. När man lyckas hjälpa någon kan man se riktigt hur de strålar.
Mer och mer pappersarbete
Dessvärre är det numera glest mellan de trevliga telefonsamtalen. Om antalet jobb att förmedla har minskat, har däremot pappersarbetet växt.
– Största skillnaden sedan jag började 1993 är att administrationen har ökat något enormt. Tidigare fanns inte de här styrda handlingsplanerna och uppföljningarna som finns i dag.
Att på ledningsnivå fastställa i detalj hur administrationen ska skötas ute på kontoren, är ett sätt att öka centralstyrningen i en organisation – en trend på flera svenska myndigheter. Henrik Fant ser problem med den utvecklingen i sitt eget arbete:
– Om man inte hade så mycket administration kunde man ju fokusera mer på jobbet som arbetsförmedlare och till exempel besöka företag.
Det är påtagligt hur politikernas olika uttalanden påverkar vad han förväntas göra på jobbet, menar Henrik Fant.
–När man tittar på tv och ser (Sven Otto) Littorin eller Angeles (Bermudez-Svankvist), då vet man vad som komma skall. Det går ju direkt ner i vår organisation från regeringen vad vi ska göra. Då ska vi verkställa det som regeringen beslutat. Det är bara att gilla läget och köra på.
Ofta faller det på handläggarna att förklara politikernas perspektiv genom att motivera reglerna för de berörda. Ibland är det besvärligt. Henrik Fants kollega Annica Jansson beskriver problemet med den regel som säger att den sökande tvingas söka jobb över hela landet.
– Folk tycker att det är befängt. Inte skickar man en lokalvårdare på 50 år att söka ett jobb 50 mil bort. Men enligt regelverket är det ju det som gäller. Man får försöka lösa det utan att göra avkall på myndighetsrollen.
Visserligen ingår det i jobbet att ta beslut även när det står och väger, men likväl är det svårt, menar Henrik Fant.
– Det är en psykisk påfrestning även för mig. Vi pratar mycket jobb här även på raster, när vi sitter och fikar. Man har ofta med sig någonting som man haft före, ”hur skulle ni göra här?” Man försöker koppla bort det när man går hem. Men ibland vaknar man på natten och funderar, ”fan, gjorde jag rätt där?”. Men det är inte ofta. Annars skulle man inte orka jobba.
