En alldeles egen röst i bruset

»Det blir väl inte för negativt nu?« Björn Elmbrant ser inte direkt orolig ut men ställer ändå frågan innan han drar sig tillbaka in i Radiohusets långa korridorer.

Det kan tyckas lite konstigt att börja en artikel med intervjupersonens slutord men det vi talat om i över en timme är sakernas tillstånd i landet Sverige. Och de är som bekant inte så upplyftande just nu efter erfarenheterna av IT-bubblan som sprack, stigande arbetslöshet, brist på framtidstro och all sköns elände.

Annars förefaller Björn Elmbrant inte särskilt dyster själv, pratar mycket och gärna och gillar uppenbarligen att ha blivit utsedd till att motta STs arbetslivspris. Fast egentligen tycker han att de yngre borde få priser som uppmuntran istället för gamla uvar…

Tycker om motiveringen

Men motiveringen är stilig och han nickar gillande när han hör att han anses gränsöverskridande och har »tagit sig an de små och stora demokratifrågorna«. De senare ligger honom varmt om hjärtat och det är också dem han är mest bekymrad över.

– Om politiken blir undanskuffad till en biroll i samhället, och det finns starka indicier på att det är så, hur går det då med demokratin?

Att han inte alls delar ekonomiprofessor Lars Calmfors åsikt att experter bör stå för politiken behöver knappast sägas. Snarare förundras Björn Elmbrant över att ingen hittills bett Calmfors besvara frågan varför utfallet hittills blivit så dåligt.

– För det är ju just det vi har gjort. Ekonomin har trängt tillbaka politiken, politikerna har överlämnat för mycket åt ekonomiska experter.

Samma konstaterande gör Björn Elmbrant också i sin senaste bok, Dansen kring gulkdkalven. Den handlar om åren runt millennieskiftet, då uppblåsta börsvärden på främst IT-företagen fick även vanligtvis sansade personer att satsa pengar utan urskillning.

I den boken fullföljer han ett spår, börsvärdets och ekonomins stigande betydelse, som han inte avsiktligt valt utan snarare »kommit in på« i tidigare böcker.

Palmes och Fälldins tid

– Det var inte menat som en sorts följetong utan mina böcker hakar i varandra, beskriver han.

På 90-talet skrev han om Thorbjörn Fälldin och Olof Palme. Han beskriver deras period som en tid, då politiken var betydelsefull och då politikerna utlovade inflytande över samhällsutvecklingen.

Därefter följde radioprogram om »oktoberkrisen 1990« med katastrofalt försvagad valuta. Inspirerad av det behandlade han den svenska modellens fall, borgerligt maktskifte, valutakris med mera.

Det i sin tur fick honom att fundera över demokratins problem och hur denna ska klara sig när »politikerna övermannats av ekonomerna«. I de följande böckerna beskrev han verkningarna för folk som arbetade i företagen och ville varna för börsvärdets betydelse.

– Vi har fått en ny typ av företagare som är mindre intresserade av produktion och mer av att charma aktiemarknaden, konstaterar han.

För sina slutsatser har han fått kritik, anklagats för vänstersyn och för att ägna sig åt smygpropaganda mot kapitalismen i public service-företagets radioprogram, bekostade med allmänna medel. Men hans kritik, säger han, gäller börsutvecklingen och att förväntningarna på denna betonas för mycket.

– Det är inte en vänstersynpunkt, den kritiken kan man hitta inom alla politiska riktningar. I amerikansk och brittisk debatt finns de som från renodlat liberala utgångspunkter är kritiska till att börsvärdet har denna dominerande roll för företagen. Till exempel Financial Times kommentator John Plender.

I sin senaste bok pekar Björn Elmbrant också på att det ekonomiska risktagandet »puttats över på vanliga människor«. Individen ska veta att välja »rätt« placering för sina pengar. Inte minst gäller detta det nya pensionssystemet som kallats »robust«.

– Robust ur statskassans synvinkel, tillägger han ironiskt.

Trots att Björn Elmbrant idag är lite mer pessimistisk än tidigare om framtiden och »försöker ingjuta optimism i mig själv och andra« är han ändå ganska nöjd med tillvaron. Han är privilegierad, säger han, som kan göra den typ av reportage som han gör: en fredagskrönika och ett och annat inslag per vecka.

Det ger honom tid att gå tillbaka till gamla riksdagsprotokoll och läsa in sig på ett ämne – han läser ungefär tre böcker i veckan.

– 98 procent av journalisterna har små möjligheter till det eftersom produktionskraven ökat. Under min tid på Ekot gjorde jag per vecka några inslag som var 2,5–3 minuter långa. Idag är de flesta inslag på en minut.

Slit att få fram krönikor

Först när man talat med någon i kanske 20 minuter kommer enligt hans mening det verkligt intressanta, rent journalistiskt, fram. De där »planlösa samtalen« som sällan blir av numera, dem saknar han.

Vad gillar Björn Elmbrant mest då, skriva böcker eller jobba för SR?

– Det är lika roligt bådadera, svarar han. Men krönikorna på fyra minuter per vecka är ett slit. Jag har ambitionen att inte säga det alla andra säger, jag vill säga något eget.

Och han får inte bara kritik för det han gör utan också många positiva synpunkter från lyssnare.

Att skriva böcker är också ett slit som dessutom inte alltid är så lönsamt. Han har försökt göra det under semestern men fått ge upp den tanken och ta tjänstledigt istället. När alla utgifter dragits av motsvarar den summa som den senaste boken hittills dragit in ungefär 6 000 kronor. Det är ungefär lika mycket som han förbrukat till bläckpatroner medan han skrev.

Inget nidporträtt av Fälldin

Den bok han är mest nöjd med är den om Fälldin. Någon har kallat den ett nidporträtt men det håller inte Björn Elmbrant med om. Man måste i någon mån tycka om den person man skriver en biografi över.

– Han var den sortens gammeldags förtroendeman som inte litade till experter utan till »sunt förnuft«. Enligt vad man berättat för mig fattade statsminister Fälldin inga beslut innan han förhört berörda statstjänstemän om konsekvenserna av ett förslag. I det fallet påminner han om finansminister Sträng som inför ett beslut om ett nytt fängelse stegade upp storleken på cellerna i sitt tjänsterum.

Om Björn Elmbrant

o Ålder: 63 år.

o Familj: hustru Birgitta Evers, två vuxna barn, fyra barnbarn.

o Jobb/Karriär: Studier vid Stockholms universitet, Journalisthögskolan, reporter på olika tidningar, Sveriges Radio/Ekot och TVs Rapport på 70-talet; chefredaktör och ansvarig utgivare för Nya Norrland 1981–84, därefter åter SR och tillhör idag Studio 1 i P1, gästprofessor i journalistik JMK 1997.

o Gör helst på fritiden: Läser böcker.

o Böcker: : Fälldin (1991), Palme (1996), Så föll den svenska modellen (1993), Politikens ABC (1995), Dom där uppe – dom där nere (1997), Hyperkapitalismen (2000), Dansen kring guldkalven (2005).

Ur motiveringen:

». . . för sina förtjänstfulla insatser att under en följd av år energiskt och målmedvetet granskat och analyserat en rad viktiga samhällsfrågor.

Han är en av de få som direkt eller indirekt sätter arbetslivet och dess frågor i sitt sammanhang utifrån omvärldshändelser, ekonomi och politik.

Genom sitt författarskap har Björn Elmbrant utifrån olika infallsvinklar tagit sig an både de små och stora demokratifrågorna. Han överbryggar klyftan mellan dagsjournalistiken och den seriösa vetenskapliga debatten.