De säger nej till att jobba gratis

»Hej, söker du någon särskild eller ska du skriva in dig?«

Arbetsförmedlaren Kina Gustafson närmar sig en kvinna som just stigit över tröskeln till Arbetsförmedlingen i Uppsala.

Under en vanlig eftermiddag strömmar hundratals människor igenom direktservicen. Somliga skriver in sig för första gången. Andra ska träffa sin arbetsförmedlare.

Kina Gustafson gör ett eftermiddagspass som förstecoach med uppgift att få alla att känna sig välkomna och lotsa dem rätt.

Tillsammans med en kollega har Kina Gustafson annars 300 inskrivna att jobba med. Hon är inriktad på jobb- och utvecklingsgarantin och på rehabiliteringsfall, ärenden som inbegriper många kontakter med andra myndigheter som socialtjänsten och Försäkringskassan.

– Arbetsförmedlarjobbet är komplext. Jag har drop in en eftermiddag i veckan. Jag har två halvdagslånga pass i direktservicen. Dessutom håller jag i information för nya i jobb- och utvecklingsgarantin varje måndag, med efterföljande samtal.

Vid sidan av sådana arbetsuppgifter måste alla arbetsförmedlare hinna med en hel del korrespondens och pappersarbete.

När Publikt besöker Arbetsförmedlingen i Uppsala har man just haft månadens samverkansdag. Temat var prioriteringar. Många talar om att det gäller att lära sig tänka i termerna av »good enough«, att arbetsinsatsen inte alltid måste vara perfekt.

Några månader tidigare förde huvudskyddsombudet Kajsa Thyrestam-Djukic upp frågan om övertidsarbetet – både det synliga och det dolda – på dagordningen.

Hon vill att arbetsgivaren ska undersöka omfattningen och hoppas att cheferna får ärliga svar.

– Men det finns förstås en risk att alla inte talar om att de tar med jobb hem. Kanske måste vi göra en anonym enkät.

Även om Kajsa Thyrestam-Djukic inte räknar med att dolt övertidsarbete är jättevanligt, tror hon absolut att det förekommer.

– Man vill inte tala om att man inte hinner. Man är rädd att det får negativa följder. Många tror också att det är tillfälligt, att det bara är den här veckan. Men det blir inte bra, varken för individen eller för arbetsgruppen.

Kajsa Thyrestam-Djukic väntar på en redovisning från arbetsgivaren i mars. Att den senaste samverkansdagen handlade om den närbesläktade frågan om rätt prioriteringar är ett gott tecken, säger hon.

– Det visar att problemet är högt upp på dagordningen.

Kina Gustafson arbetar ingen dold övertid, inte längre.

– När jag var yngre, under tio år som chef och sju år som förtroendevald i ST på heltid, var det mycket arbetstid som jag aldrig tog ut ersättning för. Men med tiden har jag blivit fasen så mycket bättre på att skriva upp när jag kommer och när jag går.

Synen på arbetstiden har varit en mognadsfråga för Kina Gustafson. De yngres kamp med livspusslet är inget hon längtar tillbaka till.

Det är svårt att veta hur vanligt det är med dold övertid på arbetsplatsen, tycker hon, men hennes känsla är att Arbetsförmedlingen nog blivit bättre på att minimera smygarbetandet.

– Vi har ju ett flextidssystem numera.

Å andra sidan har fikapauserna blivit färre och lunchrasterna kortare, är Kina Gustafsons intryck.

– Det är ett jäkt och en arbetsbörda som man inte kan styra över.

Det tycker också Maria Ullström, även hon rehabiliteringshandläggare.

– Folk jagar tio minuter här och tio minuter där. De struntar i kaffepauserna. Vårt fikarum är ofta tomt fastän vi är 150 eller fler som arbetar här.

Kollegerna har inte sällan uppemot 130 ärenden. Maria Ullström knappar på tangentbordet.

– Jag har i dagsläget 117 rehabiliteringsärenden. Allt över 100 är mycket eftersom alla rehabärenden är speciella.

Själv arbetar Maria Ullström ingen dold övertid. Däremot tillhör hon dem som regelbundet slår i taket för flexsaldot, 40 timmar plus. Då tar hon

ledigt ett par dagar.

– Sedan börjar jag om från början igen.

Maria Ullström hörde resonemanget om »good enough« och gillade det.

– Vi borde tänka mera så, att nu har jag gjort mitt. Men ambitionsnivån är för hög. Det är mission impossible i vissa delar.

Kina Gustafson, däremot, har svårt med begreppet.

– Vi har ett regelverk att hålla oss till. Varje beslut föregås av en checklista á la grande. Då kan man inte nöja sig med »good enough«.

Lojaliteten med arbetsgivaren och uppdraget är stor, enligt Daniel Strömblad, som är ordförande för ST vid Arbetsförmedlingen i Uppsala.

– Det finns en grundläggande attityd att har man sagt att man ska klara en viss uppgift, så ser man till att göra det också.

Om det skulle visa sig att personal arbetar extra i smyg så tycker Daniel Strömblad att det är ett problem:

– Absolut. All dold övertid gör att verkligheten ser bättre ut än vad den faktiskt är.

Men några enkla lösningar finns inte, tror han.

– Det handlar mycket om dialog. Arbetstagaren har en skyldighet att meddela chefen om det är för mycket.

Chefen måste i sin tur uppmuntra till öppenhet, menar Daniel Strömblad.

– Annars känns det inte okej att säga ifrån. Arbetstagaren blir orolig för att riskera löneutvecklingen.

Ulrika Norman är chef för Kina Gustafsons branschkontor, ett av fyra i Uppsala. Hon har aldrig märkt av något smygarbete.

– Nej. Jag tror och hoppas att de timmar man gör här är synliga. Något annat skulle vara hemskt egentligen.

Hennes egen arbetsanhopning är periodvis så stor att ordinarie arbetstid inte räcker till – det följer med befattningen, säger hon. Men Ulrika Norman är medveten om sin normsättande roll.

– Satt jag här från sju på morgonen till sju på kvällen skulle det tolkas som en uppmaning om att jobba längre.

Kina Gustafson, som också varit chef, talar i samma termer.

– Som chef är det viktigt att jag kommer och går som om jag inte jobbade för mycket. Men sen vet man inte vad chefen har med i väskan hem.

Chefen som periodvis måste jobba extra ska alltså spela ett litet spel. På Arbetsförmedlingen i Uppsala är det bara cheferna som har förtroendearbetstid – och så ska det förbli, säger arbetsmarknadsområdeschef Jan-Erik Nyström.

Efter huvudskyddsombudets initiativ har han försökt inventera den dolda övertiden.

– Jag har pratat med kontors- och sektionscheferna. Bilden är att dolt övertidsarbete inte är vanligt.

Men han vet egentligen inte vilka det är som möjligen jobbar extra i smyg, eller hur ofta de gör det.

Jan-Erik Nyström tycker att han har en öppenhjärtig och prestigelös relation till sina underlydande chefer. De drar sig exempelvis inte för att be om hjälp med prioriteringarna. säger han.

– Jag har varit på andra arbetsplatser där chefer ogärna blottade några svagheter. Man fick gräva fram om någon hade för mycket att göra. Det är en påtaglig skillnad mot här.

Den där prestigeladdade relationen kan uppstå även mellan chef och medarbetare, och då finns risken att det dolda övertidsarbetet ökar, tror Jan-

Erik Nyström.

En som kan intyga att Arbetsförmedlingen i Uppsala åtminstone inte är i strykklass är Cecilia Wetterlund, arbetsförmedlare sedan ett knappt år. Tidigare jobbade hon i en annan statlig verksamhet där hon märkte att det arbetades en hel del i smyg.

– Men det där är lite tabu, och klimatet inbjöd inte till att lyfta frågan, säger hon.

På den arbetsplatsen var arbetsbelastningen högre än på Arbetsförmedlingen och arbetsmiljön var sämre, enligt Cecilia Wetterlund.

– Alla körde sitt race. Det blev ett konkurrenstänk och en tävlan. Man ville inte visa sig svag genom att gå till chefen.

Den allmänna känslan var nog att chefen då hade sagt »ja, men alla har ju mycket och de andra klarar av det«, tror Cecilia Wetterlund.

Till slut bytte hon jobb. Nu är hon i en annan fas i livet med små barn.

– Jag ligger minus på flexen och kämpar för att få ihop mina 40 timmar i veckan.