Den siste av sin sort
Plötsligt slogs båtmotorn av, det monotona dunket upphörde och Per-Erik Broström klev förundrad i land på Holmögadd. Det här var något annat än alla åren ombord på bogserfartyg. Han skulle vikariera som fyrvaktare men hade inte väntat sig ett sådant mottagande.
Först slogs han av den massiva tystnaden, därefter hörde han fågelkvittret, det var som kliva in i en dröm. – Jag minns att det var som rena kulturchocken att kliva i land här.
Det här var en vårdag 1967 och Per-Erik Broström gick i land för att stanna.
I dag är han fyrmästare och den siste i sitt slag i Sverige.
Han har blivit lite av en kändis i Västerbotten med sitt yviga sjörövarskägg och sin fryntliga stil, Broström på Gadden, originalet.
Kärleken till platsen går inte att ta miste på, även om han emellanåt skäller rejält på sin arbetsgivare Sjöfartsverket. (SMHI och militären bidrar med var sin tredjedel till fyrplatsens finansiering, men administrationen sköts av Sjöfartsverket, vilket har sina sidor).
– Ja, det känns alltjämt som vi är satta på undantag här ute. Vi får i stort sett aldrig reda på något som händer i land. För en tid sedan drog de in all interninformation, den skulle skötas via ett nätverk på datorn. Men vi är inte ens uppkopplade.
Enligt Per-Erik Broström får manskapet på Holmögadd alltid hålla till godo med det som blir över, skotern de har är en gammal Lynx från början av 80-talet och arbetsbåten ”skulle inte ens sjödugligförklaras av Sjöfartsverket självt”.
Svaret när han påpekar fakta inåt fastlandet blir det vanliga: ”Ni ska väl inte klaga som har det så bra där ute”.
Och utan att för den skull sluta kräva bättre utrustning är han beredd att hålla med. Några feta abborrar ligger glänsande och rensade på diskbänken, och talar om ett liv utan alltför mycket stress. Per-Erik stoppar pipan och går iväg för att visa fyrtornet.
Fyren på Holmögadd var för hundra år sedan Sveriges nordligaste fyr och dess historia kantas av skeppsvrak på de rev som grundar upp i området runt omkring. Holmögadd skiljer Västra och Östra Kvarken åt, sen urminnes tider kända som sällsynt besvärliga farvatten.
Det berättas att fyrvaktarnas barn tävlade om att komma upp i tornet efter en natts tjocka för att räkna de grundstötta fartygen som gått på under natten. Ibland kom de upp i tio båtar vickande på kölen vid horisonten.
När vi kommer upp i tornet syns inga skepp, men utsikten är ståtlig över det karga landskapet som delas av den rullstensås som skär rakt som en öppen ådra över ön, överallt runda stenar i olika storlekar. Utsikten är också till vissa delar hemlig och de militära detaljer som går att spåra är jag förbjuden att beskriva. Hela ön utom just fyrplatsen klassas som skyddsobjekt och kräver tillstånd från militären för att besökas.
Efter Sovjetunionens sönderfall och under den allmänna avspänning som råder diskuteras om skyddsklassningen ska hävas.
Men under det kalla kriget och efter den sovjetiska ubåtsgrundstötningen i Karlskrona talades det till och med om att fyrvaktarna skulle utrustas med pistol.
Per-Erik Broström vill inte säga mer, mycket är fortfarande hemligstämplat.
– Men efter den gången jag tittade i mörkerkikaren och såg vad jag såg, så tittar jag aldrig mer.
Han beskriver den konflikt som finns inbyggd i att ha olika uppdragsgivare.
– Så som vi är funtade är det mest naturligt att bjuda på en kopp kaffe och en dunk bensin till någon som råkat i knipa, och det är också Sjöfartsverkets linje. Men militären är mer inne på att man ska avvisa och det innebär en konflikt i sig, vilket har lett till att jag har blivit hotad, och det är ju inte så kul alla gånger.
Den tredje uppdragsgivaren SMHI är kanske den där de tydligaste arbetsuppgifterna finns beskrivna. Var tredje timme ska vädret skickas.
Rapporten föregås av en observation som består i att visuellt bedöma vädret på plats. Olika fasta siktpunkter används för att bestämma om det är dimma, dis eller klart. Himlen delas i sektorer för att bestämma molnigheten, som tillsammans med fuktmätare, vanlig termometer och vindmätare fastställer grundvärdena i sjörapporten.
Den här väderbiten verkar inte vara Per-Eriks grej direkt, och i möjligaste mån överlåts dessa arbetsuppgifter till kollegan Staffan Öberg. Han går vanligtvis på det andra skiftet som också består av två man. Var fjortonde dag är det vaktavlösning, på vintern med helikopter, där den mänskliga kontakten består i ett vrålande under rotorbladen.
De två har inte jobbat ihop på flera år, och det blir mycket snack vilka prioriteringar som är viktiga. Båda har sina egna, Öberg går in för vädret, Broström föredrar den militära biten.
– Man måste nog vara ärlig och säga att vi som är här ute har blivit lite egna, en del mer andra mindre, säger Broström.
Då kan det vara lättare att ibland ta med sig familjen ut. Broström har detta skift hustrun Gunvor vid sin sida.
Många är de fyrvaktarbarn som tillbringat sina somrar i skyddsområdets fantasieggande miljöer. Här finns strandade vrak och den plats som kallas ryssgravarna där det sägs att ryska soldater från kriget 1809 ligger begravda i rullstensåsen.
De gulsvarta skyltarna som talar om militärt område är på sina håll pepprade med kulspruteeld. Det är en vild ö i Kvarken. Den sista i sitt slag.
Eller hur var det med den saken egentligen? Även Kullens fyr utanför Höganäs ska ju vara bemannad.
– Nja, säger han. Det är ju bara en uppvisningsfyr. Och det är en jävla skillnad att som på en landfyr kunna åka ned på affärn när man känner för det eller att proviantera för två veckor. Det är som att dricka kaffe eller vatten, säger den siste fyrmästaren och tar en påtår.
På Holmögadd dricks det bara kaffe. Året om.
Holmögadd
Holmögadds fyr är en cirkulärfyr byggd i sten 1853,
elektrifierad 1896. Den är 16,5 meter hög och lysvidden når
drygt 20 sjömil (nästan fem landmil). Den blinkar två blink var tionde
sekund. Fyra anställda i två skift sköter
driften. Av dem är tre fyrvaktare och en fyrmästare.
