Bara du säger »torsk« går någon igång
Namn: Anna Westphal
Ålder: 37 år
Bostad: Villa i Fräntorp, Göteborg
Familj: Man och två söner
Yrke och arbetsplats: Avdelningsekonom på Fiskeriverket
Månadslön: 27 000 kronor
Arbetsuppgifter: Jag håller på med budget, uppföljning, prognoser och stöd till avdelnings- och enhetschefer. Sedan är jag koordinator för strukturstöd från EU. Alla inom fiskerinäringen kan söka pengar för att utveckla sin verksamhet, till exempel fiskare som vill modernisera sina fartyg eller beredningsindustri som vill skaffa mer miljövänlig teknik.
— •l• —
Fritid: Jag umgås med min familj. Vi tycker om att gå i skogen, och tar gärna med oss grannarna och deras tre hundar. Och så gillar vi att spela sällskapsspel! Det gör vi med grannarna så ofta vi hinner. Jag försöker vara ordentlig och träna, men det går i vågor.
— •l• —
Det bästa med jobbet: Att få jobba i en sådan komplex verksamhet. Det finns så mycket nytt att lära hela tiden. Jag har visserligen ingen direkt anknytning till själva fiskerinäringen, men fiske och hav är ju en het potatis. Det räcker att du säger »torsk« så går någon igång. Alla har en åsikt, trots att det är en ganska liten del av näringslivet.
— •l• —
Det vill jag förändra i jobbet: Jag ska snart börja på en ny position och kan styra mitt jobb ganska mycket själv. Men som stödfunktion måste vårt mål hela tiden vara att vara så bra vi bara kan: ge så korrekta uppgifter som möjligt, utveckla budgetarbetet och göra våra prognoser och uppföljningar mer lättöverskådliga. Vi kan alltid bli bättre.
— •l• —
Därför är jag med i ST: Det var faktiskt en slump. När jag började här hade jag varit ekonom inom restaurangbranschen och var med i HTF, och det passade ju inte. Jag hittade ingen riktig nisch i Jusek, jag har ingen spikrak akademisk karriär. I ST var alla välkomna och det var mycket enklare.
— •l• —
Viktigaste frågan för facket: Anställningstryggheten. Man ska inte kunna bli avskedad bara för en chefs nyck. Men samtidigt får det inte gå till överdrift heller. Det ska vara en trygghet för enskilda, men för kollektivet också. Ibland kan jag uppleva att anställningstryggheten sitter för hårt. Är det för svårt att avskeda någon kan det ju bli kollegerna som får sitta emellan.