De ser till att sjöfarten flyter

Farledsteknikern Eva Freiman stänger luckan till bunkerstationen och skepparen Tommy Jansson backar långsamt ut båten från lotshamnen i Kapellskär. Fartyget skiner som en gul måltavla mot det blå vattnet; det blir ett stort flytande sjömärke i plåt.

Sjön är lugn än så länge. Det bådar gott. Ett av dagens uppdrag är att göra vad besättningen på ett av Sjöfartsverkets större fartyg misslyckades med några dagar tidigare, att placera en prick i ytterskärgården. Pricken är en långsmal stav som ligger synlig i vattnet och finns markerad på sjökortet. Vid det förra försöket var vädret dåligt och risken för tillbud uppenbar.

Eva Freiman har bara arbetat som farledstekniker en månad, hon är egentligen båtsman. Med vana händer gör hon allt som hör arbetet till. För henne har vårutprickningen inte varit

något problem. Däremot känner hon sig aningen osäker inför höstens tillsyn av fyrar. Räcker kunskaperna i elteknik?

Då gäller det att byta ut lampor och batterier som inte fungerar, rapportera och dokumentera alla fel – ja, även ta hand om de döda fåglar som finns på golvet eller i de branta trapporna inne i fyrarna, sådant som fyrvaktarna skötte dagligen på sin tid. Sjöfartsverket äger i dag cirka 1 000 fyrar.

Vana vid sjön

Besättningen på fartyget Sektor är ett med sjön. För de tre är saltstänk en självklar krydda, och det var länge sedan det gungade under fötterna när de gick på fast mark.

Farledsteknikern Jan Jonsson avfärdar att han skulle vara en typisk rospigg, men tillägger:

– Jag hittar mer än vad jag tappar. På det sättet är jag rospigg.

Om det är några som är experter på att hitta det andra tappat, så är det detta gäng. Det gäller att nå destinationen för en uttjänt prick, och att inte tappa, men placera, en ny prick med ett cementblock som tyngd.

Förebygger grundstötningar

Det som för andra människor till sjöss är självklart, att prickar och bojar finns där de ska och att fyrarna blinkar även utan att vara bemannade, är för dessa tekniker arbetsuppgifter som måste skötas med omsorg. Insatser som förebygger grundstötningar och andra olyckor.

Nu är vi på väg norrut, mot Arholma. Det som kallas vårutprickningen är om några dagar ett avslutat kapitel. I höst ska de tre se till fyrar och fyrplatser. I sommar väntar annan tillsyn och akuta utryckningar.

Den senaste vintern har varit besvärlig och långdragen, det kan även landkrabbor intyga, även om det förra våren var ännu svårare för Sjöfartsverket att kunna starta utprickningen.

Koncentrerad hela tiden

Regnmolnen som förmörkade morgonen på fastlandet har gett upp försöken att hinna ifatt båten. Dagen har börjat i ljus och det jämna ljudet från motorrummet är tidvis avkopplande, för att inte säga sövande.

Och nu kommer det alltså an på Sektors besättning att utföra det som kollegorna på Baltica avstod från.

– De har bett oss fixa den i dag, säger skepparen Tommy Jansson där han rattar fartyget.

Han tittar sig uppmärksamt omkring som en spejande grissla. Ständig koncentration, ständig uppmärksamhet, både under färden och när det är dags att stanna till för att sätta en prick. Tommy Jansson har mobiltelefonen bredvid sig, men låter den ligga kvar när det ringer. Jobbet kräver total mental närvaro.

Ändå svarar han, på frågan om vad som är det bästa med arbetet:

– Friheten!

Han upprepar svaret. Med eftertryck:

– Friheten!

Tommy Jansson har varit anställd av Sjöfartsverket i över 40 år, sedan 1968. Bara en gång har han fått en impuls att söka ett annat jobb, men gav upp efter beskedet att han var för gammal. Då hade han fyllt 28 år.

Kanske åldersfixeringen var ännu större på 1980-talet än i dag. Han skrattar.

Som skeppare är Tommy Jansson fartygets chef. Men ledarskapet ter sig för en utomstående ganska informellt. De tre känner varandra väl. Ibland kan det räcka med en blick i stället för ordergivning.

Tommy Jansson och Jan Jonsson har gemensamma erfarenheter från det militära. De var inte lumparkompisar, men de gjorde värnplikten på samma minsvepare, Spåre, vid skilda tillfällen. Minnen av likartade episoder blir ett kitt i arbetsgruppen.

Sjökort i gps:en – och på papper

Båten är både ett transportmedel och en arbetsplats. Ur arbetsmiljösynvinkel är det – med Jan Jonssons ord – trångt, men inte bullrigt.

Inne i hytten ska nästan alla funktioner utföras. Här byter de tre kläder, äter och studerar sjökorten –  även om det mest är Eva Freiman som ägnar sig åt det sistnämnda. De andra två nöjer sig med gps.

– Gps-sjökorten är mycket bra, men de kan gå sönder, som allt elektroniskt. Därför behövs sjökort på papper också, säger Eva Freiman och visar var vi befinner oss, på väg till holmen och fyren Simpnäsklubb.

Gps är smidigt och effektivt, men den som nöjer sig med denna navigering får inte alltid en rättvisande uppfattning om var öarna och grynnorna ligger i förhållande till varandra. Nuet blir viktigare än rumsuppfattningen. Å andra sidan vet hela besättningen vid det här laget hur skärgården ser ut.

Sektor är betydligt mer lättarbetad än sin föregångare. På den förra båten fanns inte toalett, vilket förutsatte spontana lösningar med hinkar eller oplanerade ankringar.

– Allt går med lite planering. Man får fixa det där innan man ger sig ut, säger Jan Jonsson, men medger att den inställningen inte var så realistisk när någon hade sviter efter urinvägsinfektion eller känningar av prostatabesvär.

Sådana frågor tycks dock inte bekymra honom särskilt mycket. Men så har han också erfarenhet av större problem. Tidigare var han sjöräddare. Det var på den tiden fyrarna var bemannade.

– Fyren är som symbol oerhört potent, den är så kraftfull, den står för trygghet, och jag kan tänka mig hur fiskarfamiljerna blickade upp mot den blinkande fyren på kvällarna och kände tillit, säger Jan Jonsson.

Han tycker att fyren kan ses som symbol för det nya, framväxande, moderna samhället.

Eva Freiman tillägger:

– Fyren är mer än en symbol. Alla som vet hur kolsvart det är om nätterna vet att fyrarna verkligen behövs. Sjömännen klarar sig inte utan dem.

Men de röster som har höjts för att på nytt bemanna fyrar och fyrplatser har inte fått gehör hos ST inom Sjöfartsverket. Säkerheten kommer först, och det är minst lika säkert att fjärrstyra fyrar, lyder argumentationen.

»Ingen ska behöva göra illa sig«

Fartyget saktar in. Eva Freiman ska ta upp en träprick för första gången. Hon verkar inte vara ett dugg nervös, utan skrattar avspänt medan hon tar på sig en vit hjälm och flytväst i varselfärger. Bredvid henne ställer sig Jan Jonsson i likadan utrustning.

Uppgiften är svår. Det hela tar en dryg halvtimme. De båda står i blåsten på däck, bara några decimeter från kanten och havet. Här är det cirka 25 meters djup. Ett missförstånd, ett kliv åt fel håll och dagen skulle sluta i katastrof. Eva Freiman sköter kranen som lyfter och sänker kättingen – som ibland svänger betänkligt.

– Nej, ingen ska behöva göra illa sig, säger Tommy Jansson som kommunicerar från hytten, Eva Freiman och Jan Jonsson talar i mikrofonerna som sitter fast i hjälmarna.

Replikerna är varken militärt koncisa eller civilt pratiga:

– Nja, sväng mer åt vänster, säger Jan Jonsson och frågar vänd mot hytten:

– Kommer du fram nu?

– Nej, jag måste försöka vrida runt båten, säger Tommy Jansson.

Han tillägger:

– Egentligen är det här för stora grejer för oss. Pricken är ungefär 14 meter lång.

Situationen illustrerar ett dilemma. Baltic var för stor för uppdraget, Sektor kan vara för liten. 

Plötsligt ökar vinden. Ljudet från blåsten överröstar ibland dialogen mellan skepparen och de två på däck. Nyss låg vattnet blankt som en spegel, nu är det inte längre lika samarbetsvilligt. Eva Freiman vänder sig mot hytten med ett kroppsspråk som frågar vad som är nästa steg.

Tommy Janssons svar är självklart:

– Nej, vi ska inte göra illa oss.

Det får bli en tillfällig, och därmed mindre, prick med topptecken i trä.

Kritik mot minskad bemanning

Det blir tydligt att säkerhetsaspekterna är närvarande i vardagen på en farledsbåt. Enligt regelverket ska det alltid finnas tre personer ombord på båtar med kran. Men under semestertider kan det bli 18 veckor i sträck då bemanningen bara är två personer.

Fartygsteknikern Mats Engman på systerbåten Gina söder om Stockholm är mycket kritisk till detta. Visst fungerar det, säger han, men det är inte alls bra från säkerhetssynpunkt.

För knappt två år sedan ville Sjöfartsverket dessutom minska flottan i Stockholmsområdet till en båt. Mats Engman är glad att facket lyckades stoppa planerna, men är orolig att liknande förslag ska återkomma, eftersom det pågår översynsutredningar hela tiden.

– Geografin från Roslagen till Trosa är sådan att det verkligen behövs två båtar, säger han.

Ibland övernattar Sektors besättning i någon av Sjöfartsverkets stugor till havs, men denna dag kommer de i land. Där vidtar det avslutande arbetet. Dagen slutar med rent skepp. Då gör alla allt, och just denna del påminner möjligen om vilken skärgårdsutflykt som helst.

– Det låter som en klyscha, men det här jobbet är som att ha semester. Jag vistas där jag ändå skulle ha varit om jag varit ledig, säger Jan Jonsson och tänker på rymden, vattnet och ljuset, inte på ansträngningen och det tunga slitet nyss.

De tre tycks inte få nog av havet. Också när frågan om semesterplaner kommer upp, är det sjön som gäller.

– I sommar kommer jag och familjen att göra utflykter med vår egen motorbåt, säger Eva Freiman.