En rättsskandal i nästan alla led

Osmo Vallo dog i handbojor på marken under ett polisingripande i Karlstad sent på kvällen den 30 maj 1995. Innan han avled blev han, enligt vittnen, sparkad i ryggen av poliserna. Sedan bussade de sin polishund på Vallo som flydde in i en port i vilken han liggande fick ta emot fler sparkar.

Ingen statstjänsteman är dömd för misshandel, vållande till annans död eller tjänstefel för sin inblandning i Vallos död. Det första obduktionsutlåtandet slog fast att yttre våld inte hade orsakat Osmo Vallos död. Poliserna fick dock dagsböter för vållande av kroppsskada eftersom Osmo Vallo fått fyra hundbett. De fick behålla sina jobb.

I Malmö dömdes en polis som sparkade en person i handbojor så att det blev ett blåmärke för misshandel och blev avskedad. Hur kan rättsväsendet fungera så olika?

Det dåliga polisarbetet de första timmarna efter Osmo Vallos död saboterade möjligheten att få fram bevis. Två poliser, en åklagare och två rättsläkare hade på en vecka ställt till det så att vittnenas berättelser om hur Osmo Vallo blivit behandlad aldrig kunde styrkas med teknisk bevisning i Karlstads tingsrätt.

– Det som man har missat i en polisutredning kan aldrig tas igen när det väl finns en dom, säger landshövding Mats Svegfors, som på regeringens uppdrag utrett allt som polisen, åklagaren och rättsmedicinalverket gjorde i ärendet Osmo Vallo.

– Slarv i en utredning slår tillbaka mot samhället, säger överåklagare Nils Rekke hos Riksåklagaren. Felaktiga domar går inte att ändra. Det blir så därför att den dömdes intresse av att inte ställas inför rätta för samma brott igen vinner över behovet av att rätta till utredningsmisstag.

Ett vakthavande polisbefäl i Karlstad bestämde att porten där Osmo Vallo dog inte var en brottsplats som behövde spärras av, och att kriminaltekniker inte behövde kallas till platsen för att säkra tekniska bevis.

En kriminalinspektör i Karlstad sade morgonen efter dödsfallet åt fastighetsägaren att genast städa hela portuppgången och såg därmed till att bevis förlorades för alltid. Polisen oroade sig för att Vallos blod kunde vara smittbärande.

Polisledningen i Värmland kom fram till att dessa två inte begick tjänstefel och inte heller borde få den mildare formen av reprimand: varning.

– Avrapporteringen om Vallo var så dålig att vakthavande trodde att Vallo hade dött på sjukhuset. Han borde förstås ha gått vidare med följdfrågor, men… , suckar dåvande länspolismästaren i Värmland, Rolf Kläppe.

–Det var oprofessionellt, men inte kriminellt.

Rolf Kläppe tror att ett liknande fall skulle ha skötts bättre idag.

Om en polisbrutalitet inträffar nästa lördag natt på landsbygden, finns det några garantier för att det sköts bättre idag?

– Kvaliteten på vakthavande befäl har höjts. Och uppmärksamheten Vallo fick bör ha lett till att alla numera är noga med att följa regelboken, säger han.

Överåklagare Folke Ljungvall ledde utredningen på låg växel. Han tog ingen kontakt alls med rättsläkaren före åtalet. Han deltog inte i några förhör med poliserna som började först tio dagar efter Vallos död. Han ställde inga frågor till rättsläkaren om varför det inte fanns fler skador på ryggen trots alla vittnen som berättade om sparkar, knäanden och tramp.

Han vägrade att begära ytterligare undersökning av Osmo Vallos lik när de anhöriga var missnöjda med den första obduktionen. Fast det ingår i hans arbete att styra rättsläkarens arbete mot det som är viktigast i den aktuella brottsutredningen.

– Åklagaren litade på rättsläkarens utlåtande, konstaterar överåklagare Nils Rekke. Det bör rent allmänt vara ett bra samarbete mellan åklagare och rättsläkare.

Bättre än i Vallo-fallet?

– Bra, sa jag.

Åklagaren i Karlstad var inte den ende som litade på rättsläkarnas första obduktion. När Osmo Vallos mor före rättegången mot poliserna begärde att Riksåklagaren skulle besluta om fler undersökningar av den döda kroppen så svarade Riksåklagaren att det inte fanns någon anledning till det.

Den mest avgörande orsaken till att de två poliserna aldrig fick något hårdare straff trots de fakta som senare upptäcktes är att åklagaren inte överklagade Karlstads tingsrätts dom om dagsböter för vållande till kroppsskada. Han var nöjd med den.

Endast om åklagaren hade överklagat och därmed markerat att han sökte ett strängare straff, så hade möjligheten stått öppen att skärpa åtalet och komplettera bevisningen i hovrätten.

Det finns också en möjlighet för åklagare att begära resning om ny bevisning kommer fram efter en lagakraftvunnen dom.

– Riksåklagaren kom fram till att dokumenterandet av brutna revben med röntgen två år senare inte var ny bevisning. Påståendena om tramp på revbenen behandlades i tingsrätten och skulle ha letts i bevis under den rättegången, säger Nils Rekke.

Åklagaren fick kritik för passivitet av Justitiekanslern (JK). Men han hade inte gjort fel – bara för lite, och ansvar för tjänstefel var aldrig aktuellt.

Även Riksåklagaren fick kritik – av Justitieombudsmannen (JO). Han borde ha kommit på mycket tidigare att resning inte var möjlig så att de anhöriga sluppit inbilla sig att något mer fanns att göra. En juridisk nivå ovärdig en riksåklagare, tycker JO.

Rättsläkarstationen i Linköping väntade en hel vecka med att obducera Vallo. Det borde ha varit bra eftersom obducenterna från början inte hade kopior av de vittnesförhör som beskrev misshandeln av Vallo. Trots information från utredaren om att en av poliserna hade trampat på Vallos rygg och att det då hörts ett otäck knakande ljud, frilade obducenten inte revbenen. Han bedömde att de var hela utan att titta på dem.

Två år senare upptäcktes fyra brutna revben på Osmo Vallo med röntgen, tre år senare ett femte. Den förste rättsläkaren fick kritik av JK för att obduktionen missade viktiga ”edetaljer”e. Men det var inte fråga om tjänstefel.

Fallet är grundligt utrett av JO, JK och en offentlig utredning. SOU 2002:37 En utredning om en utredning, ledd av landshövding Mats Svegfors, fick dock inte ta ställning till individers felhandlingar. Vilket i sin tur kritiserades av Riksrevisionsverket.

Rättsmedicinalverkets ledning gjorde under flera år allt upptänkligt för att försvara obduktionen i Linköping mot kritik. Minst ett tiotal rättsläkare anförda av de två Linköpingsläkarnas chef, en gammal handledare och medlemmarna i Socialstyrelsens rättsliga råd (där Linköpingschefen var medlem) engagerade sig för Linköpingsläkarnas slutsats och mot Rajs/Lindbergs tolkning (se intervjun med Jovan Rajs) av obduktionsfynden.

Det står inte i Rättsmedicinalverkets myndighetsinstruktion att ledningen ska engagera sig i att hitta på den sortens skrivelser, kompletteringar, ”ekompisgranskningar”e och annat som verkets ledning uppfann. Generaldirektören ringde själv till Jovan Rajs, som gjort den tredje obduktionen, och beordrade honom att skicka papperen direkt till generaldirektören istället för till åklagaren, så som det ska gå till. Jovan Rajs ångrar än idag att han lydde.

Rättsmedicinalverket får så småningom kritik av JK för obefogad inblandning i polisens förundersökning. Men alla inblandade sitter kvar på sina höga chefsposter utom generaldirektör Kurt Roos som gick i pension.

Polisers, åklagares och rättsläkares attityder till missbrukare var den största boven i dramat, fann Svegfors Vallo-utredning. Poliserna som var i tjänst i Karlstad den lördagsnatt då Osmo Vallo dog formulerade tydligen aldrig tanken att de poliser som tog honom kanske begick ett brott.

– Ingen fäste något närmare avseende vid att en människa faktiskt hade dött, skriver Mats Svegfors i utredningen.

– Det var ju en serie av underlåtanden. Teorin om fördomar och negativa attityder var den enda förklaring vi kunde finna till att så många hade underlåtit så mycket, säger Mats Svegfors.