De förhandlade bäst

Klockan visar kvart över åtta, mörkret lättar sakta utanför fönstren. Tolv blivande personalvetare från hela landet morsar lite dämpat på varann i ett trångt klassrum på Stockholms universitet – tre killar och nio tjejer. Det ligger konkurrens i luften. I dag avgörs vem av dem som är bäst på att förhandla.

–Tänk på att vi är arbetsgivare nu. Vi vill kicka honom!

Martina Nilsson påminner både sig själv och sina lagkamrater Carolin Hörberg Nilsson och Anna-Lena Andersson om vilken roll de nyss tilldelats inför förmiddagens semifinal. Vid ett avskilt bord bakom fikaautomaterna skummar de sin medhavda kurslitteratur i jakt på ledtrådar.

Trion från Linköpings universitet ska göra upp med Växjölaget om ett autentiskt fall från Arbetsdomstolen. Arbetsgivaren har sagt upp en rutinerad montör på grund av arbetsbrist. Facket hävdar att mannen kunde ha omplacerats, och att uppsägningen i alla händelser är ett brott mot turordningsreglerna. De förtroendevalda från Växjö lägger upp sin strategi i ett rum intill. För dem är det självklart att den påstådda arbetsbristen är fingerad. Diskussionerna blir allt ivrigare. Då och då kastas förstulna blickar på väggklockan. Snart är det dags att mötas.

Se saken från två håll

Erica Wåhlstedt håller uppmärksamt koll på tiden. Hon företräder Tria, studerandesamarbetet mellan fackförbunden ST, SKTF och HTF, som står som arrangör för dagens batalj. Syftet med den årliga förhandlingstävlingen är att belysa bägge parters perspektiv, förklarar hon.

–Det gäller att mötas, inte vinna. Man ska inte hamna i Arbetsdomstolen.

Även Evalill Tagesson, ombudsman på ST och medlem i domarpanelen, tror på konceptet.

–Många som läser personalvetenskap hamnar som personalare, säger hon. Det här är ett sätt att se den andra sidan, och se att man även kan jobba som facklig ombudsman. En förhandling handlar inte om att slå varann i huvudet med lagar, utan om att hitta konstruktiva lösningar. Kan vi bidra till den förståelsen så tjänar alla på det.

Förhandlingen böljar fram och tillbaka. Arbetsgivaren från Linköping kan tänka sig en kompensation på två extra månadslöner för brott mot turordningsreglerna. Det tycker Växjöfacket till en början närmast är ett hån. Till slut går de motvilligt med på att justera sina krav, och sänker skadeståndssumman med 30000 kronor. Motparten blir lättad, och kan inte låta bli att raljera lite.

–Det blir betydligt lägre än om vi betalat ut månadslönerna så självklart tar vi det, säger de och börjar nöjt packa ihop sina saker.

På andra sidan bordet är det långa miner. En taktisk tabbe svider, särskilt om den gnuggas in av motståndaren. Det är domarna inte sena att påpeka, även om Linköping ändå vinner på högre poäng. Utmåla aldrig motparten som förlorare, lyder rådet. Sådant kan äventyra fortsatta relationer i framtiden.

–I tidningar läser man ofta myten om att parterna är som hund och katt, förklarar Lennart Engquist, domare och ombudsman på ST. Men det gäller att komma till resultat – utan att schackra för mycket. Man måste respektera varandras roller. Det är väldigt enkelt att bara säga nej, framför allt som facklig företrädare, eftersom det är lättare att stå för inför medlemmarna. Men man kan inte alltid ta den enkla vägen.

Lugnare än väntat

Vid lunchtid myllrar universitetets korridorer och trapphus av folk. Linköpingslaget måste först avhandla förmiddagens insatser innan de kan samla sig för slutspurt. Anna-Lena Andersson beskriver hur lätt det är att fastna i sin roll och reta sig på till synes rigida motståndare »som inte tycks fatta att man har en firma att driva«. Likadant – fast tvärt om – var det när laget under gårdagen spelade arbetstagarrepresentanter, inflikar Martina Nilsson. Men samtidigt har förhandlingarna varit lugnare än de väntat sig.

–Man hittar många mjuka värden, konstaterar Anna-Lena som tidigare har jobbat som både pastor och musiklärare och även varit fackligt förtroendevald. Man tänker mycket i banor kring psykologi och pedagogik.

I våras läste gruppen arbetsrätt, och smittades av lärarens entusiasm för ämnet. Sedan dess har de även betat av några frivilliga temadagar som Tria anordnat under höstterminen. Martina Nilsson siktar mot en karriär i de fackliga leden.

–Jag är inne på att jobba på ett fackförbund, säger hon. Det är roligt med arbetsrätt. Och min syster jobbar på Sif.

Fläkten susar. Kala vita väggar i klassrummet, lysrör i taket, grått linoleumgolv. En halvtimme återstår innan finalargumenten ska levereras på scen, inför publik och motpart. Saken gäller misstänkt könsdiskriminering vid en tjänstetillsättning inom polisen. En man och en kvinna har konkurrerat om samma position som polisinspektör, yttre befäl. Men rekryteringsprocessen har inte varit rättvis, menar facket.

Tjejerna från Linköping har plockat fram choklad och äpplen, och kylig vinterluft väller in genom det öppna fönstret när laget lägger upp sin strategi. De har på nytt lottats som arbetsgivare, och rätt attityd är a och o.

–»Vi vill inte sitta och smutskasta en arbetstagare«, föreslår Anna-Lena Andersson som linje. »Hon är en kompetent och duktig polis, men passar inte i ledningsfunktioner«.

–Men har vi könsdiskriminerat henne när vi har inhämtat referenserna, grubblar Martina Nilsson självkritiskt.

I rummet intill letar Stockholmslaget efter motståndarens luckor.

–Kan vi ogiltigförklara? undrar Kristofer Zidén.

–Nej. Men hon ska ha ett fett jävla skadestånd, fastslår Ida Karlsson bestämt.

Minuterna rinner iväg. Dags att spika slutlig strategi; vem inleder, vad blir bäst att börja med, vem säger vad? Alexandra Forsberg rynkar pannan, Kristofer biter sig koncentrerat i läppen.

–Jag börjar må illa, säger Ida och fläktar sig med handen.

Spelet kan börja

Utanför hörsalen börjar folk samlas. Gänget från Umeå är utslaget, men ska snart få veta att de vunnit tredje pris. Henrik Vincent gläder sig trots allt åt erfarenheten, resan från Umeå har varit värd besväret.

–Ja, helt klart! Två dagar av verklighetsanknytning är mer värt än att sitta och förbereda en presentation i teorin. Det mest överraskande är att domarna säger att det är så likt en vanlig förhandling. Det avdramatiserar.

Knäpptyst i hörsalen. Inför ett 20-tal åhörare skakar Linköpingslaget hand med stockholmarna. Vänskapligt, men avmätt. Spelet kan börja.

–Referenstagningen har inte sett likadan ut, påpekar fackets Kristofer Zidén. Hur valde ni ut referenser?

Referenser brukar i regel sökas inom den egna myndigheten så långt det går, blir svaret.

–Ni tror inte att referenser inom myndigheten möjligen uttrycker en viss rotad kultur, som kanske gynnar män? returnerar Kristofer
Zidén.

Facket vill veta hur polisen egentligen jobbar med mångfaldsfrågor. Arbetsgivaren understryker att polisen verkligen anstränger sig för att tillämpa en könsneutral rekytering. Men ingen är felfri, och Carolin Hörberg Nilsson inser att godtyckliga metoder nog bör förebyggas framöver.

–Man behöver lägga upp tydliga rutiner angående referenser så att det här inte uppstår igen i framtiden, medger hon.

»12 minuter kvar«. Anna-Lena Andersson håller upp en handskriven lapp mot motparten. Nu måste man börja jämka ihop sig. Facket vidhåller att det är fråga om diskriminering. Arbetsgivaren vägrar medge några misstag.

–Det här är allvarligt, säger Ida Karlsson. Det är så tydligt att det är hon som blivit behandlad annorlunda, inte han. Vi undrar vad ni har att erbjuda?

Arbetsgivaren ber om ett par minuter i enrum för att tänka igenom sitt bud.

–Har ni något förslag som vi kan ta ställning till, frågar Martina Nilsson medan hon reser sig från bordet.

–Vi lyssnar gärna på vad ni har kommit fram till, säger Alexandra Forsberg med blid röst.

Den slipade manövern får domarna att skratta högt, i publiken mumlar någon om »riktiga förhandlare«.

Månadslön i ersättning

Till slut enas parterna om en månadslön i ersättning, plus att arbetsgivaren ska avsätta en summa pengar för långsiktigt, förebyggande arbete. Resultatet visar sig bli bättre än facit, sett ur kvinnans perspektiv.

–Enligt Arbetsdomstolen är det inte könsdiskriminering, avslöjar Lennart Engquist.
Arbetsgivaren lyckades visa att mannen var bäst lämpad och skulle ha jobbet. Arbetsgivaren fick betala 10 000 kronor i skadestånd, i övrigt vann man en total seger. Vad tycker ni om
domen?

Några sekunders begrundande tystnad följer.

–Den kanske är juridiskt rätt, säger Kristofer Zidén till slut. Men jag tror inte att den gynnar arbetet med att förändra polisen.

Det skymmer, utanför hörsalen har det börjat snöa. Dagen är över – så när som på en sak.
Domarna räknar samman slutpoängen, och konstaterar att Linköping tar hem segern med två ynka poäng. Att de genom hela tävlingen varit bäst på att använda lagrum och juridik har avgjort kampen. Anna-Lena Andersson, Carolin Hörberg Nilsson och Martina Nilsson brister ut i spontana glädjetjut och måste göra en liten kramdans vid bänkraden. Med segrarens prischeck i bagaget blir bilresan hem till Östergötland betydligt roligare.

–Nästan lite chockande, säger en omtumlad Carolin. Det här var verkligen en bonus! Som vi har förstått det har de andra läst mer arbetsrätt än vi.

Själva tävlandet såg de därför mest som en
rolig erfarenhet, tillägger Anna-Lena.

–Första dagen kände vi oss väldigt små, medger hon.

»Bra lösningar som gagnar alla«

Inte heller Stockholmsstudenterna har någon nämnvärd förhandlingsrutin, visar det sig. Under hösten har de läst sex veckor arbetsrätt och lite rättskunskap. Men förhandlingsutbildningen avverkar de först framåt jul, efter själva tävlingen. Första förhandlingen under gårdagens deltävlingar var deras första någonsin, avslöjar Alexandra Forsberg.

–Det är grymt ju, utbrister Kristofer Zidén, plötsligt drabbad av insikten om silverplaceringen.

–Visst var det förvånande hur realistiskt det blir, säger han sedan. Att man efter 20 minuter glömmer att det här är påhittat.

Tävlingen har gett mersmak. Framöver hoppas han få tillfälle att arbeta med förhandling i skarpt läge.

–Det är en viktig del i svenskt arbetsliv. Att man förhandlar om saker för att nå bra lösningar som gagnar alla.