En verklig trotjänare lånar ut sin sista bok
Den 15 juni 1953 började Kjell Törnbom som expeditionsvakt, 14 år gammal. Nu går han i pension som bibliotekarie efter ett halvt sekel på samma arbetsplats.
Hur får man jobb på Kungliga biblioteket när man är fjorton år på det femtonde?
– En syssling som arbetade där rekommenderade mig inför den legendariske läsesalsinspektören Erik Eriksson. Vi gjorde upp med ett handslag att jag skulle börja.
Vad fick du hjälpa till med?
– Jag placerades bakom expeditionsdisken tillsammans med en bibliotekarie, en biblioteksassistent och en blankettlåda med författarnamn. Där satt vi som Tripp, Trapp, Trull och prickade av utlånade böcker. Jag hjälpte också till att ta fram tidningar i läsesalen. Skådespelaren John Botvid kom ofta dit, det hände att jag fick en hel krona av honom.
Hur var arbetsförhållandena för femtio år sedan?
– Öppettiderna för allmänheten var längre. Det bidrog till att jag ända till mitten av 1960-talet hade arbetspass till klockan 23 på kvällen trots att jag började halv nio på morgonen. Enda kompensationen var två timmars lunchrast.
– Sedan var det mycket titelsjuka mellan de anställda. Det var doktorn hit och dit och professorn den och den. Men det försvann genom du-reformen 1967.
Såg KB ut precis som i dag?
– Huvudbyggnaden med sin ljusgård är sig lik bortsett från annexet som har byggts under min tid. Och belysningen har förbättrats. Fram till på 1960-talet var elledningarna så svaga att de klarade max 60 watt. Vi fick lysa med ficklampor när vi letade efter böcker inne i gångarna.
– Dessutom fanns en pampig syrenträdsallé och en stor fontän framför entrén.
Du avancerade från biblioteksbiträde och biblioteksassistent till att bli bibliotekarie. Vad har varit roligast i bibliotekskarriären?
– Att serva låntagarna. På 1950-talet var det extra roligt att få hjälpa till i bibliotekets bokbinderi med att göra omslag till broschyrhäften. Men under mina sista år här har stressen ökat, det ligger väl i tidsandan. Kanske beror det på datoriseringen. Annars har jag alltid trivts bra trots att det har varit både mörkt och skitigt.
Mörkt och skitigt?
– Javisst. Den dåliga belysningen har jag redan nämnt och med ”skitigt” syftar jag på att böckerna aldrig dammades av förr i tiden. När man tog fram en beställd bok ur hyllan kunde man se hur dammet rasade av (skratt).
Största förändringen under dina 50 år?
– Datoriseringen. Nu kan låntagarna sitta hemma vid datorn och knappa in sina bokbeställningar. Det betyder att vi har fått mer att göra. Tidigare måste de komma hit och göra en skriftlig beställning för varje bok de ville ha. Det påverkade antalet frambeställda böcker.
Har du varit fackligt aktiv?
– Ja, som skyddsombud och huvudskyddsombud. Främst ägnade jag mig åt arbetsmiljön under de tio år som KB byggdes ut under jord, rakt ner i Humlegården, för att få ökat utrymme för samlingarna. När de nya lokalerna skulle planeras fick jag följa med en delegation till Schweiz och Tyskland för att studera biblioteksbyggnader.
Till slut kom vi fram till att vi skulle satsa på öppna landskap trots att många bland personalen nog ville ha egna rum. Men det skulle ha inneburit för stora ingrepp i KBs ursprungliga byggnad.
I 50 år har du gått till jobbet i Humlegården – och plötsligt är det slut. Hur känns det?
– Det kommer inte som en överraskning. Jag är mentalt förberedd. Allt känns bra. Jag är nöjd med mina 50 år här och slutar utan att vara sentimental eller ledsen. Jag känner flera som varit på KB i mellan 45 och 49 år, det här är en plats som man stannar länge på. Åtminstone har det varit så. Jag tror att det håller på att ändras nu på grund av den ökande stressen.
– Tidsandan är också en annan. Det är inte längre en merit att har varit lång tid på en arbetsplats.
Vad ska du göra nu?
– Vara mig själv. Måla lite på huset hemma i Enskede. Vistas mer i sommarstugan i Uttran. Vara mer morfar för mina barnbarn. Läsa böcker – fast min bokläsning går i perioder. Just nu ligger en av Jan Guillous Arn-böcker på nattduksbordet.
